Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Resenärernas frågor i 1400-talets Venedig var desamma som idag.

© Bridgeman & Shutterstock
Kultur

Venedig uppfann all-inclusive charterresor

Under 1300-talet började Venedigs redare att sälja paketresor till Europas pilgrimer. De fromma turisterna seglades över Medelhavet och fick rundturer i Jerusalem. Långt före charterturismens intåg under 1900-talet fanns både all inclusive-konceptet och guidade turer i Venedig.

En knytnäve slås hårt i det tjocka, solida mötesbordet. "Sannerligen!" utbrister en medelålders ämbetsman från Venedigs stadsstyre. "För stadens anseendes skull är det helt nödvändigt att få ordning på denna sak!"

Precis innan har han nåtts av en skakande nyhet: Just denna februaridag år 1405 skulle en stor grupp pilgrimer ha seglat från Venedig med kurs mot det heliga landet. Men de kunde inte hitta något skepp. De besvikna pilgrimerna kommer nu istället att ta sig till grannstaden Ancona och försöka segla därifrån.

En stor affär håller på att glida venetianarna ur händerna. Pilgrimsgalären har plats för över 100 resenärer som betalar med gulddukater och dessutom kan pilgrimerna tala illa om Venedig och förstöra stadens goda rykte som ledande arrangör av resor till Jerusalem.

Ämbetsmannen skickar efter ett galärfartyg med kapten och besättning. Ämbetsmannen kräver att pilgrimerna till vilket pris som helst ska hämtas tillbaka och lotsas ombord på ett venetianskt fartyg.

En succéindustri

De kristnas reslust togs på största allvar i 1400-talets Venedig. Med hjälp av hög service, bra fartyg och fasta priser hade staden nästintill monopol på marknaden för pilgrimsresor.

Redan på 1200-talet upptäckte Venedigs redare att de kunde kräva hutlösa summor för att ta korsriddarna från ­Europa över Medelhavet till striderna om det heliga landet. Sedan vände korsriddarna hem och skrev heroiska berättelser om sin kamp för att befria Jerusalem från muslimerna och om de många bibliska platserna i Orienten.

Skildringarna lästes med stort intresse av Europas munkar och adliga som snart också längtade efter att bege sig på pilgrimsfärd till Jerusalem. De ville med egna ögon se resterna av Jesu kors och graven varifrån han återuppstod.

Pilgrimerna kunde välja att resa landvägen genom att följa de gamla romerska landsvägarna längs Donau genom Rumänien, över Bosporen och vidare till Jerusalem. Men den vägen var farlig eftersom de muslimska osmanerna som erövrat Mindre Asien behandlade de kristna resenärerna brutalt.

På 1300-talet fick pilgrimerna ett nytt, frestande alternativ: Nyheten om Venedigs professionella researrangörer spred sig upp över hela Europa och lockade kunder. Hundra år senare visste alla nordeuropéer att vägen till Jerusalem gick via Venedig.

De fromma äventyrarna från Skandinavien, Tyskland, Holland och Frankrike inledde sina resor genom att vandra till fots längs Europas leriga vägar som vimlade av både tjuvar och bedragare. För att skydda sig mot farorna reste pilgrimerna i stora grupper.

Under uppehållet i Venedig tecknade pilgrimen von Harff stadens spännande kvinnor.

© Bodleian Library

Gudfruktiga och nyfikna män

En pilgrimsgrupp bestod av fyra tyska adelsmän från Rhen­området. År 1483 hade de anlitat dominikanmunken Felix Fabri för att föra dem till Jerusalem. Fabri var en utmärkt rese­ledare eftersom han redan år 1480 hade genomfört turen.

Därför visste han också vad en pilgrim skulle akta sig för under resan: Bortsett från de central­europeiska rövarna fanns även Venedigs skurkaktiga valuta­handlare och hotell­ägare, för att inte tala om de lömska ­venetianska sjökap­tenerna. Felix Fabri och hans lilla pilgrimsgrupp på fyra adelsmän samt deras tjänare kom fram till Venedig under våren när strömmen av pilgrimer på väg mot det heliga landet alltid var som allra störst.

Åsynen av Venedig tog andan ur de nordeuropeiska pilgrimerna varav många aldrig hade sett en storstad tidigare. Enligt Felix Fabris reseanteckningar drabbades han av de strålande palatsen, kyrkorna och husens överväldigande skönhet.

