Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Violinvirtuos spelade högt

Ole Bull från Bergen var en av 1800-talets skickligaste violinister. År 1852 köpte den norske musikern mark i USA, där han ville skapa ett nytt och bättre Norge – utan jantelag och vanetänkande. Hans anhängare fick dock bittert ångra att de lagt sitt öde i en drömmares händer.

Granger/Imageselect

Tårarna rann nedför kinderna på den 42-årige norrmannen, medan han överöstes av hyllningar.

De omgivande bergen syntes som silhuetter mot Pennsylvanias mörka himmel.

Denna septemberkväll 1852 lyste stora bål upp dalen, som var fylld med människor, och kvällens överväldigade huvudperson bugade ödmjukt.

”Norges söner”, började Ole Bull, när han samlat sig och fått kontroll över rösten, ”från det klimat där nordanvinden har sitt hem har vi kommit för att hitta ett nytt hem”.

”Det rungande ekot från vartenda träd ni kan fälla kommer att höras i Moder Norge och föra våra bröder till oss."
Ole Bull, 1852

I eldarnas sken målade han upp hur de tillsammans skulle skapa frihetens paradis här i vildmarken – ingen svält som hemma i Norge, ingen konservatism och motvilja mot nya idéer.

”Det rungande ekot från vartenda träd ni kan fälla kommer att höras i Moder Norge och föra våra bröder till oss, och vi ska skapa Nya Norge, vigt till självständighet, döpt till frihet och beskyddat av amerikanska flaggan!”

Därefter grep han sin fiol och gav utlopp för sina känslor i form av gudomliga toner.

Publiken lyssnade som trollbunden, för 1852 betraktade många Ole Bull som världens bäste violinist, och vanligtvis spelade han för fulla hus i Europas och USA:s storstäder.

Nu stod han här i en orörd dal, där kolonin Oleana skulle blomstra till ett nytt och bättre Norge.

Året därpå kunde flera av åhörarna vemodigt tänka tillbaka på kvällen, då de fortfarande trodde på Bulls vidlyftiga ord.

Ville bara spela musik

Norges största violinstjärna och kolonibyggare föddes i Bergen 1810.

Landet, som inte var självständigt, hade då endast fyra år kvar under danskt herravälde, innan norrmännen fick finna sig i att överlåtas till Sverige som krigsbyte.

Ole Bull var son till en apotekare och en advokatdotter, och därmed tillhörde han Bergens förmögna borgerskap.

Vid sidan av vardagens fasta sysslor tyckte båda föräldrarna om att spela musik – och tonerna fascinerade redan tidigt den unge pojken.

Som åttaåring fick han lov att delta med en nyanskaffad fiol.

Föräldrarna älskade musik. Å andra sidan bekymrade det dem att deras äldste son inte tycktes kunna koncentrera sig på något annat.

Han låg i öppet krig med sin informator, och ofta rymde han för att öva på sitt instrument.

Ole var själv den drivande kraften i sin musikaliska utveckling, men han försökte lära sig av de bästa. Senare i livet kallade han till exempel Mozart för sin religion.

En mer jordnära förebild var den italienske violinvirtuosen Niccolò Paganini, en levande legend.

Enligt Ole Bulls andra hustru, Sara, bönade och bad han sin farmor att köpa nothäften med kompositioner av mästaren.

”Säg det inte till någon”, konspirerade den gamla damen, ”men jag ska försöka köpa ett av hans stycken till dig, om du är en duktig pojke”. När han fick noterna försvann han ut i familjens lusthus.

Norrmannen Ole Bull, en av 1800-talets främsta violinister, lät bygga en storslagen villa på ön Lysøya utanför Bergen.

© Shutterstock

Norge var för litet för elitmusik

Familjen insåg att Ole Bull aldrig skulle bli apotekare.

Han hade inte heller någon framtid som präst. Det blev uppenbart när han underkändes i antagningsprovet i latin på universitetet i Christiania, dagens Oslo.

I stället gav artonåringen konserter, men möjligheterna i Bergen var begränsade.

