Jag kunde se Sulla vid sidan av oss. Nästa gång jag tittade var hon borta: inget ljud, inga vrakdelar – inget. Jag antog att hon kantrade och sjönk på grund av isens tyngd. Sjömannen Harold O’Neill i mars 1942 om det lilla eskortfartyget Sulla.
Nedisning hotar konstant i Norra ishavet. Sjömännen har därför fullt upp med att hålla bl.a. signallamporna isfria. Lamporna är – utöver flaggor – skeppens enda kommunikationsmedel.
1942 lägger nazisterna på allvar märke till effekterna av de förnödenheter som strömmar in i Sovjetunionen från de allierade. Totalt 12 konvojer har klarat sig igenom det arktiska farvattnen från Island till Murmansk. Med ombord har de allierade fartygen allt från stridsvagnar till konservburkar.
Hitler beordrar att trafiken omedelbart ska stoppas och tyska krigsfartyg, ubåtar och flygplan inleder en ödesdiger jakt på de arktiska konvojerna. Med ens blir de allierades fraktskepp jagade byten i det iskalla havet.
Tidigt på våren 1942 drar mörka, hotfulla moln ihop sig över konvojtrafiken och konvojen PQ 13 upptäcks av tyskarna.
Lasten med bränsle och ammunition gjorde fartygen till seglande kruttunnor. Tjocka rökmoln reste sig från skeppen i konvojerna när de tyska piloterna fick in en träff.
Först på eftermiddagen svärmar tyska bombplan över konvojen och fäller sina bomber. Två fartyg sänks och de överlevande blir utlämnade till ett ovisst öde i livbåtar på det iskalla havet.
När konvojen till slut anländer till Murmansk har sex skepp och 148 man gått under.
Krigets sista ögonvittnen
Trygve H Johansen är en av Norges mest dekorerade krigsseglare. Han mottog en rad medaljer för sin krigsinsats, bl a den sovjetiska Usjakov-medaljen. Den tilldelas veteraner som seglade med de arktiska konvojerna och utmärkte sig med tapperhet i försvaret av Sovjetunionen.
Trygve Haavald Johansen (1921–) deltog i Murmanskkonvojerna och är en av Norges mest dekorerade krigsseglare. Han föddes 16 oktober 1921 i Stallogargo i Finnmarken och seglade 1939 i neutral sjöfart med den norska handelsflottan och i de allierades tjänst från 1940.
Vi var i livsfara varenda dag
"I februari 1942 var jag matros på fartyget Ogna. Jag var 21 år gammal, men först nu insåg jag att jag levde ett liv där jag hela tiden var i livsfara. Frågan varenda dag var: Är detta min sista resa? Överlever jag denna dag? Ångesten växte med varje seglats. När vi lämnade hamnarna steg den mentala belastningen, inte minst för maskinisterna. Däcksbesättningen kunde åtminstone se vad som pågick och om faror hotade medan de i maskinrummet inte upptäckte något innan det hela exploderade."
[Du får hela Trygves berättelse i band 5 av EUROPA I BRAND (https://bonniershop.nu/spinoff/europa-i-brand-362616/?media=RedArt {"target":"_blank"})
Läs också om:
Blixtkrig i Arktis
1941 står 100 “löjliga” kilometer mellan de tyska elitstyrkorna och kontrollen över den viktiga hamnstaden Murmansk i norra Ryssland som Hitler kräver erövrad. Men även om avståndet är kort blir kriget i Arktis brutalt.
Miljoner mygg, klippor, lera och ett evigt dagsljus sliter på de tyska soldaternas psyken medan deras ryska fiender inleder ett förbittrat försvar i ödemarken.
Eskorten lämnar fartygen
Våren 1942 sätter tyskarna in ett skoningslöst anfall på konvojen PQ 17 som tvingas betala det högsta priset. I fruktan för att förlora krigsfartyg beordrar de allierade konvojens 35 försvarslösa fraktskeppen att fortsätta resan utan eskort genom Barents hav.
På fraktskeppen får besättningarna vantroget se hur deras beskyddare med full fart seglar västerut och försvinner vid horisonten. Tyskarna väntar utom synhåll.
Slutspel i Arktis
I tre år har sovjetiska trupper hållit den tyska armén stången vid floden Litza i ett ställningskrig där fronterna bokstavligt talat frusit fast. Men den 7 oktober 1944 inleds en dundrande eldstorm från kanoner, granatkastare och stalinorglar.
Tyskarna tvingas dra sig tillbaka och efterlämnar ett brett spår av död och ödeläggelse genom Finnmarken.
