Administration
När den amerikanska republikens författning skrevs år 1789 var det med den brittiske kungen Georg III i färskt minne.
Georg hade pressat de amerikanska kolonisatörerna på skatter och hållit dem utanför allt inflytande. Författningen skulle därför säkra att en enda man aldrig någonsin skulle kunna missbruka sin makt igen.
Inspirationen fann de hos den franske filosofen och adelsmannen Charles-Louis Montesquieu (1689–1755) och hans modell för en tredelning av makten.
Ironiskt nog hade fransmannen själv hämtat inspiration från just England och den engelska lagen Bill of Rights, som bl a hindrade kungen från att driva in skatter utan parlamentets godkännande.
I den amerikanska författningen delas makten mellan kongressen (lagstiftande), presidenten (verkställande) och högsta domstolen (dömande).
Eftersom den lagstiftande och verkställande makten är åtskilda, talar man om regeringen som ”administration”, den instans som administrerar (verkställer) makten.
”Government” – regering – syftar på de tre instanserna som tillsammans utgör statsmakten, det vill säga den dömande, lagstiftande och verkställande makten sammantagna.
Ballot
Den amerikanska röstsedeln kallas för en ballot och utformades från början av partierna eller av väljaren själv.
År 1888 togs den första standardiserade röstsedeln i bruk, fortfarande med ett tomt fält där väljaren kunde skriva in sitt valda parti om det inte redan fanns på valsedeln.
Detta fält finns fortfarande i många delstater, och vissa väljare använder det för att visa sitt missnöje genom att rösta på döda eller fiktiva personer.
När röstsedeln standardiserades började folk även diskutera vem som skulle tillåtas stå med på röstsedeln. Dean Whigmor, en ansedd juridikprofessor, hade år 1880 föreslagit att partier som ville ställa upp måste ha minst tio underskrifter.
Kraven blev dock snabbt mycket större – bland annat för att de stora partierna på så sätt kunde hålla konkurrerande partier borta.
I dag är det som regel mycket få kandidater från andra partier än de två största som lyckas hamna på röstsedeln i alla delstater.
Congress
Antikens Rom och Grekland gav inspiration till arkitekturen när Capitolium byggdes.
USA:s lagstiftande instans, kongressen, är äldre än presidentämbetet och har alltid varit både älskad och hatad. Den amerikanske författaren Mark Twain (1835–1910) hörde till den senare kategorin och skrev i sin självbiografi:
”Föreställ dig att du var ledamot av kongressen. Och föreställ dig att du var en idiot. Men nu upprepar jag mig själv.”
Nationens första kongress, Kontinentalkongressen, bestod av delegater från de 13 brittiska kolonierna i USA.
Den samlades för första gången år 1774, antog självständighetsförklaringen två år senare och ledde landet fram till 1789, då den första amerikanske presidenten svors in.
Från början fanns det en utbredd oro inom kongressen att presidenten skulle få kungliga manér, och kongressens främsta uppgift är än i dag att hålla presidenten i schack och fungera som lagstiftande församling.
Kongressens två kamrar, senaten och representanthuset, har olika arbets-uppgifter men är lika mäktiga.
Kamrarna antar lagar, beslutar om skatter, anslår pengar, reglerar handeln med utlandet och väljer president och vicepresident, om elektorskollegiet (se E) röstar oavgjort. Medlemmarna väljs genom direkta val i de enskilda delstaterna.
Varje delstat väljer två senatorer till senaten, oavsett invånarantal, samt ett antal representanter till representanthuset som står i proportion till antalet invånare.
Presidentens eget parti har inte nödvändigtvis majoritet i kongressen. Om befolkningen är missnöjd med presidenten kan partiet hamna i minoritet mitt under presidentperioden då delar av kongressen väljs.
I sådana fall är det oerhört svårt för presidenten att genomföra sin politik.
Delegate
Före år 1824 präglades det politiska livet i USA av stor enighet, och partiernas kongressmedlemmar utsåg själva kandidaterna till presidentvalet.
Med tiden uppstod alltfler politiska fraktioner, och då blev det nödvändigt för partierna att välja sina kandidater på ett mer formaliserat sätt.
Lösningen blev partikonventet, där delegater får välja partiets kandidat till presidentvalet.