Utan en egen kung saknade Norge den hovkultur som kunde avlöna orkestrar med professionella musiker och ösa stipendier över landets unga talanger.

”Han påminde om en ballong, som rycker och sliter i sina rep för att komma loss och stiga”, sa en vän.

Trots att Ole Bull var en glödande norsk patriot, gav han sig 1831 iväg för att prova lyckan i Paris, som var världens musikaliska huvudstad.

Städernas stad visade sig vara full av begåvade unga män som drömde om det stora genombrottet, precis som tjugoettårige Ole Bull.

Han drunknade i mängden av musiker, varav åtskilliga med tiden blev stora världsnamn.

Som självlärd hade han inte fått undervisning hos ansedda mästare och saknade därför kontakter. Det blev inte bättre av att han vägrade att söka in på musikkonservatoriet i Paris för att få en formell utbildning.

”Om Ole Bull bara hade valt att gå rätt väg, skulle han ha blivit den störste violinisten någonsin”, konstaterade en ungersk kollega.

I stället gick norrmannen från en besvikelse till nästa, och Parisvistelsens enda ljuspunkt blev när han såg den store Paganini uppträda.

Efter ett par år lämnade han staden för att resa till Schweiz, där det stora genombrottet väntade.

Ole Bull spelade på praktfioler

Endast de yppersta fiolerna var bra nog för mästaren. Ole Bull ägde en samling av de bästa instrument som någonsin byggts, och han var en ­flitig samlare hela livet. Han ägde allt från norska spelmansfioler till instrument byggda av de italienska mästarna.

Succé öppnade dörrar i Paris

Redan från första konserten var schweizarna tokiga i Ole Bulls fiol.

Ryktet om den begåvade norrmannen spreds, och för varje stad han besökte under sommaren 1833 blev publiken allt större.

Från Schweiz fortsatte Ole Bull till Italien, där han mottogs med öppna armar.

Ur hans fiol kom känsloladdad och medryckande musik, som ställde extrema kvar på hans smidighet och styrka, och italienarna älskade varenda ton.

När Ole Bull 1835 återvände till Paris var det i triumf.

Dörrarna till stadens Grand Opera stod nu på vid gavel för honom, och i de ledande branschtidskrifterna hyllade kritikerna unisont hans uppträdanden.

”Han visade inte bara sin förmåga med svåra stycken; hans violin sjöng så uttrycksfullt att man nästan kunde tro att den hade en mänsklig röst. Hans magiska toner är de mest vidunderliga som hörts sedan Paganini var här”, skrev Le Courrier des théâtres.

Till slut möttes även fiolgeniet och hans unge norske beundrare.

Ole Bull var ute och promenerade i Paris, när den store Paganini kom gående mot honom. Och italienaren hälsade honom med namn: till och med tidens störste violinist erkände begåvningen från Norge!

© Phil Cardamone/Imageselct

Bull överträffade sin stora förebild

Den unge Ole Bulls primära inspiration och stora idol var den italienske violinisten Niccolò Paganini, den tidens största musikstjärna.

När norrmannen blev vuxen ansåg många att han överträffade Paganini, för Ole Bull kunde spela fyrstämmigt på sin fiol i timmar.

Tekniken krävde så mycket smidighet och styrka i fingrarna att inte ens Paganini spelade mer än kortare stycken under sina konserter.

Paganini lämnade å andra sidan efter sig ett rikt arv i form av kompositioner, som senare generationer hämtat inspiration i.

Ole Bull blev däremot aldrig någon stor tonsättare. Därför har minnet av hans geni bleknat med åren.

USA var frihetens land

Ole Bull gifte sig med en ung fransyska vid namn Alexandrine, men vare sig hon eller en växande barnaskara fick honom att slå av på takten.

I stället turnerade han i hela Europa. År 1838 besökte han Köpenhamn, där den danske kungen Fredrik VI hedrade honom med en audiens och frågade hur han hade lärt sig att spela så vackert.

”Av Norges fjäll, Ers majestät!” svarade Bull poetiskt.

