Sjunkbomberna exploderade med våldsam, splittrande effekt och masthöga vattenpelare höjde sig framför oss. Donald Macintyre, brittisk kapten, 1941
Allt står på spel i Atlanten i februari 1941 då tyskarnas tre ubåtsess samlar sig för att slakta ännu en brittisk konvoj. Men de framgångsrika tyska ubåtskaptenerna kommer att få sig en överraskning.
Britterna har bestämt sig för att slå tilbaka och konvojen beskyddas därför av en av den brittiska flottans skickligaste kaptener, beväpnad med ett nytt, klumpigt men väldigt effektivt vapen.
Snart är ett av krigets mest dramatiska sjöslag i gång.
Ubåtar ska svälta ut britterna
I två år hade tyska ubåtar försöka att "svälta” Storbritannien till kapitulation genom att skära av landets livsviktiga leveranser av mat och materiel.
Idag är det i stort sett omöjligt att hitta några spår efter de strider som kostade över 100 000 soldater och sjömän livet för skeppsvraken ligger på Atlantens havsbotten eller har för länge sedan rostat bort.
Den brittiska flottans herravälde över Atlanten var helt avgörande för Storbritanniens frihet och överlevnad. Utan en bas på de brittiska öarna hade de allierade inte kunnat bomba Tysklands industri, säkra landstigningen i Normandie och öppna Västfronten i Europa.
Winston Churchill var under kriget allra mest oroad över om de tyska ubåtarna skulle kapa försörjningslinjerna till de brittiska öarna.
Även om britterna och särskilt Churchill fruktade ett nederlag mot den tyska ubåtsflottan så var segern aldrig på allvar i fara.
Men den kom till ett högt pris för de tyska vargflockarna hade bara ett mål: att sänka fler fraktfartyg än de allierades varv kunde producera – även når angreppen var rena självmordet.
Bokserien EUROPA I BRAND tar med läsarna in i andra världskrigets största händelser och i bokseriens 12 band hör vi ögonvittnen berätta om hur de upplevde historiens mest brutala krig på nära håll.
Vi möter soldaterna vid fronten och hör civila berätta om vardagen i en värld där även det mest sjövärdiga skepp plötsligt kan träffas av en tysk torped.
Krigets sista ögonvittnen
Som 17-åring strandsattes Antoinette Meldgaard 1939 på Island när andra världskriget bröt ut.
Här anmälde hon sig som krigsseglare på konvojerna mellan Storbritannien och Island där de allierade hade en enorm militärbas. Island var också avseglingshamn för konvojerna mot Murmansk.
I boken berättar hon om sin upplevelser ombord på konvojskeppen.
Antoinette Meldgaard (1922-)
När kriget bröt ut befann sig Antoinette Meldgaard på Island. Hon tog hyra på ett skepp, som seglade i konvoj mellan bl a Edinburgh och Reykjavik. Här upplevde hon själv de tyska angreppen och osäkerheten ombord på konvojskeppen.
Jag fruktade sjösjuka mer än tyska ubåtar
På skeppet Lyra transporterade vi soldater, vapen och förnödenheter till Island och brittiska trupper som skulle hem till Storbritannien. Under hela kriget gick vi i linjetrafik mellan Island och de brittiska öarna.
Stämningen ombord var förstås präglad av det riskfyllda arbetet, men allra mest minns jag sjösjukan och det våldsamma obehag som den medförde.
En dag skulle jag servera mat till en av mina överordnade, men eftersom jag var så dålig spydde jag i maten.
Vi tålde inte den överordnade så en av mina vänner sa att jag skulle servera honom maten ändå.
Vi enades om att han ändå inte skulle känna någon skillnad eftersom maten ombord var så dålig.
Vi sjönk till otroliga djup och jag sa till mig själv: Det är som det är. Volkmar König, tysk sjökadett
Fler och fler tyska ubåtar sänks efterhand som krigslyckan vänder. De ubåtsbesättningar som har tur räddas ombord på de allierades fartyg.
Tyskarnas kamikaze-taktik kostade tusentals män, kvinnor och barn livet innan britterna under våren 1941 utvecklade spårningsteknik och vapen för att slå tillbaka.
De tyska ubåtarna i Atlanten var nu inte längre jägare utan jaktbyten för den brittiska flottan.
Hundratals män dog en meningslös död för att ära sitt land. Herbert Werner, ubåtskapten som mirakulöst överlevde kriget.
Om vad som stod på spel kan du läsa i det andra bandet av bokserien EUROPA I BRAND. I Ubåtsjakt på Atlanten kan du kan följa ett av andra världskrigets mest skrämmande, uppslitande och långvariga slag, berättat av de män, kvinnor och barn som själva upplevde dramat.
Läs också om:
Den perfekta ubåten
För tyskarna fanns det bara ett sätt att vinna slaget om Atlanten: genom att skapa en perfekt ubåt, som var så lätt att tillverka att den kunde produceras i hundratal.
Under nästan tio år arbetade fartygsingenjörer och arbetare på skeppsvarven med att utveckla det ultimata undervattensvapnet: U-Boot-Klasse VII.
Dödskampen i Atlanten
Den 17 september 1940 hade hundratals engelska barn krupit till kojs på fartyget SS City of Benares som ska föra dem i säkerhet i Kanada.
Utanför kojfönstren rullar Atlantens meterhöga vågor, men i det lugna djupet under ytan har en tysk ubåt taget sikte på evakueringsfartyget. Snart ges ordern om eld!
Hitler valde fel strategi
Hitler satsade under 1930-talet på att bygga enorma krigsfartyg trots att han istället borde ha byggt upp en stor armada av ubåtar.
När andra världskrigets mest avgörande slag bröt ut och britterna var som allra mest sårbara, förfogade tyskarna därför bara över 56 ubåtar och allt för få erfarna sjömän.
Läs intervjun med James Holland, brittisk historiker och författare till fler än 20 böcker om andra världskriget, senast en bok om slaget om Atlanten.
Följ dramats utveckling på nära håll – berättat av ögonvittnen i de tyska ubåtarna och på de brittiska fartygen – i Världens Historias nya bokverk EUROPA I BRAND:
