Apartheid var vita sydafrikaners benämning på de rasåtskillnadslagar som infördes 1948.
Lagarna hindrade svarta personer från att bo i områden med mestadels vita invånare, berövade dem rätten att rösta och förbjöd dem att äta, dricka och bada på samma ställen som Sydafrikas vita befolkning.
Med hjälp av militären upprätthölls apartheidlagarna ända fram till 1994, när Nelson Mandela valdes till president efter Sydafrikas första fria val.
1. Oro försvagade regimen
Demonstrationer, bojkott av vita butiker och strejker blev 1950 de svartas parti ANCs (African National Congress) viktigaste vapen i kampen mot apartheid.
Som motdrag gav regimen vita poliser order att misshandla demonstranterna och skjuta mot dem.
Oron blev dyr för Sydafrikas ekonomi, medan frustrerade svarta tog till vapen och började bedriva gerillakrig mot regimen.
Oron pyrde konstant i svarta kåkstäder.
2. Motståndet växte
Gräsrotsrörelser i Storbritannien, Västtyskland och många andra europeiska länder protesterade från slutet av 1959 mot apartheid.
De stod bakom bojkottningskampanjer mot Sydafrikanska varor och gjorde apartheid till en het politisk fråga, som Europas politiker var tvungna att förhålla sig till.
Demonstrationer i Europa och USA fick 1973 FN att fördöma apartheidregimen.
3. Presidentens tal isolerade landet
Den 15 augusti 1985 höll Sydafrikas president P.W. Botha ett ödesdigert tal, som sändes till tv-tittare i hela världen.
Alla förväntade sig att Botha skulle ge efter för påtryckningarna och avskaffa apartheid, men i stället förkunnade han att rasåtskillnaden skulle fortsätta.
I kölvattnet på talet störtdök kursen på Sydafrikas valuta. Tillsammans med Storbritannien införde USA ekonomiska sanktioner mot Sydafrika för att tvinga landet till förhandlingsbordet.
P.W. Botha ledde apartheidregimen från 1978 till 1989.
4. Kalla kriget tog slut
Under kalla kriget försökte Sovjetunionen exportera kommunismen till Afrika.
Västerländska ledare betraktade Sydafrika som ett effektivt bålverk mot kommunismen, och många blundade därför för apartheid.
När kalla kriget tog slut 1989 behövde Europa och USA inte längre apartheidregimen.
5. Starka ledare höll liv i motståndskampen
Oliver Tambo, Steve Biko och biskop Desmond Tutu ledde i många år de svarta sydafrikanernas frihetskamp.
Den mest ikoniske fängslades emellertid redan 1962: Nelson Mandela var sinnebilden för apartheidmotståndet.
Bothas regering lockade 1985 med frigivning, om Mandela offentligt tog avstånd från den våldsamma delen av frihetskampen.
Mandela tackade nej: ”Vilken frihet är det jag erbjuds, medan folkets organisation (ANC, red.) förblir bannlyst? Endast fria män kan förhandla – en fånge ingår inga kontrakt”, löd Mandelas svar.
Först när apartheidlagarna började avskaffas 1990 fick Mandela sin frihet. Fyra år senare vann han Sydafrikas första fria val och blev landets president.