Dessvärre hade den 70-årige monarken ingen känsla för romantik: ”Kör ut mannen”, viskade kungen i örat på en adjutant. ”Han är ju galen.”

Ole Bulls största och mest lukrativa triumfer kom 1843, då han besökte USA.

”Musik gick från hans själ in i min och bar upp den för att be med änglarna.”
Skribent i tidningen Boston Courier, 1843

Den unga nationen hade få skickliga artister, men en stor förmögen publik, som gjorde Ole Bull rik.

Samtidigt kunde han sola sig i beundran.

”Hur han gjorde det förstår jag lika lite som jag förstår att solen skiner, eller att våren får allt att blomma. Jag vet bara att musik gick från hans själ in i min och lyfte upp den för att be tillsammans med änglarna”, skrev en kvinnlig skribent i tidningen Boston Courier.

Ole Bull återgäldade kärleken, för i USA upplevde han frihet och respekt för människor som vågar sikta högt.

Båda delar stod i synnerligen skarp kontrast till det Norge som han 1849 återvände hem till.

Ole Bull fick nog

Tillbaka i Bergen gick Ole Bull i bräschen i etableringen av den första norskspråkiga teatern i januari 1850.

Där skulle begåvade norrmän stå för allt – i stället för de danskar som dittills dominerat landets konst. Violinstjärnan stod själv på scenen när Det Norske Theater öppnade för publiken.

Snart hamnade Ole Bull dock i en fejd med ordningsmakten. Polisen, som hade till uppgift att övervaka offentliga begivenheter, krävde gratis tillträde till föreställningarna.

Ole Bull gav dem usla platser, och som hämnd greps violinisten upprepade gånger.

Konflikten med polisen gav Ole Bull ett rykte som bråkmakare, vilket skadade honom, när han bad det norska självstyret i huvudstaden om stöd till teatern.

”Att Ole Bull har gjort Norges namn känt i världen är inte skäl nog för att vi i praktiken ska betala honom för det”, sa en kritisk politiker.

Violinisten fick inga pengar, och ungefär samtidigt började hans hustru tala om skilsmässa. Hon kände sig ensam, eftersom hennes make ständigt turnerade.

Trött och uppgiven lämnade Ole Bull sina hemtrakter.

Violinisten emigrerade till Amerika – och han hade för avsikt att locka med sig andra norrmän.

© Imageselect

Violinisten gav de unga en chans

Bergen fostrade flera stora konstnärer på 1800-talet, och Ole Bull spelade en avgörande roll för deras framgång.

Henrik Ibsen (1828–1906) var en ung och oprövad dramatiker när Ole Bull 1850 lejde honom till nyöppnade Det Norske Theater i Bergen.

Vissa ser i dag Ibsen som den störste dramatikern sedan Shakespeare.

Ole Bull såg även en stor potential i sin släkting Edvard Grieg (1843–1907).

Bull övertalade Edvards föräldrar att skicka sonen till Leipzig, där han kunde gå i lära hos de bästa på stadens ansedda musikkonservatorium.

Grieg blev en av 1800-talets största tonsättare.

Norsk koloni sköt upp i Pennsylvania

Så fort Ole Bull anlänt till USA satte han igång att etablera en koloni för norska invandrare.

Första steget var att hitta ett stycke land, och för en rik musiker var det inget problem.

I september 1852 var marken införskaffad, och inför en grupp om trettio hantverkare fäste Ole Bull kolonins flagga vid en flaggstång.

Norges korsfana i rött, vitt och blått fyllde mitten, medan det amerikanska stjärnbaneret täcke resten av tyget.

”Flaggan steg långsamt och graciöst mot sin plats. Halvvägs vecklade en stolt bris ut den, och namnet Oleana gavs åt norrmännens nya hem”, rapporterade en amerikansk journalist.

Scenen utspelade sig i en dal i Pennsylvania omgiven av skogsklädda berg.

Ole Bull hade spenderat tiotusen dollar av sin personliga förmögenhet, vilket motsvarar omkring tre miljoner kronor i dagens penningvärde. För det fick han 45 kvadratkilometer obebodd mark.

