Vinden ylade och blåste konstant i våra ansikten. Iskristaller bildades överallt och kölden trängde igenom märg och ben. Vapnen slutade fungera och fordonen ville inte starta. Tysk kulspruteskytt på väg mot Moskva, hösten 1941.
Trots kyla, försörjningsproblem och utmattning fortsatte den tyska framryckningen. De sovjetiska styrkorna utanför Moskva kämpade bittert för varje meter, men varje dag ryckte tyskarna fram.
I slutet av november närmade sig trupper från Heeresgruppe Mitte Moskva från nordväst. Även om de var kalla och utmattade kände soldaterna en viss lättnad för nu vågade de hoppas att deras prövningar snart skulle vara över.
Rasputitsa – väglöshet – kallades det väderfenomen som varje vår och höst förvandlade de ryska vägarna till bottenlös lera.
Med lite tur skulle de ändå överleva. Invasionen av Sovjetunionen hade inneburit stora segrar, men även enorma förluster
Sommaren 1941 är Sovjetunionen och Nazityskland allierade på papperet. Hitler är emellertid fast besluten om att krossa den ryska björnen.
Den 21 juni 1941 står den största armé världen hittills sett redo längs den
1 500 km långa gränsen mot Sovjetunionen. Miljoner tyska, ungerska, slovakiska, rumänska och finska soldater är beredda att gå till anfall.
De tyska styrkorna var uppdelad för tre fronter: norr, mitten och söder. På nordfronten och i centrum bröt tyskarna snabbt igenom de sovjetiska linjerna medan motståndet i söder blev oväntat hårt.
Nu ska ett ännu effektivare blixtkrig än det i väst säkra Tysklands totala dominans över den europeiska kontinenten.
Under de första veckorna stormar de tyska divisionerna fram, men utanför Leningrad kör invasionen fast.
I början av september omringar tyska och finska styrkor stadn.
Hitlers beordrar att staden ska utplånas från jordens yta tillsammans med alla sina invånare. Strategin är att svälta ut folket i storstaden.
Krigets sista ögonvittnen:
Bara 17 år gammal blev Semen Chtipelman 1940 enrollerad i Röda armén. Året efter stod han vid Leningrad och tvingades uthärda svält, köld och död för att stoppa tyskarnas stormning av staden. Som en av få i sin grupp överlevde han striderna och var med till krigets bittra slut.
Vid Leningrad var bara 437 av oss kvar
Vår artillerienhet bestod den 22 juni 1941 av över 7 000 man. Omkring ett halvår senare, när vi kämpade vid Leningrad, var bara 437 av oss kvar – resten hade stupat i strid. Men vi tänkte inte en endaste gång att vi kunde förlora. Vi var uppfostrade till att tro att Röda armén var den mäktigaste av alla.
Våra upplevelser omkring Leningrad präglades av svält, köld och död. Vår enhet låg utanför Leningrad; under den perioden var vi konstant hungriga. En dag hittade jag tre frusna och råa potatisar i samma storlek som valnötter. Jag tror aldrig att jag har smakat någonting så sött.
Läs hela ögonvittnesskildringen från Semen Chtipelman i band 4 av bokserien EUROPA I BRAND.
Försvarsverken omkring Leningrad byggdes av äldre män som var för gamla för att strida i armén och av kvinnor.
Belägringen av Leningrad varar i 872 dagar, över 1,5 millioner ryssar omkommer, men staden kapitulerar aldrig. Inte heller anfallet på Moskva i november 1941 lyckas för Hitler.
Som Napoleon före honom tvingas Hitler inse att när en främmande här tränger tillräckligt djupt in i Ryssland, blir den tillintetgjord av kyla, utmattning och dåliga försörjningslinjer.