Partierna väljer delegater i vinterns och vårens primärval i varje enskild delstat, där invånarantalet avgör antalet delegater.
Posten som delegat är ett hedersuppdrag och ges som tack för lång och trogen tjänst för partiet. Det första primärvalet hålls sedan år 1920 alltid i den lilla östkuststaten New Hampshire (se N).
LÄS MER: Lär dig mer om presidentval i USA
Electoral College
När amerikanerna går till val röstar de inte på presidentkandidaterna, utan på elektorer som i sin tur utser presidenten senare.
Även om presidentkandidaternas namn står på röstsedlarna, är det faktiskt inte på dem som amerikanerna röstar vid presidentvalet.
Det valet är nämligen indirekt, och rösterna går i stället till en grupp elektorer som har befogenhet att utse landets näste president.
Trots elektorernas löften om att rösta på en viss kandidat, har det hänt att en elektor ändrat sig och röstat på någon annan.
Det kan finnas många anledningar till det. Till exempel vägrade 23 män från Virginia år 1836 att lägga sin utlovade röst på Richard M. Johnson, sedan de hört rykten om att han bodde ihop med en svart kvinna.
Henry D. Irwin från Oklahoma vägrade år 1960 att rösta på Richard Nixon som han lovat, eftersom han ”inte kunde tåla honom”.
Utnämningen av elektorer går till på ungefär samma sätt som när partierna väljer delegater till partikonventet (se D). Varje delstat har ett visst antal elektorer som motsvarar antalet kongressledamöter.
Just nu är det sammanlagda antalet elektorer 538 stycken, och det krävs 270 röster för att bli president.
Elektorskollegiet röstar den första måndagen efter den andra onsdagen i december efter valet. Valet till kollegiet bygger på en ”the winner take all”-princip och segraren i varje delstat får alla elektorsröster i delstaten.
Elektorsystemet innebär därför även att den kandidat som får flest röster (kallade ”popular votes”) inte nödvändigtvis vinner valet.
Det har hänt fyra gånger i historien, åren 1824, 1876, 1888 och senast år 2000, då George W. Bush vann över Al Gore på elektorsröster. Systemet gör det mycket svårt för mindre partier att få elektorsröster.
Founding Fathers
År 1787 ville amerikanerna förbättra formen för sin unga nation.
Konfederationsartiklarna och självständighetsförklaringen från år 1776, som slog fast att alla var skapade ”lika och fria” med lika rätt till ”liv, frihet och strävan efter lycka”, var inte tillräckliga för att hålla ihop landet.
Männen som skrev författningen, The Founding Fathers, var dock förmögna och ville helst inte dela makt och rikedom.
Detta gällde särskilt de s.k. federalisterna, som lyckades få in en mängd sinnrika förordningar, bland annat elektorssystemet, som säkrade att presidenten inte valdes direkt av folket.
Gerrymandering
Valdistrikten till kongressvalet fastställs av delstatsregeringen i varje delstat. Det finns få regler för ett distrikts utformning, och guvernören och det dominerande partiet har ibland försökt säkra sitt stöd genom att ändra gränserna för valkretsar för att gynna egna politiska intressen.
Antingen genom att trycka in motståndarens väljare i några få valdistrikt, vilket ger ett stort röstspill, eller genom att sprida ut partiets egna väljare för att få majoritet i så många distrikt som möjligt.
Detta kallas gerrymandering och är ett uttryck från 1812 då guvernören Elbridge Gerry, senare vicepresident, fastställde gränser som saknade tydlig geografisk relevans.
Head of State
USA:s president är statsöverhuvud, regeringsledare samt chef för de väpnade styrkorna, men inte alla presidenter har varit lika bra på att visa ödmjukhet i den positionen.
USA:s förste president, George Washington (1789–97) var en av de sämre: Han sägs först ha velat bli kallad ”Ers högvördighet”, när kongressen skulle bestämma tilltalsform för nationens nya överhuvud.
Inauguration
År 1932 installerades presidenten fortfarande först fyra månader efter valet, en kvarleva från den tid då den nye presidenten anlände med häst och vagn.
Innan en president kan tillträda sitt ämbete kräver författningen att han eller hon avlägger ed på att sköta sitt uppdrag och värna om författningen.
Ursprungligen skedde edsavläggelsen i mars – fyra månader efter att presidenten valts. Detta berodde på att den tillträdande presidenten måste få tid på sig att färdas hela vägen till Washington med häst och vagn.
