Människor bakom galler var det stora dragplåstret på zoo. Folk betalade gärna för att få titta på inuiter, afrikaner och sydamerikaner.

1880-talet: Människor ställdes ut på zoo

Uppspelta européer och amerikaner vallfärdade till utställningar av afrikanska slavkvinnor och blodtörstiga kannibalen på zoo. De makabra uppträdandena på zoo skulle bl.a. rättfärdiga västvärldens koloniseringar i Afrika och Australien på 1800-talet.

Inuiter, massajer och aboriginer utställda på zoo

Primitiva, outvecklade och brutala. Så uppfattades människor från främmande delar av världen, bl.a. Afrika och Australien: platser som bara ett fåtal västerlänningar hade besökt på 1800-talet.

Samtidigt hungrade européerna efter det okända och säregna, vilket arrangörer i underhållningsbranschen och djurparker i länder som Tyskland, Frankrike och England snart lärde sig att utnyttja.

De fraktade australiensiska aboriginer, massajer, inuiter, afrikaner och singaleser till Europa och USA. Där ställdes sedan främlingarna ut på zoo och i djurparker, vilket gav klirr i kassan.

Alla ville se och röra vid "Hottentotternas Venus", en sydafrikansk slavkvinna eller "apmänniskan", den 23-årige mbuti-pygmén Ota Benga.

Zoo-utställningar passade makthavarna

De utställda gick ofta ett grymt öde till mötes och blev offer för sjukdom, hemlängtan, förödmjukelse och till och med självmord.

Etnografer och showmän framställde de främmande folkslagen som lägre stående och djuriska – argument som den tidens kungar och politiker använde som en ursäkt för att kolonisera ute i världen.