"Allt är smyckat med bilder av örnar, ormar, drakar och lejon gjorda av små fyrkantiga vita, svarta, gula, grå och blå stenar", krafsade han ner på sin vaxtavla för att sedan kunna renskriva och ge ut sina upplevelser i bokform.

Strax efter ankomsten började Fabri att leta efter logi och därefter en någorlunda pålitlig kapten att segla med. Den uppgiften behövde Fabri dock inte klara av på egen hand. Venetianarna hade nämligen räknat ut att det var smart att hålla sig med ett antal certifierade guider, tolomarii, för att hjälpa gästerna med att finna logi och förhandla med fartygens ägare.

Tolomariierna visade pilgrimerna särskilda hotelleriaer, t.ex. Lilla hästen, Hummern och Vita lejonet. De hade rena sängar och god mat. De kunde även förmedla venetianska prostituerade om det fanns intresse för det.

Överlag gjorde stadens kvinnor stort intryck på de resande som kom från en helt annan verklighet: Medan Nord­europa fortfarande levde i medeltiden hade den ljusa och levnadsglada renässansen gjort sitt intåg i Venedig.

"Kvinnorna här försöker hela tiden visa sina bröst och axlar – så till den grad att jag flera gånger bävade för att kläderna skulle glida av", skrev den franska pilgrimen Philippe de Voisins.

"De målar sina ansikten och bär stora mängder lockigt hår, som till största delen är falskt", avslöjade Philippe de Voisins vidare.

"Jag vet det med säkerhet eftersom jag såg det på marknaden vid Markusplatsen och frågade om priset när jag låtsades att jag ville köpa, även om mitt skägg är långt och vitt."

Viktiga inköp inför resan

Tolomariierna hjälpe också pilgrimerna på marknaden där de kunde köpa viktiga saker inför båtresan. Till exempel en madrass och ett rep att hänga upp den i om dagarna, en dunk för dricksvatten, en levande höna i bur, en liten tunna vin och en stark parfym för att mildra stanken ombord på fartyget.

Dessutom kunde tolomariierna fungera som tolkar och hjälpa till med att växla pengar. Pilgrimerna kunde bara handla med venetianska dukater på överfarten mellan Venedig och Jerusalem. Men pilgrimerna upptäckte att växelkursen skiftade misstänkt mycket.

Den ­största delen av handeln med ­fartygsägarna skedde med venetianska gulddukater och krävde starka nerver. ­Skeppsägarna var nämligen tuffa affärsmän, men lydde dock under vissa regler.

Redan på 1200-talet hade Venedig antagit en lag som tvingade alla galär­ägare att registrera sig samt att föra listor över sina passagerare och segla under vit flagg med ett rött kors på för att signalera neutralitet. På det sättet kunde pilgrimernas säkerhet tryggas, vilket var bra för stadens trovärdighet och i förlängningen intäkterna.

Färjebiljett inklusive allt

Skeppsägarna hade sina bodar med unika logotyper på Markusplatsen. Då Felix Fabri ankom till Venedig år 1483 höll osmanerna på att erövra Rhodos och deras krigsfartyg lurade överallt. Därför hade bara två skepp tillåtelse att segla ut.

Fabri kunde välja mellan att segla med kapten Pietro Lando som krävde 45 dukater för resan, och Agostino Contarini som bara ville ha 42 dukater.

Båda kaptenerna visade gärna upp sina fartyg medan de bjöd på alexandrinska specialiteter och vin från Kreta. Under besiktningen räknade de upp allt pilgrimerna fick för sina pengar: Utöver överfärden utlovades dagliga måltider, tolkar och guider i Jerusalem samt visum och alla avgifter betalda. Biljettpriset var med dagens terminologi all inclusive.

Fabri valde kapten Landos nybyggda galär Landa, ett stort skepp som ännu inte stank av urin och svett.

Efter lärdomar från sin tidigare resa år 1480 lät Felix Fabri utforma ett kontrakt för att kaptenen skulle hålla det han utlovat. I kontraktet stod också att lokala franciskanmunkar skulle stå redo med åsnor när skeppet nådde hamn­staden Jaffa i det heliga landet. Från Jaffa fortsatte nämligen resan på åsnerygg.

Tålamod och tre fyllda pungar

Till broder Felix Fabris stora besvikelse måste hans grupp dock tillbringa en hel månad i Venedig innan Landa till slut var redo för avresa.