Reglerna ändrades först efter valet av Franklin D. Roosevelt år 1932. Han skulle tillträda mitt under den ekonomiska kris som blev känd som ”The Great depression”.
Under de fyra månader som landet väntade på den nya presidentens tillträde förvärrades krisen.
Kongressen beslutade därför att ändra på reglerna så att de skulle gå i linje med tidens krav och de nya transportmedel som fanns att tillgå. Edsavläggelsen flyttades till januari.
I dag är installationen en storstilad ceremoni som direktsänds i tv.
Jack
Som president och härförare var Abraham Lincoln orubblig men när han en dag ställdes inför kalkonen Jack vacklade han.
Den präktiga fågeln var en gåva till presidentens julbord, men Lincolns lille son Tad tiggde och bad sin far att låta den leva. Presidenten gav med sig och Jack flyttade in på gräsmattan framför Vita huset.
I mitten av 1800-talet blev det populärt med husdjur hos den amerikanska medelklassen, och för att hålla sig folkliga följde presidenterna snart efter.
Till och med John F. Kennedy, som led av svår allergi, hade nio hundar som rastades i kvarteren kring den fina adressen.
The Kennedy Effect
Ung, stilig och från en familj med nästan kunglig status: John F. Kennedy var den perfekte presidentkandidaten.
Kennedyklanens image, underhållen genom pressbilder från segelturer och idrottsmatcher – signalerade optimism och överflöd, egenskaper som amerikanerna älskade.
Kennedys modemedvetna hustru Jackie bidrog till bilden av den perfekta presidentfamiljen.
Law and Order
Till presidentens uppgifter hör utnämnandet av landets åtta domare i högsta domstolen, samt dess chef. Domarna väljs på livstid.
De ska kontrollera den verkställande makten och säkra att nya lagar överensstämmer med författningen.
Den äldste på domarposten var Oliver W. Holmes Jr. (1841–1935), han drog sig tillbaka när han var 90 år. Längst tid, 37 år, satt William Douglas.
Money
En presidentpost har alltid kostat mycket pengar, och att pengar och politiskt inflytande går hand i hand har utmynnat i talrika skandaler i USA:s historia.
År 1860 spenderade Lincoln en summa motsvarande 2,8 miljoner dollar, 20 miljoner kronor i dagens penningvärde, på sin presidentvalskampanj.
I dag satsar politikerna miljarder för att vinna väljarnas gunst, vanligtvis genom tv-reklam och smutskastningskampanjer.
Pengarna samlas in genom stora insamlingsevenemang som upptar en stor del av presidentens tid. Obama till exempel, deltog i sådana evenemang i snitt var femte dag under år 2011. Kampanjpengarna kommer från privata supportrar eller organisationer.
Sambandet mellan pengar och politiskt inflytande har ofta lett till skandaler i det politiska livet, bl.a. år 1971 då Nixon meddelade sin stab att de donatorer som hoppades på att belönas med en ambassadörspost måste bidra med minst 250 000 dollar till valkampanjen.
Skandalerna har ofta följts av initiativ som syftar till att begränsa pengarnas inflytande, bl.a. genom att införa ett tak för bidrag från privatpersoner och företag.
Reglerna brukar dock kringgås lika snabbt igen, t.ex. genom de s.k. PAC eller Super-PAC – politiska intresseorganisationer som är oberoende av parti, och därför kan samla in valkampanjmedel utan begränsningar.
År 1976 infördes offentligt stöd till kandidaterna från de två stora partierna som, för att säkra rättvisa och oberoende, i gengäld bara fick lägga en viss summa på valkampanjen.
Detta föll dock år 2008 då Barack Obama blev den förste presidentkandidat att tacka nej till stödet för att kunna satsa obegränsat på sin kampanj. I år har båda kandidaterna tackat nej till det offentliga stödet.
New Hampshire
Den andra tisdagen i mars varje valår riktar USA sin uppmärksamhet mot östkuststaten New Hampshire, där det första primärvalet traditionellt äger rum.
Primärval har funnits sedan år 1912. Här väljs de delegater som utser presidentkandidaterna på partikonventen.
Den kandidat som vinner i New Hampshire får ett stort försprång, och kandidaterna satsar därför stora summor på kampanjer i den lilla delstaten.
De flesta delstater håller primärval, medan ett fåtal väljer delegater vid caucuses – politiska möten.
Ohio
Ohio är en av landets mest eftertraktade svingstater (se S). Delstaten har allas ögon på sig på valdagen.
Det parti som segrat i Ohio har nämligen även vunnit nationellt vid de 13 senaste presidentvalen.
Ohio kan också skryta med att ha fostrat hela åtta presidenter. Den tävlar med delstaten Virginia som också har levererat åtta presidenter, om rätten att kalla sig ”presidentmodern”.
Parties
Norma Jean Almodovar, en av de mer färgstarka – och mindre påklädda – kandidaterna till guvernörsposten i Kalifornien år 1986.
Det är snudd på omöjligt för andra partier att vinna presidentposten (se E, F, M), med det finns ändå en mängd tredjepartier i USA.
De kan få inflytande, bl.a. genom att de stora partierna inkorporerar de mindre partiernas frågor i sin egen politik.
De två gamla partierna är rädda för medvind för mindre partier p.g.a. ”spoilereffekten” – att ett mindre parti stjäl så många röster från det ena stora partiet att det andra kammar hem segern.
Ett exempel var det nystartade partiet Progressive Party (Bull Moose) som beskylldes för att vara ”spoiler” vid valet 1912. Bull Moose fick 27 procent av rösterna, främst från republikanska väljare, och segern gick till demokraten Woodrow Wilson.
Bull Moose grundades av den f.d. republikanske presidenten Theodore Roosevelt när han inte stod ut med sin efterträdare på posten, William Taft.
Smeknamnet Bull Moose fick partiet när Roosevelt, sedan han skadats svårt vid ett attentatsförsök, förklarade sig vara ”fit as a bull moose” (stark som en älgtjur).
Quadrennially
Valet ska hållas ”quadrennially”, alltså vart fjärde år mellan den 2 och 8 november.
Fram till år 1845 kunde staterna själva bestämma ett valdatum inom ett spann på 34 dagar med hänsyn till att bönderna skulle få in skörden och ändå hinna in till staden och rösta innan snön blockerade vägarna.
Men när telegrafen kom kunde valresultaten snabbt spridas och påverka resultatet i andra delstater. Kongressen beslutade då om en gemensam valdag för hela USA: Den första tisdagen efter den första måndagen i november.
Då kan de väljare som måste resa långt för att rösta ändå, som goda kristna, helga vilodagen på söndagen innan de åker till staden.
Franklin D. Roosevelt
När Roosevelt dog år 1945 var det efter inte mindre än fyra omval och 4 422 dagar på presidentämbetet.
Roosevelt bröt en oskriven regel som hade instiftats av George Washington när denne tackade nej till en tredje period.
Efter Roosevelts död blev den oskrivna regeln till lag. I dag kan en president inte sitta kvar i mer än två mandatperioder.
Swing states
Väljare i Florida och Iowa kan se fram emot stor uppmärksamhet från årets presidentkandidater.
De två delstaterna är nämligen så kallade svingstater, där inget av de stora partierna har en klar majoritet bland väljarna.
Eftersom presidenten inte väljs av en majoritet hos befolkningen, utan genom att få majoritet i respektive delstat, lönar det sig att rikta in kampanjinsatserna på de delstater där partilojaliteten står och väger.
Tea Party
År 1773 var de amerikanska kolonisatörerna trötta på de brittiska skatterna.
När en transportavgift infördes på te i Bostons hamn tog sig några kolonisatörer utklädda till indianer ombord på tre brittiska skepp och slängde lådor med te i vattnet. Det blev startskottet för den amerikanska frigörelsen.
”Boston tea party” blev senare en symbol för amerikanernas rätt att göra uppror mot en tyrannisk regering.
Det gäller även den moderna Tea party-rörelsen, en koalition av gräsrotsrörelser längst ut på högerkanten, samt mäktiga företag och mediahus.
United States
Det viktigaste i USA:s historia ägde rum den 2 juli 1776, då delegater från de 13 engelska kolonierna röstade för att bilda en självständig republik.
Den faktiska självständighetsförklaringen, där de delegerade förklarade sina anledningar till att frigöra sig, godkändes två dagar senare, den 4 juli – i dag USA:s nationaldag.