Han hade inte besökt området innan han köpte det, men han utgick från att norrmän skulle känna sig hemma bland träd och fjäll.

En mer medveten köpare hade kanske frågat sig varför ingen hade bosatt sig i området tidigare.

Nu stod nybyggarhövdingen i sitt lilla rike för första gången. Den lilla skara som omgav honom var inga riktiga kolonisatörer, utan hantverkare, som han hade lejt i New York.

En stor del av dem var dessutom danskar, inte norrmän.

Det fick emellertid inte lägga sordin på stämningen, medan flaggan hissades.

Snart satte hantverkarna igång att uppföra kolonins första byggnader, medan Ole Bull gav sig iväg för att hitta landsmän som kunde flytta in i dem.

Koloni mitt i ingenstans

Koloni mitt i ingenstans

Djupa skogar, trånga dalar och en smal grusväg som enda förbindelse till omvärlden – sådan var geografin på den plats där Ole Bull valde att grunda sin koloni.

Journalisten Hugh Young från tidningen People’s Journal i grannorten Coudersport beskrev platsen efter ett besök 1853.

Långt till civilisationen

Coudersport var den närmaste bebyggelsen i Potter County, Pennsylvania, när Ole Bulls skandinaver kom dit. Drygt fem mil grusväg förband hans koloni med Coudersport.

Kolonins gräns

Välkomnades av trähus

New Bergen låg i kolonins norra utkant och var den första bebyggelse resande från Coudersport kom till.

”Den består av låga prydliga timmerstugor, och ger intryck av driftighet och flit”, skrev journalisten Hugh Young.

Ofärdigt hotell imponerade

Oleana skulle vara kolonins huvudort. Dess största byggnad var ett hotell drivet av en tidigare ungersk officer.

Bygget var inte färdigt, när journalisten Hugh Young besökte platsen 1853: ”Hotellet är ett stort trevåningshus, och det kommer att se snyggt ut när det är färdigt.”

Mur omgav Bulls bostad

New Norway hade Ole Bull valt som den plats där han skulle bo.

Hugh Young måste ha sett grunden till violinistens hem, som stack ut i landskapet, långt efter att Bull rest därifrån.

Utpost besöktes inte

Valhalla låg vid ån Kettle Creek. Platsen utgjorde kolonins sydligaste utpost. Journalisten från Coudersport nådde aldrig så långt under sitt besök sommaren 1853.

Immigranter hämtades på båten

I september 1852, några veckor efter att Ole Bull hissat flaggan i Pennsylvania, ankom immigrantskeppet Incognito med omkring 130 norrmän till New York.

Det hade knappt lagt till förrän en medelålders man med ett vänligt ansikte steg ombord.

”Kom till vårt Nya Norge i Pennsylvania, där kommer ni att finna ett varmt hjärta och en hjälpande hand”, uppmanade Ole Bull de norska passagerarna.

En del kände igen honom. Resten kände till hans namn, för han var Norges mest kände man.

”Alla erbjöds femtio tunnland land för tre dollar per tunnland."
Jens Jacobsen Skoien, nybyggare

De flesta av passagerarna ombord på Incognito var egentligen på väg till Wisconsin och Minnesota, där andra skandinaviska immigranter redan hade slagit sig ner, men de lyssnade på sin karismatiske landsman, som med sin svada målade upp en bild av ett norskt nybyggarparadis.

”Alla erbjöds femtio tunnland land (drygt tjugo hektar, red.) för tre dollar per tunnland, men betalat med två arbetsdagar i månaden i tre år”, berättade norrmannen Jens Jacobsen Skoien.

”Till en början skulle du få femton dollar i månaden, logi och gratis måltider var inkluderat. Senare skulle det ändras till en dollar om dagen och ett gratis hus med egen förplägnad.”

Jens Jacobsen Skoien kunde inte tacka nej till ett så bra erbjudande, och han var bland de 105 män, kvinnor och barn, som satte kurs mot Oleana.

Kaptenen på Incognito följde också med för att se det nya Norge, innan han seglade tillbaka.

