Jag kom upp på stranden och några få av mina män anslöt sig till mig. Jag räknade männen snabbt och av de 30 i landstigningsbåten var vi bara 11 kvar. Sergeant Lee Polak, amerikanernas A-kompani, Omaha Beach
Sergeant Lee Polak anade inte vad han hade att vänta när han och resten av hans grupp öste vatten med sina hjälmar för att hålla landstigningsbåten flytande de sista meterna in mot stranden.
Datumet var den 6 juni 1944 och historiens största invasion var igång. En enorm armada av minsvepare, slagskepp och jagare närmade sig kusten i Normandie.
Och bakom dem kom transportfartyg som sjösatte den ena landstigningsbåten efter den andra, alla fyllda med soldater, kanoner, stridsvagnar och annan materiel.
Över 150 000 allierade soldater landsattes den 6 juni 1944 på stränderna i Normandie tillsammans med en stor mängd stridsvagnar, kanoner och annan materiel.
Resten av vägen genom bränningarna och det låga vattnet in mot stränderna måste männen klara sig så gott de kunde under konstant beskjutning från de tyska försvarsverken.
Den tyske kulsprutekytten Heinrich Severloh hade väckts några timmar tidigare av en andfådd löjtnant med orden:
“Det är nu det händer. Kom, Heinrich, larmet har gått. Överhängande fara!”.
Kort därefter hade männen intagit sina poster i Widerstands Nest 62 vid den strand som de allierade redan gett namnet Omaha Beach.
Tyska kulspruteställningar kunde fånga varje punkt på stränderna i korseld. Försvarsverken längs kusten var dessutom omgivna av minfält så även om fienden bröt sig igenom linjen kunde han bara långsamt rycka framåt.
Tyskarna sköt på allt som rörde sig och de amerikanska soldaterna var lätta mål på den breda, platta stranden.
Vid ett tillfälle blev det ett uppehåll i anfallsvågorna och Heinrich Severloh fick tid att se sig om:
Längs en sträcka på bara 300 meter låg hundratals och åter hundratals amerikanska soldaters livlösa kroppar – på några ställen låg de ovanpå varandra. Kulspruteskytten Heinrich Severloh i Widerstandnest 62
På de platta stränderna blev de allierade soldaterna lätta mål för de tyska kulspruteskyttarna. På Omaha Beach fanns bara en låg mur att söka skydd bakom och många kom aldrig så långt.
På den västra delen av stranden hade chefen för 116:e regementet gått i land en timme efter första anfallsvågen. Tillsammans med honom kom brigadgeneral Norman Cota, näst högste befälhavare i 29:e divisionen som regementet tilhörde.
På väg in blev de beskjutna och många som hörde till regementesstaben dödades
Cota nådde helskinnad upp till strandmuren.
Han började samla folk i improviserade enheter:
"Dö inte på stranden. Dö uppe i backen om ni nu måste dö, men se till att komma bort från stranden, annars kommer ni helt säkert att dö”
Den 51-årige brigadgeneralen Norman Cota, t v med hjälm, kom helskinnad i land och var den 6 juni 1944 en av de högsta officerarna på Omaha Beach. Han fick ut överlevande ur deras chocktillstånd och gav dem order om att tränga fram uppför backen. Cota deltog senare i befrielsen av Paris och i slaget om Hürtgenskogen där hans division led stora förluster.
Krigets sista ögonvittnen
Arden Earll var bara 19 år när rampen på hans landstigningsbåt fälldes ner på Omaha Beach den 6 juni 1944. Klockan sju på morgonen kämpade han sig i land tillsammans med män från den 29:e divisionens 116:e regemente och såg unga män bryta samman och vänner dö.
Varför dödades de, men inte jag?
Vi var en del av den andra vågen och kl 7 hade vi suttit i den lilla landstigningsbåten i cirka tre timmar medan den plöjde fram mot Normandie. Nu var vi nära stranden och någon sa “där är Frankrike”, men när jag tittade kunde jag inte se land, bara tjock rök. Kompani A hade gått i land cirka 30 minuter tidigare. De var i första vågen och skulle ha röjt bort hindren på stranden så att vi snabbt skulle kunna gå till anfall när vi landsteg.
Arden Earll anmälde sig till armén 1943 och deltog i anfallet på Omaha Beach under D-dagen då hans regemente blev ett av de hårdast drabbade.
Earll dog den 2 november 2020, kort efter denna intervju.
Läs hela intervjun med Arden Earll i Band 3 av bokserien EUROPA I BRAND.
Læs også om:
I hälarna på 101st Airborne
Under kraftig beskjutning landar omkring 7 000 fallskärmssoldater från 101st Airborne Division som de första amerikanerna på fransk jord under D-dagen. I skydd av nattens mörker släpps männen ner i utspridda klungor över Normandie och kämpar sig före gryningen fram för att erövra viktiga ställningar och bana väg för de allierades invasion.
Rommel var tyskarnas bästa chans
Tyskarna hade haft en reell chans att segra under D-dagen – om de hade haft en annan och mer fokuserad strategi. Det anser den engelske författaren Alex Kershaw som har skivit flera böcker om D-dagen. Han pekar ut en man som kunde ha ändrat krigets gång: Erwin Rommel.
Invasionens hårdaste strider
Efter D-dagen finns det bara ett hinder i vägen för att de amerikanska styrkorna från landstigningsstränderna Omaha och Utah ska kunna förenas och rycka vidare in i Frankrike – den lilla staden Carentan. Därför beordrar den tyska generalen Erich Marcks in stridsvana fallskärmstrupper till stadens försvar. Håll staden till varje pris, lyder ordern.