Veto
President Reagan använder en skatteblankett med en vetosymbol, för att visa vad han tänker göra med ett förslag på skattehöjningar.
En av presidentens viktigaste maktbefogenheter är hans möjlighet att lägga veto mot förslag som antagits i kongressen.
När kongressen har antagit ett lagförslag eller en budget ska detta läggas fram för presidenten, som har tio dagar på sig att underteckna beslutet.
Om presidenten inte stödjer förslaget kan han lägga in sitt veto genom att skicka tillbaka förslaget utan underskrift – och med en förklaring till sitt veto.
I de fallen krävs två tredjedelar av rösterna i båda kamrarna för att förslaget ska kunna antas.
Det är stor skillnad på hur mycket de olika presidenterna utnyttjat sin vetorätt. Franklin D. Roosevelt lade flest veton – 635 stycken under sina fyra perioder.
Roosevelt var populär och hade stor folklig uppbackning. Kongressen röstade bara ned två procent av hans veton.
Men Franklin Pierce, den fjortonde presidenten, senare känd som en av USA:s värsta presidenter, fick hela 52 procent av sina veton nedröstade av kongressen.
En annan form av veto är ”fickveto”: presidenten ”stoppar förslaget i fickan” och ”glömmer” det.
Om det sker när kongressen gått på sin ledighet faller lagförslaget. Om kongressen däremot är samlad, går lagförslaget igenom utan presidentens underskrift.
Washington D.C
År 1783 vägrade guvernören för USA:s dåvarande huvudstad Philadelphia att skydda kongressen från ilskna soldater som inte fått ut sin lön.
Kongressen tvingades fly och det stod klart att den nationella regeringens säkerhet borde vara oavhängig av en delstat.
Därför bildades District of Columbia och år 1791 grundade George Washington landets nya huvudstad här. Invånarna i staden tillhörde inte någon bestämd delstat och hade därför inte rösträtt till kongressen.
I dag kan de som bor i Washington D.C. fortfarande inte rösta till kongressen, men de kan rösta i presidentvalet.
Det första x:et
År 1788 kunde amerikanerna, eller snarare manliga medlemmar ur den härskande klassen, för första gången gå till valurnorna för att utse nationens förste president. Rösträtten var förbehållen vita, jordägande män.
George Washington vann valet – inte särskilt överraskande. Han var omåttligt populär och hade inte heller några motkandidater.
Sedan dess har de flesta amerikaner fått rösträtt. Undantaget är bland andra grovt kriminellt belastade som inte får rösta i Kentucky och Virginia.
Yellow dog democrat
Uttrycket ”yellow dog democrat” kommer från sydstaten Texas där lojala demokratiska väljare hävdade att om så Jesus ställde upp i valet för republikanerna och demokraternas kandidat var en gammal gul hund, skulle de ändå rösta på demokraternas kandidat.
Att kallas för ”gul hund” är ingen förolämpning utan snarare en ära eftersom det vittnar om stor lojalitet.
Uttrycket blev populärt under presidentvalskampanjen mellan demokraten Al Smith och republikanen Herbert Hoover år 1928, då många demokratiska väljare i södern varken tyckte om Al Smiths politik eller hans katolska tillhörighet, men röstade på honom ändå.
År 1964, när den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson införde lika rättigheter för svarta amerikaner blev det dock för mycket för söderns gula hundar.
Johnsons motkandidat gick till val som motståndare till medborgarrättigheterna och vann i sydstaterna.
I dag har de gula hundarna fått sällskap av ”Blue dog democrats” – konservativa demokrater – och södern är fortfarande primärt republikanskt.
Zachary Taylor
USA:s tolfte president bar stolt sina buskiga polisonger men när det gäller ansiktsbehåring tillhör han undantagen.
Endast 16 av USA:s presidenter har haft skägg. Presidenternas ansiktsbehåring har i stort sett följt modet, något som även Lincoln fick böja sig för.
År 1861 såg en ung beundrarinna, en 11-årig flicka vid namn Grace Bedell, en bild av Lincoln och blev bekymrad över hans hårlösa ansikte.
Grace skrev därför ett brev till Lincoln där hon bönföll honom att anlägga skägg. ”Damerna tycker om det och de kommer få sina män att rösta på dig så att du blir president”, skrev Grace.