Violinisten tänkte stort

Medan Ole Bull rekryterade nybyggare i New York stakade en lantmätare ut fyra bosättningar i Pennsylvania.

Centralt låg orten Oleana, den blivande huvudstaden, och de omgivande dalarna skulle hysa Valhalla, Ny Bergen och Ny Norge, där violinisten tänkte uppföra sitt eget hus.

Enligt planen skulle varje ort ha en skola och en kyrka, och Ole Bull drömde om att öppna en ingenjörshögskola i Oleana.

Först behövdes det dock hus, så att norrmännen fick tak över huvudet. Dessutom behövde skogen avverkas, för det var meningen att kolonin skulle livnäras av lantbruk.

Genom det öde området gick endast en smal väg, och regn förvandlade ofta den till rena lervällingen.

”Jag känner mig fylld av frid.”
Jens Jacobsen Skoien, nybyggare

Ole Bull hade dock fått reda på att järnvägen snart skulle förlängas in i denna del av Pennsylvania.

”Jag känner mig fylld av frid”, skrev Jens Jacobsen Skoien i ett brev, efter att han och de andra immigranterna från Incognito kommit fram.

”Jag kan säga med övertygelse att jag tio gånger hellre vill vara här än i Norge.”

I hemlandet skrev tidningarna flitigt om Ole Bulls amerikanska bosättning. Somliga var upprörda över att norrmän uppmuntrades att resa iväg, men många insåg att frihet och billig jord lockade.

Ingen visste att Ole Bull inte ägde en endaste kvadratmeter land i Pennsylvania.

Norsk patriot blev amerikan

Enligt Pennsylvanias lagar fick ingen utlänning äga mer än femtusen tunnland, cirka tjugo kvadratkilometer, mark i delstaten.

Trots att Ole Bull betalat för den mark där kolonin höll på att ta form, låg ägandet därför tills vidare i händerna på ett utvecklingsbolag.

Ole Bull var tvungen att bli amerikan, om han skulle kunna axla rollen som kolonins faderliga hövding.

Som den estradör han var beslutade han att detta skulle ske utanför självaste Independence Hall i Philadelphia, den plats där amerikanerna år 1776 hade utropat sin självständighet från Storbritannien.

”Jag kommer att skatta medborgarskapets privilegium högre än någon jordisk ägodel”, förklarade Ole Bull med handen på hjärtat hösten 1852.

Ole Bulls åhörare jublade, men hemma i Norge utlöste nyheten raseri: violinisten var Norges mest kände son, och många skakades av att han vände sitt fosterland ryggen.

Fullvärdig medborgare i USA skulle han dock bli först efter sex år. Så länge stannade han inte.

Oleana var resultatet av en dröm, men nu började verklighetens hårda brutalitet komma ikapp kolonisatörerna.

Ole Bull tyckte så mycket om USA att några av hans amerikanska vänner gav honom en norsk-amerikansk flagga.

© Jiri Havran

Kolonin var för de unga och starka

Pennsylvanias vildmark visade sig svårare att tämja än Ole Bull och nybyggarna trott.

Innan Oleana kunde bli ett lantbrukssamhälle skulle marken röjas från träd, och trots stora ansträngningar gick arbetet i snigelfart.

”Vi befann oss bland höga fjäll och smala dalar, som genomskars av små floder, med tät skog”, skrev Jacob Olsen Wollaug, som anlänt med Incognito.

”Alla insåg att det skulle ta en mansålder att röja mark för en gård som var stor nog att försörja en familj.”

Hans landsman och medpassagerare Jens Jacobsen Skoien såg ljusare på framtiden, men även han medgav att den uppgift som väntade dem var stor: ”Den här platsen är inte för vem som helst, som får lust att byta Norge mot Amerika”, skrev han hem till Norge. ”Detta är en plats för folk i sin bästa ålder, som kan och vill arbeta.”

Berättelser om strapatserna nådde Norge, medan 1852 gick mot sitt slut.

Det avskräckte många från att pröva lyckan i Oleana, men rekryteringen hämmades framför allt av rykten om att Ole Bull höll på att få slut på pengar.

