Sovjetunionens beryktade nätverk av fångläger, Gulaglägren, upprättades officiellt år 1930.
Bland fångarna fanns både bolsjevikernas politiska motståndare och andra så kallade folkfiender, som makthavarna ville röja ur vägen.
De dömda omfattade en brokig skara av bland annat politiska rivaler, motsträviga militärer och kritiska intellektuella, men även småkriminella och vanliga medborgare som angivits för någon förseelse.
Fångläger användes också av de ryska tsarerna innan bolsjevikerna tog makten i Ryssland år 1917.
Framför allt under Stalins styre mellan åren 1924 och 1953 utvecklades lägren till ett politiskt instrument som användes för att systematiskt förtrycka alla former av politisk opposition.
Samtidigt blev lägren en viktig källa till arbetskraft för bland annat gruv- och skogsindustrin.
Antalet fångar i Gulaglägren är svårt att fastslå. En kvalificerad gissning är cirka arton miljoner ryssar, av vilka en och en halv miljon miste livet.
Efter Stalins död fasades lägren ut och år 1960 stängdes de helt. Politiska fångar sattes då i stället i exempelvis det ökända arbetslägret Perm-36, tills alla politiska fångar slutligen frigavs år 1986.