Fest i Vita huset: ”Damer svimmade, män fick näsan slagen blodig”

Andrew Jackson blev USA:s sjunde president genom att framställa sig som en folkets man. Under sin installationsfest öppnade han Vita huset för folket. De kaotiska scenerna i presidentens ämbetsbostad förargade fru Margaret Bayard Smith från Washington.

Andrew Jackson blev USA:s sjunde president genom att framställa sig som en folkets man. Under sin installationsfest öppnade han Vita huset för folket. De kaotiska scenerna i presidentens ämbetsbostad förargade fru Margaret Bayard Smith från Washington.

Granger Import/Imageselect
Portrait of Margaret Bayard Smith, by Charles Bird King
© Historic Collection/Imageselect

Margaret Bayard Smith

  • Levde: 1778-1844.
  • Nationalitet: Amerikansk.
  • Sysselsättning: Journalist, författare och politisk kommentator.
  • Civilstånd: Gift och mor till fyra barn.
  • Känd för: Margaret Bayard Smith ingick tillsammans med maken, tidnings­redaktören Samuel Harrison Smith, i den inre cirkeln kring USA:s första ­presidenter. Margaret porträtterade ­presidenterna och deras familjer genom ett antal böcker, artiklar, brev och dagboksanteckningar.

Washington, USA, 11/3 1829

Till mrs. Kirkpatrick

Torsdag morgon lät jag resten av det ark som jag skriver detta brev på vara blankt för att göra plats för min redogörelse för presidentens installation.

Det var ingen obetydlig sak. Nej, tvärt­emot var det en grandios affär, ett imponerande och majestätiskt skådespel.

Tusen och åter tusen – av varje upptänklig rang och klass – samlades i en stor skara runt Capitolium.

Alla höll sig lugna och städade, medan de – under tystnad och med blicken fäst på byggnadens fasad – väntade på att presidenten skulle kliva ut på den pelar­smyckade avsatsen.

Dörren öppnas, och den gamle mannen med det grå håret träder fram. Han vänder sig och hälsar med en djup bugning på folket, som svarar med entusiastiska rop.

Under tiden genljuder kullarna kring staden av kanonmuller från den salut som förkunnar att presidenten nu har avlagt sin ed.

Vi stod på sydsidan av terrassen, och därifrån såg vi generalen och hans följe till häst förflytta sig längs den breda gata som leder till presidentens bostad.

Det hela gick ofantligt långsamt, eftersom processionen hade svårt att ta sig genom den stora folkmassan.

Även på långt håll kunde vi se honom, för till skillnad från alla andra red han barhuvad – en symbol för att han var tjänaren och hans folk majestätet.

Sydsidan av Capitolium myllrade av folk, både den folkmassa som väntade på att få hälsa hjälten, och den folkmassa som ledsagade honom.

”Där är han, det är honom vi kan se”, hördes det många som sa. ”Var?” frågade någon. ”Där – det är han med det vita håret, där är veteranen, där är Andrew Jackson.”

Efter honom kom landsbygdsbor, bönder, fina herrar, pojkar, kvinnor och barn, svarta och vita. En del gick, andra red, och somliga åkte vagn, men alla var på väg mot presidentens bostad.

”Presidenten hade nästan ­krossats, kvävts och slitits i stycken av folket.” M.B. Smith.

Vi begav oss också iväg, men insåg ganska snabbt att vi inte skulle kunna komma in. Hela gatan och platsen utanför huset var så tätpackad med män­niskor att vi inte kunde komma in.

Det var en vacker dag, och scenen betagande, så vi fördrev tiden med en promenad. Fram och tillbaka spatserade vi, tills klockan var nästan tre. Då gav vi upp och gick hem.

Kort därefter fick vi besök av en person som berättade att folkmassan utanför presidentens bostad nu hade krympt så mycket att han trodde att vi skulle kunna ta oss in. Den här gången lyckades det.

Men vilken scen vi fick bevittna! Folkets majestät hade försvunnit, och en gemen folkhop bestående av pojkar, negrer, kvinnor och barn tumlade runt i rummen inbegripna i ett frånstötande slagsmål. Vilken skam det var! Vilken skam!

Varken polis eller vakter fanns på plats, och hela huset var fullkomligt invaderat av slödder.

Vi fick höra att presidenten nästan hade krossats, kvävts och ­slitits i stycken av folket, som ivrigt kastade sig över honom för att få lov att skaka hand med Old Hickory*.

*

Hickory är ett träd i valnötsfamiljen och känt för sin styrka. Jackson kallades Old Hickory på grund av sina krigsinsatser.

Presidenten hade till slut varit tvungen att ta till flykten genom bakdörren och söka skydd på Gadsbys hotell, där han övernattade.

Glas och porslin för flera tusen dollar hade krossats i kampen för att komma åt förfriskningarna.

Bål och andra drycker hade serverats i hinkar och stora kar, men inte ens om det hade burits in i tunnor hade det funnits tillräckligt med glass, kaka och lemonad till de 20000 personer som sägs ha varit där – även om den siffran nog är en smula överdriven.

Damer svimmade, män fick näsan slagen blodig. Förvirringen var obeskrivlig. De som hade kommit in kunde inte ta sig ut igen, utan var tvungna att hoppa ut genom fönstren, så proppfullt var det.

Vid ett tillfälle hade presidenten under sitt försök att komma undan pressats upp mot en vägg. Han kom undan enbart tack vare att ett antal herrar placerade sig mellan honom och folkmassan.

Trycket från folkmassan var så stort att överste Bomford, som var en av de nämnda herrarna, sa att han vid ett tillfälle fruktade att folkhopen skulle pressa ner Jacksons beskyddare på marken eller mot presidenten.

Just då öppnade en vänlig själ fönstren, så att människor kunde komma ut. Om inte det hade skett hade situationen nog fått en dödlig utgång.

Ingen hade förväntat sig att uppleva en sådan trängsel. Alla trodde att de flesta av gästerna skulle vara fina damer och herrar. Ingen hade föreställt sig att folket skulle dyka upp i så stort antal.

Det var emellertid folkets dag, han är folkets president, och det var folket som härskade. Jag ber till Gud att folket inte en dag även får för sig att avskaffa både sina härskare och sina lagar.

© Wikimedia

Jag fruktar nämligen att upplysta, fria män, om de får makten, blir de mest våldsamma, grymma och despotiska av alla. Det har vi ju sett förr.

Den högljudda och kaotiska hop som jag såg i presidentens hus, fick mig att tänka på de beskrivningar som jag har läst av pöbelns beteende i Tuilerierna och Versailles.

Jag förväntar till och med nu att när som helst få höra att både mattor och möbler är förstörda. Gatorna var leriga, och alla gäster ankom till fots.

Epilog

*Jackson och hans anhängare grundade Demokratiska partiet, som blev språkrör för fattiga landsbygdsbor, städernas arbetare och vita, obemedlade immigranter. Urbefolkningen utropades som folkets fiender – en politik som ledde till mord och tvångsförflyttningar av Amerikas ursprungliga befolkning.