Vilka är afghanerna?
Afghanistans befolkning är ett lapptäcke av etniska grupper, stammar och folkslag. De flesta av invånarna i det 650 000 kvadratkilometer stora, bergiga landet är pashtuner – en etnisk grupp som även lever i grannlandet Pakistan och i de delvis oberoende stamområdena mellan de båda länderna.
Resten av Afghanistans befolkning utgörs av bland annat turkmener och uzbeker, som talar turkiska språk och den persiska dialekten dari. En särskild minoritet utgör hazarerna, som till skillnad från resten av befolkningen, som är sunnimuslimer, bekänner sig till den shiitiska tolkningen av islam.
Islam knyter samman befolkningen, men varje enskild grupp har sitt eget språk och sin egen kultur och historia. Gemensamt för alla är att de är strängt könsuppdelade, och att kvinnors rättigheter är i det närmaste obefintliga.
När blev Afghanistan självständigt?
Självständigt efter blodiga strider
Afghanistan blev 1746 formellt ett kungarike, men i realiteten förblev stammar och klaner självstyrande, precis som de hade varit under de föregående århundradena. Stammarna betraktar varandra som självständiga länder, och de ingår fördrag och avtal eller krigar mot varandra med sina egna, lokala arméer.
De många stamkrigen gör att afghanerna är vana vid krig och beväpnade. Det fick britterna erfara, när de under 1800-talet försökte kontrollera landet för att garantera tillgången till viktiga besittningar i Indien. Efter tre blodiga krig fick britterna 1919 kasta in handduken och lämna Afghanistan, som därmed blev en självständig nation.
Varför är Afghanistan viktigt för omvärlden?
Knutpunkt för köpmän
Innan britterna drog sig ur Afghanistan hade de tillsammans med Ryssland dragit upp landets gränser som vi känner dem i dag. Meningen var att landet skulle fungera som en buffert mellan öst och väst.
Rollen som förbindelselänk mellan Mellanöstern och Asien var inte ny för Afghanistan. Den geografiska placeringen gjorde redan under antiken Afghanistan till en mötesplats för handelsmän och resande. Landet låg centralt beläget på Sidenvägen, som från de första århundradena efter Kristus fram till mitten av 1400-talet knöt ihop Kina med länderna runt Medelhavet.
Att Afghanistan är granne med Indien gjorde att landet spelade en avgörande roll i brittisk utrikespolitik, men även för Ryssland och resten av världens stormakter var Afghanistan strategiskt viktigt.
Afghanistans roll under kalla kriget
Stormakter tävlar om landets gunst
Efter självständigheten utnyttjade Afghanistans ledare skickligt stormakternas intressen genom att ingå samarbeten med ett flertal länder som ville ha inflytande i Afghanistan.
Med pengar och teknisk assistans utifrån lyckades Afghanistan anlägga ett modernt vägnät och upprätta en nationalbank, som kunde förmedla pengar till den framväxande bomulls- och textilindustrin.
Samtidigt fick Afghanistan en ny författning och ett nytt skolsystem, som erbjöd lika villkor för flickor och pojkar.
Till de stora bidragsgivarna hörde mellankrigstidens framstormande stormakter Tyskland, Japan och Italien. När USA och Sovjetunionen efter andra världskriget klev fram som världens dominerande makter tog de över rollen som Afghanistans största välgörare.
För båda länderna, som under efterkrigsåren var bittra fiender i kalla kriget, var Afghanistan avgörande. Båda supermakterna var fast beslutna att till varje pris se till att landet inte kontrollerades av motparten.
Afghanistan utnyttjade skickligt situationen för att ro hem investeringar och hjälp från båda supermakterna.
Tack vare stormakternas givmildhet kunde afghanerna glädja sig åt nya vägar, bland annat den välbyggda landsvägen mellan de viktiga städerna Kandahar och Herat. De fick även ett utbyggt elnät och konstbevattningsanläggningar, som var en stor hjälp i ett land där nederbörd faller i stort sett endast under vinterhalvåret.
Supermakterna bidrog också med undervisning och stipendier till utbildningar i utlandet.
Var Afghanistan någonsin en demokrati?
Friheten blomstrar i Kabul
Moderniseringen kulminerade under 1950- och 1960-talet, som historiker kallar för Afghanistans gyllene tidsålder.
I huvudstaden Kabul gick kvinnor till föreläsningar på universitetet iförda minikjolar, och för överklassen och den övre medelklassen påminde tillvaron till förväxling om livet i ett västerländskt land.
I 1960’erne tog mange afghanske kvinder en universitetsuddannelse og trådte i stor stil ind på arbejdsmarkedet.
