EUROPA I BRAND - Slaget om Stalingrad

Medan den tyska invasionen fortsätter österut och tyskarna intar delar av Stalingrad, förbereder sig den sovjetiska arméledningen för en djärv motoffensiv.

Operationen får kodnamnet Uranus och snart gör sig en miljon nya soldater i skydd av mörkret klara för att låta tyskarna smaka på sin egen medicin.

I ett slag ska Röda armén omringa Wehrmachts största armé och stoppa den tyska frammarschen en gång för alla.

Snökristallerna knarrar under de sovjetiska artilleristernas stövlar medan de laddar de 3 500 tunga kanoner och batterier som är uppställda längs fronten – 50 för varje kilometer. Artilleristerna väntar bara på signalen för att de ska skjuta.

Den ryske korrespondenten Vasilij Grossman följer med bakre trupperna i den 4:e sovjetiska kavallerikåren som från den nordliga flanken banar sig väg mot Kalatj:

"Ansiktena på soldaterna i Röda armén har blivit bronsröda i den hårda vintervinden. Det är inte lätt att strida i detta väder – att tillbringa långa vinternätter ute på slätten i den isande vinden som tränger igenom allt – och ändå marscherar männen förnöjt. Detta är framryckningen mot Stalingrad. Stämningen i armén är exceptionellt god."

Axelmakternas trupper sitter snart i fällan, omringade av sovjetiska styrkor.

Strax innan det sker inser den tyska ledningen situationens allvar: Fienden håller på att förvandla slaget vid Stalingrad till vad tyskarna kallar Kesselschlacht, en kittelstrid, där en styrka omringas och pressas från alla sidor – som i en kittel.

Men sent på kvällen den 22 november, ett halvt dygn innan omringningen avslutas, vägrar Hitler att låta Paulus snabbt bryta sig ut ur kitteln trots att det skulle kunna rädda merparten av de 280 000 soldaterna som är på väg att bli avskurna och infångade.

Führern vill hellre offra tiotusentals liv än inkassera ännu en stor prestigeförlust.

Paulus och hans män kan inte göra annat än att strida vidare på tomma magar och försöka hålla Tjujkovs trupper i schack.

De tyska soldatena är inte de enda som är fångade i Stalingrad. Omkring 200 000 av Stalingrads civila är kvar i staden medan den förvandlas till rasmassor och bombkratrar.

Stalins regim vägrar låta invånarna lämna staden, bl a därför att kvinnorna, barnen och de många gamla utgör en daglig påminnelse för Röda arméns soldater om vad de kämpar för.

En del av stadens invånare lever periodvis under tysk ockupation och ett stort antal arbetsdugliga sovjetiska civila skickas västerut – för att arbeta inom den tyska industrin.

I början av 1943 väntar en brutal mardröm för de tyska soldater som utkämpar en redan förlorad strid mot svält, köld och tomma ammunitionslådor.

Deras befälhavare, general Friedrich Paulus, har förlorat all handlingskraft när ryssarna den 10 januari inleder det sista stora angreppet för att befria staden och krossa resterna av den tyske 6:e armén.

Läs hela historien om nazisternas desperata dödskamp vid Stalingrad i band 7 av den nya bokserien Europa i brand: Slaget om Stalingrad.

Krigets sista ögonvittnen

Herbert Scherer blev inkallad till den tyska armén som 18-årig och anmälde sig till östfronten för att stoppa Stalin och de grymheter som Scherer trodde skulle drabba Tyskland om Sovjetunionen segrade.

Herbert Scherer togs till fånga hösten 1943 och tillbringade sex år i sovjetiska fångläger öster om Uralbergen.

1953 lämnade han Tyskland och utvandrade till Kanada där han bor i dag.

Jag såg fångarna från Stalingrad lida

Min grupp hade inget vatten så jag och ett par kamrater begav oss tidigt på morgonen ut för att leta efter vatten. Plötsligt dök det upp några soldater från Röda armén mellan träden.

Jag hann inte tänka på att skjuta mig själv innan jag kapitulerade – i den situationen reagerar du instinktivt för att rädda livet. Och plötsligt var jag krigsfånge i Ryssland.

I lägren såg jag för första gången de tyskar som hade tagits till fånga i Stalingrad.

De hade det eländigt och liknade kringvandrande lik. Stalingradsfångarna fick uppgifter där de skulle tvingas arbeta ihjäl sig.

De sattes till att bära trästammar ut ur skogen två-tre gånger om dagen – en tur på tio kilometer. Och sedan skulle de bära dem tillbaka igen, en tur till ingen annan nytta än att pina livet ur dem.

Jag törs inte tänka på hur få som överlevde den behandlingen.