Sovjetunionens beryktade nätverk av fångläger, Gulaglägren, upprättades officiellt år 1930.
Bland fångarna fanns både bolsjevikernas politiska motståndare och andra så kallade folkfiender, som makthavarna ville röja ur vägen.
De dömda omfattade en brokig skara av bland annat politiska rivaler, motsträviga militärer och kritiska intellektuella, men även småkriminella och vanliga medborgare som angivits för någon förseelse.
Fångläger användes också av de ryska tsarerna innan bolsjevikerna tog makten i Ryssland år 1917.
Framför allt under Stalins styre mellan åren 1924 och 1953 utvecklades lägren till ett politiskt instrument som användes för att systematiskt förtrycka alla former av politisk opposition.
Samtidigt blev lägren en viktig källa till arbetskraft för bland annat gruv- och skogsindustrin.
Antalet fångar i Gulaglägren är svårt att fastslå. En kvalificerad gissning är cirka arton miljoner ryssar, av vilka en och en halv miljon miste livet.
Efter Stalins död fasades lägren ut och år 1960 stängdes de helt. Politiska fångar sattes då i stället i exempelvis det ökända arbetslägret Perm-36, tills alla politiska fångar slutligen frigavs år 1986.
Filmen En dag i Ivan Denisovitjs liv skildrar Gulagfångarnas hårda liv.
Nummer användes för att identifiera Gulagfångarna. Lägersystemet administrerades av den hemliga polisen NKVD.
Maten portionerades ut efter hur mycket fångarna arbetade. De svagaste avled därför oftast efter några veckor, eftersom de inte klarade att arbeta så hårt att de kunde äta sig mätta.
Håret rakades med jämna mellanrum av från fångarnas kropp. Syftet var att motverka löss, men det var också ett sätt att förnedra fångarna.
Vitahavs–Östersjökanalen förbinder Vita havet med Östersjön.
Kanalbygge krävde tjugofemtusen fångars liv
Gulaglägren levererade en stabil ström av tvångsarbetare till Sovjetunionens många byggprojekt. Den fyrahundratrettio mil långa Bajkal–Amur-järnvägen och delar av Moskvas berömda tunnelbana uppfördes exempelvis av Gulagfångar.
Arbetet, som i många fall var extremt slitsamt, krävde tusentals liv. Bara under bygget av Vitahavs–Östersjökanalen i nordvästra Ryssland miste mellan tolvtusen och tjugofemtusen fångar livet till följd av de brutala arbetsvillkoren.
Åren 1931–33 tvingades totalt cirka hundratusen fångar delta i bygget av den 22,7 mil långa kanalen.