Människor bakom galler var det stora dragplåstret på zoo. Folk betalade gärna för att få titta på inuiter, afrikaner och sydamerikaner.

© Jules Chéret

Absurd trend: Människor ställdes ut på zoo

Fascinerade västerlänningar flockades på utställningar av afrikanska slavkvinnor och blodtörstiga kannibaler. De makabra attraktionerna skulle bland annat rättfärdiga kolonisationen på 1800-talet.

”Bits de?” frågade en nyfiken besökare mannen intill. De var båda åskådare som ivrigt trängde sig fram för att inte missa något av spektaklet.

Den spanska staden Valencia hade fått besök av fransmannen Ferdinand Gravier och hans grupp afrikanska ashanti som under de senaste månaderna väckt stor uppmärksamhet under sin turné genom Sydeuropa.

I slutet av år 1897 kom truppen till stadens Teatro Pizarro. Såväl invånarna i trakten som pressen hade kommit ­ för att med egna ögon få se de främlingar som tidningarna med skräckblandad förtjusning kallade för ”glupska vildar”.

Gravier var bara en av många västerlänningar som upptäckt att man kunde tjäna massor med pengar på så kallade exotiska människor – bland andra aboriginer från Australien, massajer från Afrika och singaleser från Sri Lanka.

Män­niskorna hade fraktats till Europa och USA och ställdes nu ut i zoologiska trädgårdar.

Somliga hade kidnappats ­eller tvingats lämna sina hemländer, andra hade själva skrivit kontrakt med de driftiga europeiska affärsmännen mot löften om pengar och ett bättre liv.

Det var dock långt ifrån alltid löftena om betalning infriades. Och tillvaron som publikmagnet på zoo var ofta hård och förödmjukande.

Inuiterna tvingades visa upp sig i sina pälsdräkter mitt i Chicagos sommarhetta, sjukdomar, till exempel smittkoppor, drabbade hela familjer och under en utställning år 1901 i Buffalo i USA kastade de anställda ut en död baby med soporna.

En del av de utställda tilläts lämna inhägnaden efter stängningsdags, men minst lika många befann sig ständigt bakom lås och bom, eller fick på sin höjd resa runt med de showmän som hade tagit in dem i landet.

Tusentals människor ställdes ut

Etnografiska shower, som visade ”primitiva raser i deras naturliga habitat”, var en vidareutveckling av 1800-talets populära freakshower.

Bland andra den amerikanske cirkusdirektören P.T. Barnum tjänade en förmögenhet på att visa upp skäggiga damer, lilleputtmänniskor, siamesiska tvillingar och andra kurio­siteter.

Människor hade emellertid varit utställningsobjekt långt innan Barnum och Gravier kom på idén. Både i antikens Egypten och i romarriket hade krigsfångar från andra länder visats upp.

Även i 1500-talets Sydamerika hade härskare – bland andra aztekernas kung Moctezuma II – dvärgar, albinos och puckelryggiga vid sidan om djuren i sitt privata zoo, och under renässansen byggde den italienske kardinalen Ippo­lito de' Medici ett zoo med exotiska djur och olika människoraser i Vatikanen.

Men zoologiska trädgårdar var ända fram till franska revolutionen år 1789 en lyx förbehållen adeln. Vid den tiden öppnades zoo för vanligt folk.

Rör vid en ”vilde”

Många hungrade efter det okända och säregna. Det fick bland andra zoo-­direktören Étienne Geoffroy Saint-Hilaire erfara redan år 1877, då han letade efter en ny attraktion till Jardin Zoologique d’Acclimatation – Paris populära zoo.

Direktör Saint-Hilaire hade med stort intresse observerat hur välbesökta de ­etnografiska utställningarna varit i Tyskland.

Bland annat hade den tyske impressarion Carl Hagenbeck stor framgång med att ställa ut människor på sitt zoo, och snart importerade Saint-Hilaire fjorton nubier från Nordafrika.

Innan året var till ända kunde direktören även visa upp sex inuiter från Grönland. Antalet be­sökare ökade med hela 37 procent det året.

De stora internationella världsutställningarna, som hölls sedan mitten av 1800-talet, utnyttjade också tidens stora dragplåster.

Besökare kunde få beskåda rekonstruktioner av afrikanska byar, egyptiska basarer och mongoliska tält­läger.

De kunde få se afrikaner dansa krigsdans och inuiterna flå sälar. Publiken roade sig dessutom kungligt med att kasta in småpengar över stängslet till afrikanerna, som välvilligt dök ned i vattnet och kom upp till ytan med de blanka mynten mellan tänderna.

I souvenirkioskerna försvann vy­korten med fotografier av inuiter, pygméer och sydamerikanska stamfolk från hyllorna i en rasande fart, men den största attraktionen var ändå direktkontakten.

Många tilläts till och med att röra vid ”de primitiva”, som om de vore keldjur på minizoo. I Chicago år 1893 fick besökarna dessutom sträcka sig in över stängslet och sticka en grupp afrikaner med pinnar.

LÄS MER: Freakshows var de vanskaptas sätt att livnära sig

© rogerviolet/polfoto

Publiken tappade intresset

Politiskt användes ”vildarna” som argument för koloniseringen. Nu kunde européerna med egna ögon se hur ociviliserade folk utanför västvärlden var.

I synnerhet världsutställningarnas etnografiska shower användes för att vinna folkets stöd för bland annat kapplöpningen om Afrika (cirka 1870–1914), då i stort sett hela den afrikanska kontinenten koloniserades.

Som den franske premiärministern och förespråkaren för kolonisering, Jules Ferry, sade till sitt parlament i slutet av 1800-talet:

”De överlägsna raserna (européerna) har en rättighet, eftersom de har en plikt. Plikt att civilisera de underlägsna raserna (icke-européer).”

I takt med att västvärlden erövrade nya områden i Afrika, Asien och Sydamerika, förändrades de etnografiska utställningarna.

Vildheten tonades ned, och i stället talades det om hur mycket de infödda hade gynnats av att ha blivit kolonialiserade.

Publiken började tappa intresset, och med några få undantag var utställningar av ”primitiva män­niskor” ett utdött fenomen när andra världskriget bröt ut år 1939.

Möt några av de människor som ställdes ut:

Primitiva djur:

Inuitfamiljen möttes av slag och sjukdom

Inuiten Abraham Ulrikab och hans familj anlände hösten 1880 till Hamburg tillsammans med tre andra inuiter.

Familjen var från Labradorregionen i de nordöstra delarna av Kanada, och eftersom Abraham var svårt skuldsatt hade han låtit sig lockas av ett löfte om snabba pengar.

Jobbet lät ju onekligen lätt. De åtta inuiterna skulle göra precis samma saker som de gjorde därhemma – ro i kajaker, utföra vardagssysslor och demonstrera säljakt.

Alla dör på kort tid

Trots sitt kontrakt behandlades inuiterna illa. Den 7 november 1880 skrev Abraham i sin dagbok: ”Blev ledsen igen.

Tobias blev slagen med en hundpiska av vår herre, Jacobsen. Herr Jacobsen blev rasande eftersom, som han sade, Tobias aldrig lydde honom. Efter denna händelse blev Tobias mycket sjuk.” Livet utanför inhägnaden var också en besvikelse.

”Det är omöjligt att gå någonstans under dagen, vi är ständigt omringade av dem”, skrev Ulrikab om upplevelsen av folkmassan på zoo.

Efter bara två månader slog katastrofen till. Adrian Jacobsen hade glömt bort att låta vaccinera familjen inför resan till Europa, och den 14 november 1880 dog en av inuiterna i smittkoppor. Innan året var slut var bara fem av de åtta inuiterna i livet.

Mellan den 7 och 16 januari 1881 dog resten av familjen i Paris.

Familjen Ulrikab kom till Carl Hagenbecks zoo­logiska trädgård i Hamburg.

© Unitätsarchiv Herrnhut

Apmänniska:

Pygmé sattes bakom galler

Den 8 september 1906 hade ovanligt många människor samlats framför apburen på Bronx Zoo i New York.