Afghanistan var aldrig en demokrati i västerländsk mening, men under 1960-talet hölls det relativt fria val, då även kvinnor kunde rösta och väljas. För majoriteten av befolkningen utgjorde de nya spelreglerna emellertid ett hot.
Stamledarna fruktade framför allt kvinnornas möjlighet att utbilda sig, vilket de betraktade som ett angrepp på familjen. För eliten kunde reformerna inte gå fort nog, men missnöjet pyrde bland framför allt många studerande, som hade tagit till sig marxismen.
Grupperna var oförsonliga, och 1973 övergick konflikten i handling.
När kung Zahir Shah i juli 1973 reste till Italien för att få behandling för en ögonsjukdom slog den tidigare premiärministern Mohammad Daud till. I en kupp den 17 juli tog han makten, avsatte kungen, som hade suttit på tronen i 40 år, och utropade Afghanistan till republik.
Mange dyr i Kabul Zoo døde eller stak af under krigen, men løven Marjan blev. Den mistede dog synet, da der blev smidt håndgranater ind i buret til den.
Kabul kallades för Centralasiens Paris
Medan större delen av Afghanistan fortfarande var landsbygd, växte huvudstaden Kabul under 1900-talets första hälft till en modern storstad.
Redan innan landet blev självständigt 1919 utrustades staden med telefonlinjer, elektricitet och postväsen. Efter självständigheten växte staden i det närmaste explosionsartat. År 1962 var den bebyggda arealen 14 gånger så stor som 1925.
Under 1950- och 1960-talen öppnade de första lyxhotellen och västerländska butikerna såsom den klassiska brittiska varuhuskedjan Marks & Spencer.
En flygplats byggd av Sovjetunionen invigdes 1960, och sju år senare öppnade en zoologisk trädgård, som uppförts med hjälp av tyska zoologer.
I staden fanns ett antal fabriker, men den dominerades av den välutbildade och västerländskt orienterade medelklassen, som arbetade inom administrationen eller på stadens läroanstalter. Under 1960-talet var Kabul dessutom populärt bland västerländska turister, som kallade staden för Centralasiens Paris.
Varför invaderade Sovjetunionen Afghanistan?
Sovjet invaderar det splittrade landet
Det nya styret presenterade hastigt ett antal långtgående reformer, till exempel förbjöds tvångsäktenskap och brudköp. Stamledarna gjorde uppror, och få kände någon lojalitet till centralmakten. De flesta konservativa stamledare hade respekt för kungen, och när han nu var borta blossade upproret upp för fullt.
Stamledarna var inte de enda som var missnöjda. Under 1960-talet hade Sovjetunionen genom militära och civila hjälpprogram fått allt mer inflytande över Afghanistan.
Men när Mohammad Daud i sina försök att hålla ihop landet slog ner på allt och alla – däribland kommunister – tappade Sovjetunionen tålamodet. I april 1978 störtades och avrättades Daud i en kommunistledd kupp, och sovjetiska militära rådgivare strömmade in i landet.
Som otrogna främlingar väckte kommunisterna stamledarnas vrede. De gjorde allt för att fördriva den ogudaktiga regimen i Kabul. Regeringen var hårt pressad.
Sovjetunionen, som nu stod inför en överhängande risk att förlora allt som landet hade uppnått genom årtionden av enorma investeringar, fattade ett desperat beslut. Den 24 december 1979 gick Röda armén till angrepp. I en statskupp dödade ryssarna landets ledare och installerade sin egen kandidat, Babrak Karmal.
Därför vann Afghanistan kriget mot Sovjet
Sovjet ger upp
De sovjetiska styrkorna fick snabbt kontroll över de större städerna och de större vägarna. Men ute på landsbygden härskade stamkrigarna, som nu kallade sig mujahidin – heliga krigare. De kände landskapet väl och överrumplade ständigt de sovjetiska soldaterna. Sovjet svarade med att utplåna hela byar, så att krigarna inte skulle kunna gömma sig.
Samtidigt angrep de från luften med attackhelikoptrar av typen Mil Mi-24, som var bepansrade och klarade av grova projektiler. Mot helikoptrarna hade mujahidinkrigarna svårt att försvara sig, eftersom den flacka terrängen med sin blygsamma växtlighet erbjöd få möjligheter att gömma sig.
Först när afghanerna 1985 fick Stingerrobotar från amerikanerna fick de en möjlighet att slå tillbaka. Det ökade militära biståndet gav utslag, och de följande åren ökade Sovjetunionens förluster.
År 1989 var Sovjetunionen, som var hårt pressat både ekonomiskt och politiskt på hemmaplan, tvunget att dra sig tillbaka.
Frihedsgudinden i nye klæder malet på muren til den tidligere amerikanske ambassade i Teheran.
Islamisk väckelse skrämde stormakterna
I 30 år hade USA och Sovjetunionen kämpat om huvudrollen på den världspolitiska scenen. Men 1979 seglade en ny och tidigare okänd rörelse upp som ett hot mot supermakterna.
Sovjetunionens beslut att invadera Afghanistan och amerikanernas hårda reaktion var inte bara en naturlig följd av rivaliteten mellan stormakterna under kalla kriget, som det hade sett ut sedan andra världskrigets slut.
Den islamiska revolutionen i Iran kulminerade med avsättandet av den av USA stöttade shahen och installerandet av den religiöse ledaren ayatolla Khomeini. Det gjorde båda supermakterna skrämda och förvirrade och påverkade besluten att blanda sig i Afghanistans angelägenheter.
Sovjetunionen fruktade att USA skulle ta tillfället i akt att genomföra en statskupp och på så sätt skaffa sig ett stort inflytande i det strategiskt viktiga Iran. Ledningen i Moskva fruktade samtidigt att den muslimska väckelsen skulle vinna genklang hos landets egen befolkning, en utveckling som skulle kunna splittra det sovjetiska imperiet.
I USA var man å sin sida rädd att Sovjetunionen skulle utnyttja oron i Iran för att öka sitt inflytande i landet. Om Sovjet dominerade både Iran och Afghanistan skulle landet få direkt tillgång till Persiska viken och oljan, som utgjorde västvärldens livsnerv.
Både USA och Sovjet misstog sig. Irans religiöse ledare förkunnade att båda länderna var islams otrogna fiender och stämplade dem som ”satan”. Medan USA fick beteckningen ”Den store satan”, fick Sovjet nöja sig med att kallas ”Den mindre satan”.
Hur kom talibanerna till makten i Afghanistan?
Talibanerna lurar i kulisserna
Nederlaget i Afghanistan blev början till slutet för Sovjetunionen. Omkring två år efter reträtten kollapsade imperiet. Men även för Afghanistan hade kriget fått allvarliga konsekvenser.
Stora delar av civilbefolkningen hade drivits på flykt. Mer än tre miljoner flyktingar tog sig till Pakistan, medan nästan två miljoner nådde Iran. Dessutom var ett stort antal fördrivna internt i Afghanistan. Krigshandlingarna innebar att vägar, städer och bevattningsanläggningar befann sig i ett sorgligt skick.
Taleban opstod i flygtningelejrene i Pakistan, hvor afghanske drenge blev opdraget til en strengt religiøs livsførelse.
”Hur skulle vi kunna förbli tysta, när vi såg hur det begicks brott mot kvinnor och barn?” Mulla Omar.
Samtidigt var afghanerna beväpnade till tänderna, och i stort sett alla män var nu erfarna och stridshärdade gerillasoldater.
Den nya moderata regeringen var å andra sidan svag, och det rådde utbredd laglöshet. Lokala krigsherrar upprättade vägspärrar och drev in olagliga avgifter, och övergrepp i form av mord, kidnappningar och våldtäkter var vanligt förekommande.
I början av 1994 uppmärksammades en krigsherre i trakten kring Kandahar för att ha kidnappat och våldtagit två unga flickor. Händelsen gjorde den tidigare gerillakrigaren och religiöse läraren mulla Mohammad Omar rasande.
Han samlade ihop en grupp av omkring 30 unga män, befriade flickorna och avrättade krigsherren genom att hänga honom från en kanon på en stridsvagn utanför krigsherrens bas.
”Vi kämpade mot muslimer som uppförde sig felaktigt. Hur skulle vi kunna förbli tysta, när vi såg hur det begicks brott mot kvinnor och barn”, förklarade mulla Omar.
Mullah Omar varslede lov og orden i Afghanistan, men det blev på bekostning af befolkningens frihed.
Hans anhängare tillhörde talibanerna, en rörelse som uppstod i de enorma flyktingläger som under Sovjetunionens ockupation uppfördes i Pakistan. Där tillbringade unga pojkar dagarna i koranskolor, som lärde dem väpnad kamp och en strikt religiös livsstil.
Från början av 1994 drev stora grupper av studerande över gränsen till Afghanistan. Med löften om lag och ordning erövrade de med mulla Omar i spetsen snart hela Afghanistan. År 1996 föll även elitens stad, Kabul.
Talibanerna lyckades i viss utsträckning återställa lag och ordning. Men lugnet hade ett fasansfullt pris.
Överallt där talibanerna tog makten miste befolkningen sin frihet. Radio, tv, biografer och dans förbjöds. Kvinnor och män som varit otrogna piskades eller stenades till döds, och att hugga av händerna blev standard vid även mindre förseelser.
Flickor tilläts inte gå i skolan, och kvinnor fick lämna hemmet endast om de var täckta från topp till tå och i sällskap med en manlig släkting.
Varför drog USA sig ut ur Afghanistan?
Amerikanerna drar ut i krig
De flesta av världens nationer fördömde talibanerna. Men först 2001 hamnade regimen på allvar på kant med det internationella samfundet. Det skedde, när al-Qaida med Afghanistan som bas planerade och genomförde terrorattackerna den 11 september 2001, som kostade omkring 3 000 människor livet.
Attacken chockade hela västvärlden. För USA var terrordådet ett angrepp på nationens säkerhet och den makt och prestige som landet åtnjöt i kraft av att vara den sista återstående supermakten. Mindre än en månad senare, den 7 oktober, gick USA i en koalition med sammanlagt 48 länder i krig.
Tillsammans med Natos afghanska allierade, Norra alliansen, besegrade styrkorna snabbt talibanerna, och den 13 november kunde Norra alliansen gå in i Kabul. Där skulle en ny regering under Hamid Karzai bygga upp det krigshärjade landet.
”Vi har nu förflyttat oss från tiden med större krigshandlingar in i en period med stabilitet och stabilisering”, förkunnade USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld stolt två år senare.
Både danske og norske soldater kæmpede i Afghanistan. Begge lande hører til blandt de nationer, der bidrog mest set i forhold til indbyggertal.
Nordens roll i Afghanistan
Både Danmark och Norge deltog som Natomedlemmar i kriget i Afghanistan. Norge bidrog från slutet av 2001 med bland annat stridsflyg, ingenjörstrupper och andra specialstyrkor samt med militära rådgivare. Danmark bidrog med bland annat soldater, jägarförband samt strids- och transportflyg. Sverige bidrog från årsskiftet 2001/2002 med styrkor i den av FN upprättade International Security Assistance Force, Isaf.
När den svenska närvaron i Afghanistan var som störst deltog omkring tusen soldater och officerare, som var förlagda på basen Camp Northern Light. Efter att Isaf:s mandat gått ut i slutet av 2014 fortsatte personal från flera av de nordiska länderna med att utbilda afghansk polis och militär för att självständigt kunna upprätthålla säkerheten i landet. Den svenska styrkan bestod då av omkring 50 personer.
De sista svenska soldaterna kom hem från Afghanistan den 25 maj 2021, de sista danska soldaterna lämnade i juni 2021, medan norrmännen stannade kvar in i det sista. De sista norska soldaterna lämnade landet den 30 augusti, samma dag som amerikanerna drog sig ur helt.
Både Norge och Danmark hör till de länder som i förhållande till antalet invånare bidragit mest till koalitionen. Båda länderna har betalat ett högt pris i människoliv. Sammanlagt har 10 norrmän och 43 danskar mist livet. De danska förlusterna var koalitionens högsta i förhållande till antalet invånare. För Sveriges del uppgår antalet stupade i Afghanistan till fem personer.
Trots den stora utländska närvaron gick utvecklingen åt fel håll. Stamledarna och talibanerna kände lika liten lojalitet mot regeringen i Kabul som de hade gjort under britternas och Sovjetunionens invasioner, och de kämpade emot med näbbar och klor.
Med bakhåll, likvideringar, vägsidesbomber och kidnappningar hindrade de konstant de utländska styrkorna och regeringen från att få full kontroll över Afghanistan.
Redan 2010 stod det klart att talibanerna var en styrka som regeringen och västvärlden inte kunde bortse från. När Isaf:s mandat upphörde i slutet av 2014, och afghanska styrkor tog över uppgiften att bekämpa talibanerna, ökade våldet ytterligare.
USA och dess allierade tvingades erkänna att kriget inte gick att vinna. I februari 2020 undertecknade USA ett fredsavtal med talibanerna. Enligt avtalet skulle USA lämna landet innan den 11 september 2021. Så länge höll de utländska styrkorna inte stånd.
Den 15 augusti intog talibanerna ännu en gång Kabul, och två veckor senare, den 30 augusti 2021, lämnade den sista amerikanska soldaten Afghanistan – besegrad precis som alla sina föregångare, som har försökt kuva det kaotiska landet.
Kriget hade då kostat minst 175 000 människor livet. Av dem var 2 500 amerikaner och 1 200 allierade.