Hotellet i Oleana blev nybyggarnas samlingspunkt.

© Potter County Historical Society

Grundarens pengar tog slut

Ole Bull var en man med stora visioner och väldigt begränsad praktisk erfarenhet. Han hade aldrig riktigt insett vad etableringen av Oleana skulle kräva, än mindre vad den skulle kosta.

Omkring trehundra norrmän och andra skandinaver slet i skogarna, och redan tidigt i kolonins historia började många klaga på oregelbundna löneutbetalningar.

Nybyggarna fick veta att ekonomin var i sin ordning, men somliga tvivlade, för Ole Bull lämnade snart Pennsylvanias skogar för att turnera i USA och skrapa ihop pengar med sin fiol.

”Bull höll sig borta, och inga pengar kom. Folk tappade tålamodet.”
Jacob Olsen Wollaug, nybyggare, 1852

Intäkterna från hans konserter räckte dock inte på långa vägar, och Oleanas små åkrar gav små skördar.

”Bull höll sig borta, ock det kom inga pengar. Folk tappade tålamodet, krävde att få betalt för det arbete de utfört och skrinlade alla framtida insatser”, klagade Jacob Olsen Wollaug, som bland annat såg hur trädfällningen avbröts.

Kolonisatörernas alltmer negativa berättelser från Oleana avskräckte nu på allvar människor i Norge.

Få nya immigranter dök upp, och de kunde inte uppväga antalet kolonisatörer som gav upp och sökte ett bättre liv västerut.

En del stannade i Oleana enbart för att de inte hade råd att ge sig av, förrän de fått den lön de utlovats. Mat blev en bristvara, och nybyggarna gick klädda i trasor.

I maj 1853 dök Bull upp med all sin optimism i behåll. Inför de häpna nybyggarna talade violinisten om att grunda ännu en stad, och han ignorerade alla som sa att den skogsklädda och oländiga marken var omöjlig att bedriva lantbruk på.

På USA:s självständighetsdag, den 4 juli, slösade han en förmögenhet på fyrverkeri, trots att han var skyldig alla i kolonin pengar.

Vildmarken vann över kolonin

Drömmen sprack till slut i oktober 1853, drygt ett år efter grundandet av Oleana.

Till och med Ole Bull insåg att hans ambitiösa projekt var ett fiasko, och hans kommande konserter lanserades som välgörenhetsarrangemang till förmån för de nödställda kolonisatörerna.

”Det gör oss ont att höra att Ole Bulls koloni stängs”, skrev en tidning i Philadelphia. ”Inte mer än fyrtio immigranter är kvar i bosättningen.”

Optimisten Jens Jacobsen Skoiens familj höll ut till 1854, då den flyttade till Minnesota. Tio år senare dog han av sjukdom som soldat under amerikanska inbördeskriget.

Arkiven visar att ett litet antal norrmän och danskar fortfarande befolkade det tidigare Oleana på den tiden. Så sent som 1904 rapporterade en lokaltidning att den siste av de ursprungliga kolonisatörerna hittats död.

Han var en enstöring och svalt eller frös troligen ihjäl.

Ole Bull återupptog sitt kringflackande turnéliv, även om fiaskot hade gjort honom nedstämd. Han fortsatte att tjäna bra, men hans anseende hämtade sig aldrig efter Oleana.

Hemma i Norge var det länge ett folknöje att göra sig lustig över den fiolspelande fantasten.

Till exempel får huvudpersonen i dramatikern Henrik Ibsens Peer Gynt (1867) idén att i Sahara grunda en koloni kallad ”Gyntiana”.

Ole Bull tillbringade de sista åren av sitt liv på ön Lysøen utanför Bergen, där hans hem i dag har blivit ett museum.

Musiken följde honom in i det sista, och han somnade 1880 in till tonerna av Mozarts dödsmässa, Requiem.

Läs också:

Historiska bilder

Galleri: New York i första klass

2 minuter
Amerikas historia

New York i siffror

4 minuter
Samhälle

Så fick New York smeknamnet The Big Apple

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj