Dwight D. Eisenhower var en populär herre i början av 1950-talet.
Den högt dekorerade generalen var en tvättäkta krigshjälte, som hade bidragit till att krossa Hitlers Tredje rike, när han var överbefälhavare för de allierade styrkorna i Europa under andra världskriget.
Detta trots att han aldrig avfyrat en endaste kula i strid.
Efter kriget blev Eisenhower president för det ansedda Columbia University i New York och senare överbefälhavare för Nato.
I början av 1950-talet arbetade både Republikanerna och Demokraterna hårt på att förmå Eisenhower att ställa upp som presidentkandidat i det kommande presidentvalet i USA 1952.
Republikanerna drog det längsta strået, och med en ung Richard Nixon vid sin sida vann Eisenhower en jordskredsseger över demokraternas kandidat Adlai Stevenson.
För första gången på tjugo år satt nu en republikan i Vita huset. Men det var inte enbart de demokratiska motståndarna som Eisenhower bekämpade från ovala kontoret.
Eisenhower ville röja McCarthy ur vägen
Den kontroversielle republikanske senatorn Joseph McCarthy hade sedan 1950 utrett personer eller institutioner, som på ett eller annat sätt kunde tänkas vara i maskopi med kommunister.
McCarthy och hans anhängare angrep den republikanska regeringen enligt samma recept som de hade använt mot den demokratiska regeringen.
Den demokratiska regeringstiden från 1933–52 hade Joseph McCarthy karaktäriserat som ”tjugo års förräderi". Nu började han tala om tjugoett års förräderi!
Den republikanska regeringen under Eisenhower var bara en fortsättning på ”Truman-Acheson-regimen”.