8 försvunna yrken
Väckare, flottare och mjölkbud är bara några av alla de yrken som försvunnit. Vi har tittat närmare på dem och fem andra arbeten som inte längre existerar.
Under det tidiga 1900-talet delade engelska mjölkbud ut mjölk från hand- eller hästdragna kärror.
1. Mjölkbudet – försvann när kyldisken kom
I slutet av 1800-talet blev mjölk populärt som bordsdryck i nordvästra Europa samtidigt som behovet av ett substitut för modersmjölk ökade. Eftersom allt fler människor flyttat till städerna var det smidigt att mjölkbud levererade drycken och andra mjölkprodukter till hushållen.
Mjölken kördes ut i kannor på hästdragna vagnar. Det var nödvändigt med daglig leverans, eftersom mjölken snabbt förstördes när den inte kunde hållas kall. Så småningom byttes metallkannorna ut mot mindre flaskor i glas.
Först på 1950-talet ersattes hästfordonen med lastbilar. När butikerna under samma årtionde fick kyldiskar och kunde börja sälja mjölkprodukter blev många mjölkbud av med jobbet.
Avrättning i Maastricht under 1600-talet.
2. Bödel – överflödig när straffen ändrades
Under medeltiden fick dödsdömda fångar i Norden välja mellan att bli bödel eller själva avrättas, ett rekryteringssätt som förbjöds under upplysningstiden. Ibland används ordet skarprättare som synonym, särskilt i myndighetssammanhang. Vanligtvis avses med skarprättare en bödel som halshugger med svärd, vilket länge var förbehållet brottslingar av adlig börd.
Bödelns dräng kallades för rackare. Han gjorde iordning avrättningsplatsen, plockade ner hängda, grävde ner dem i galgbacken och begravde självmördare i skogen. I arbetet ingick dessutom att dela ut kroppsstraff, köra bort avfall, avliva och flå gamla hästar samt samla in bortsprungna djur.
Bödelsyrket gick ofta i arv. Den franska familjen Sanson hade till exempel sex bödlar mellan 1688 och 1847. Efter att andra världskrigets förbrytare avrättats avskaffades dödsstraffet i flera länder. Den sista avrättningen i Norden utfördes i Danmark 1950. I dag är Vitryssland det enda landet i Europa som har dödsstraff, medan det fortfarande förekommer i USA och flera länder i Asien och Mellanöstern.
Flottarna använde en särskild hake av järn på ett långt skaft för att dra stockar i vatten och på land.
3. Flottare – höll ut längst i Norge
Den klassiska bilden av en flottare är en stilig flicktjusare som bevisar sitt mod genom att åka på en stock utför strömmen och som ägnar fritiden åt att supa, spela kort och slåss.
I verkligheten var uppgiften att transportera timmer på strömmande vattendrag till gruvor och sågverk både slitsam och dåligt betald. Det fanns inte mycket utrymme för ett utsvävande liv.
Tapperhet behövdes dock, eftersom det var farligt att springa på de hala stockarna. En annan riskfylld situation var när stora högar av stockar proppade igen flödet och måste sprängas med dynamit för att flottningen skulle kunna fortsätta.
Flottning utvecklades i Europa på medeltiden och kom igång i större skala på 1700-talet när antalet vattensågar ökade. Arbetet gick ofta i arv från far till son, men bland flottarna fanns också män som kommit vandrande från avlägsna trakter för att få arbete.
Från 1960-talet började det bli mer lönsamt med tåg- och lastbilstransporter än flottning. I Kanada och USA satte förändringar i miljölagstiftningen stopp för verksamheten. Flottlederna orsakade nämligen skador i naturen som gav sämre förutsättningar för fisk och mikroorganismer. I Norge förekom flottning ända fram till 2005.
I storstäderna var telefonväxlar stora arbetsplatser.
4. Växeltelefonisten hade koll på allt
Sedan 1870-talet har tusentals kvinnor arbetat hemifrån som växeltelefonister. I början kopplade de bara ett fåtal abonnenter i närområdet. Dessutom kände växeltelefonisten vanligtvis både uppringaren och mottagaren. Det hände att växeltelefonisten kunde höra samtalet och att hon lade sig i det som diskuterades.
I städerna var telefonisternas arbetsmiljö annorlunda. Stationernas lokaler var stora med stora fönster och högt i tak. Längs med väggarna fanns sittplatser vid växlingsbord med sladdar, brytare och blinkande lampor i rader. Vaktföreståndaren, ofta en barsk äldre dam, hade uppsikt över arbetet. Att telefonisterna var kvinnor berodde till stor del på att de hade lägre löneanspråk.
I tidningarna kallades de för "våra små telefonfröknar" eller "levande maskiner". När antalet abonnenter ökade blev det till slut omöjligt att koppla alla samtal för hand. 1892 var den första automatiska telefonstationen i bruk i USA, men det skulle dröja till andra hälften av 1900-talet innan den manuella telefonin helt försvann i Norden.
För att väcka sina uppdragsgivare sköt Mary Smith ärtor på deras fönster.