Publikmagneten var en kongolesisk mbuti-pygmé vid namn Ota Benga. Den 23-årige afrikanen underhöll åskådarna, bland annat med sin skicklighet i bågskytte, men han väckte också stor förtjusning när han började brottas med orangutangen Dohong.

Enligt tidningen New York Times var det ”bara ett fåtal som protesterade mot synen av en människa i bur ihop med apor”, och senare i samma artikel slog journalisten fast att publiken under Bengas lek med apan hade ”god möjlighet att studera deras likheter. Deras huvuden liknar varandra, och båda ler på samma sätt när något behagar dem.”

Lokala präster protesterar

Några ifrågasatte Bengas ursprung. ”Är det en människa?” frågade en kvinnlig åskådare. Flera av stadens afro-amerikanska präster var chockade.

”Vår ras är tillräckligt förtryckt som den är, utan att man behöver ställa ut en av oss tillsammans med aporna”, protesterade pastor James H. Gordon, föreståndare för ett hem för fattiga barn.

Protesterna ledde till att direktören för Bronx Zoo, William Hornaday, stängde utställningen. Benga fick under några månader röra sig fritt på zoo, men förföljdes ofta av en stojande människomassa.

I december 1906 överlämnades han till pastor Gordon, som hittade en fosterfamilj åt Benga i delstaten Virginia. Där fick han sina filade tänder utjämnade, började i skolan och fick jobb på en tobaksfabrik.

Benga sparade för att kunna resa hem till Afrika men när första världskriget bröt ut ställdes all passagerarfartygstrafik in.

Hoppet om att få återvända var ute. Den 20 mars 1916 slog han av sina tänder, tände ett ceremoniellt bål och sköt sig själv genom hjärtat.

Benga beskrevs som ”den felande länken” – evolu­tions­forskningens namn på stadiet mellan apa och människa. Därför kunde den unge pygmén presenteras som en sensation.

© SPL/Scanpix

Kannibaler:

Kidnappade och tvingade att uppträda som kannibaler

I kedjor fördes elva eldsländare från Sydamerikas sydspets till Frankrike för att visas upp på världs­utställningen i Paris 1889.

Besökarna fick bland annat se när elds­ländarna åt av de stycken med rått hästkött som slängdes in till dem.

Efter världsutställningen visade impressarion Maurice Maître upp eldsländarna i London. Där blev en av kvinnorna sjuk och dog på sjukhus den 21 januari 1890. Den sjuksköterska som tjänstgjorde beskrev kvinnan på följande vis:

”När hon kom in var hon endast iförd en gammal matta som hon bar som en mantel, med en repstump om höfterna samt ett par skor gjorda av rep. Hon var mycket smutsig, stanken från kroppen var förfärlig.”

Maître flydde till Belgien när de brittiska tidningarna skrev om händelsen. Han fortsatte att visa upp sina ”kannibaler” ända tills belgisk polis senare samma år arresterade honom och skickade hem de fyra överlevande eldsländarna.

Maurice Maître kidnappade sydamerikanska eldsländare och tvingade dem till Europa.

© rarehistoricalphotos.com

Sex-objekt:

Sydafrikaner skulle visa kroppen

För bara två shilling kunde Londons invånare under hösten 1810 få uppleva ”hottentotternas Venus”.

Hon hette Saartjie Baartman, var 21 år och tillhörde det sydafrikanska khoikhoi-folket. Baartman hades sålts som slav och fraktats till Europa i syfte att ställa ut henne, bland annat på Piccadilly Circus i London. Hon blev en så stor succé att polisen måste över­vaka folkmassorna.

Baartman paraderades runt på torget och fick kommandon som ”gå” och ”sitt”. Särskilt hennes bakdel, som europeiska veten­skapsmän jämförde med en mandrill-apas, gjorde henne till ett sexobjekt.

På grund av sina kurvor fick hon smek­namnet ”Venus”.

Baartman hade ett genetiskt drag som kallas steatopygi, då fettvävnad samlas på skinkorna.