5. Väckare – fick ge sig för väckarklockan
Det var först under industrialismen, när folk började arbeta på fabriker, som det blev viktigt att arbeta en viss tid snarare än att utföra ett visst antal uppgifter. I Storbritannien och Irland anlitade fabrikerna på 1800-talet personer som för några pennies i veckan väckte sovande för att de skulle hinna till jobbet.
En batong användes för att slå på dörrar eller en lång pinne för att nå fönster och högre våningar. Det hände också att väckaren slog på en griffeltavla, där kunden angett sin väckningstid.
Ibland användes verktyg med långa skaft som främst var till för att släcka stadens gaslampor men även kunde brukas till att väcka sovande genom att knacka på fönsterrutan.
För det mesta utfördes väckningen av äldre män, men även kvinnor åtog sig uppgiften. Brittiska Mary Smith blev omtalad för sin speciella metod att väcka sina kunder – att blåsa ärtor på fönstren.
På 1920-talet blev väckarklockor så pålitliga och prisvärda att yrket inte längre behövdes.
Råttfångare i New York släpper sin iller.
6. Råttfångare med iller
Råttfångare fanns i de flesta av Europas städer redan på medeltiden. Deras arbete var viktigt eftersom de minskade spridningen av sjukdomar och förhindrade att råttorna förstörde matförråden. Råttfångarna blev ofta bitna och drabbades av infektioner.
Det sägs att en del råttfångare födde upp råttor för att skapa mer arbete åt sig själva. Till sin hjälp hade de fällor, specialuppfödda små hundar eller tama illrar.
Råttfångaren Ike Matthews skrev en bok om sina tjugofem år i yrket under 1800-talets sista årtionden. Där berättade han hur han en gång krälade fram på golvet med två stearinljus i händerna.
Med sig hade han sin specialtränade iller och när han såg hur den högg tänderna i en råtta några meter framför honom räknade han med att uppdraget var avklarat. Tre veckor senare blev han dock tvungen att återvända eftersom husägaren klagade på att det börjat stinka av råttliket som illern tydligen lämnat efter sig.
Numera dödas råttor med mekaniska eller elektroniska fällor som sätts ut av företag som även bekämpar annat slags ohyra.
Lektörerna läste allt från dagstidningar till romaner.
7. Arbetsplatslektörer var för radikala
I mitten på 1800-talet var all cigarrtillverkning ett handarbete. På Kuba, där några av världens mest berömda cigarrmärken tillverkades, uppstod traditionen att arbetarna betalade en person för att läsa högt för dem för att göra arbetet mindre tröttsamt.
Arbetsplatslektörerna läste dagstidningar, tidskrifter och romaner. Därmed utbildades cigarrarbetarna i Kubas fabriker i såväl politik som samtida litteratur.
Charles Dickens, Émile Zola, Karl Marx och Mark Twain blev kända namn i de fattiga hemmen, där få kunde läsa eller skriva. Ofta lästes också vänsterpublikationer, finansierade av fackföreningar och bidrag från arbetare.
Många cigarrarbetare emigrerade till USA och tog med sig traditionen dit. Lektörer utsågs också av arbetarna i cigarrfabrikerna i New York och Florida. De var välutbildade, talade vanligen två till fyra språk och avlönades av arbetarna mot att de läste under hela deras skift. Eftersom fabriksarbetarens jobb var slitsamt med låg lön började missnöjet växa.
Att lektörerna läste högt ur tidningarna om strejker och uppror ökade arbetarnas vilja att protestera. 1931 bildade cigarrarbetarna i Tampa, Florida, en kommunistisk fackförening.
När de firade ryska revolutionens årsdag med en demonstration angreps de av medborgargarden, delvis organiserade av Ku Klux Klan. Några av cigarrarbetarna fängslades efter bråket men ingen av deras angripare.
Arbetsgivarna lade skulden på lektörerna och avskedade dem. Då gick cigarrarbetarna ut i en strejk som varade i flera veckor men lektörerna återanställdes aldrig. Istället fick cigarrarbetarna lyssna på radio.
En medeltida munskänk kontrollerar vinet.
8. Munskänk riskerade livet varje dag
Munskänken hade en förtroendepost vid kungliga hov och hos furstar och stormän. Arbetsuppgifterna gick ut på att provsmaka mat och dryck, för att se till att ingen förgiftades.
Titeln fanns redan i romarriket, Mesopotamien och i det antika Egypten och Iran. Dessutom omtalas yrket i Bibeln, där den persiske kungen Artaxerxes ger sin munskänk Nehemja tillåtelse att återvända till Jerusalem för att bli ståthållare där.
På grund av den ständiga rädslan för komplotter och intriger måste en härskare ha fullkomligt förtroende för sin munskänk. Den nära relationen till personer med höga ämbeten gav ofta en munskänk stort inflytande och hög lön.
I den grekiska mytologin var Hebe, ungdomens gudinna, munskänk till de grekiska gudarna på berget Olympus. Även Adolf Hitler hade en munskänk som smakade av hans mat.