För att hålla de många hundra pil­grimerna vid gott mod under väntetiden arrangerade stadsledningen sightseeing i kyrkor med imponerande fresker och – ännu bättre – de fantastiska samlingarna av reliker. Fabri antecknade att han hade sett 17 torkade kroppar och ett otal lösa huvuden, händer och fingrar från män vars jordiska kvarlevor räknades som heliga reliker.

Men varje extra dag i Venedig innebar utgifter som var ett problem för pilgrimerna. Resan var dyr och de flesta hade inte någon stor reskassa att leva av. En av pilgrimerna skrev om sina pengabekymmer:

"Den som önskar göra pilgrims­färden måste ha tre fulla penningpungar: en full av tålamod, en annan full av tro och en tredje full av penningar."

De mest sparsamma kunde samla mod inför seglatsen under vänte­tiden. Det okända havet fyllde nämligen många med fasa. Det svartblå djupet var som evigheten – formlöst och utan slut. På väg ut till fartygen i jollen fattade resenärerna mod med en pilgrimssång.

"Vi seglar i Herrens namn; låt hans godhet vara oss till hjälp och den heliga graal beskydda oss; Herre, visa oss nåd!"

Pilgrimerna kastar loss

Till slut lämnade Landa hamnen. Ombord fanns cirka 330 män – pilgrimerna var cirka 180; resten var köpmän, roddare, kanonjärer, ­matroser och tjänare. Dessut­­om omfattade besättningen en vapenmästare, en värd som ansvarade för måltider, en läkare, en barberare och en präst.

Venetianska kolonier låg längs balkan­­kusten och de grekiska öarna. I alla hamnar togs en lots ombord som seglade med till nästa hamn.

Rutten bestämdes av kaptenen som i likhet med resten av besättningen hade sin privata handel med varor att ta hänsyn till. Därför var det stor efterfrågan på lastutrymmena och många passagerare fick sitt bagage lämnat på kajen till förmån för annan last. Beroende på vädret och kaptenens handelsintressen varade färden fem till åtta veckor.

Muslimska pirater och den osmanska flottan kunde plundra fartygen.

© rex/all over

Sovsal på understa däck

Vid första anblicken kunde fartygen få pilgrimerna att tappa hakan av förtjusning. På 1400-talet hade fartygen tre däck. På mittdäck satt roddarna medan det undre däcket utgjorde pilgrimernas sovsal.

Här dämpades förtjusningen oftast då alla måste försöka få en så bra plats som möjligt i det trånga utrymmet. Pilgrimerna låg på sina egna madrasser i två långa rader på durken med huvudet ut mot skeppssidan och fötterna in mot mitten där deras bagage stod.

Bredvid madrassen stod nattkärlet som man också kunde kräkas i. Men pottorna vältes ofta av sjösjuka medresenärer som snubblade över dem på sin väg upp för att få lite frisk luft på översta däcket.

Nätterna på det överfyllda passagerardäcket var olidligt varma och pilgrimerna plågades av stickande insekter, förfärlig stank och hästarnas oroliga sparkande.

Stökigt på det överfulla skeppet

"Lugnet störs också av dem som snarkar, pratar i sömnen eller kastar sig av och an. Också av de sjuka som jämrar sig, spottar och hostar", skrev Felix Fabri.

Värst var dock de ständiga bråken:

"När pilgrimerna går under däck för att sova uppstår ett ståhej utan dess like: Ilskan brusar upp och provocerar den bredvid, den första nekar men den andre insisterar. Båda hämtar sina vänner för uppbackning och ibland drabbar hela klaner samman."

De många nationaliteterna ombord hade massvis av fördomar gentemot varandra. Fabri fick se pilgrimer hota varandra med knivar och svärd. Men även vanligt kallprat kunde väcka heta känslor: "När det äntligen var lugnt ska någon vara vaken längre och störa alla med sitt ljus och prat. Jag har sett arga pilgrimer kissa för att släcka lamporna, vilket ledde till nya bråk."

Kaptenen hade visserligen utlovat två måltider om dagen men den tyska pilgrimen Konrad Grünemberg tyckte knappast det var värt att äta när han seglade år 1486.

"Man kan under inga omständigheter bli mätt på kaptenens två mål mat. När han serverar kött kommer det från får – inte slaktade utan avlidna av svält eller förkylning. Ingen som ser köttet kan äta det.

Brödet är gamla, bortglömda skeppsskorpor, hårda som sten och fulla av larver, spindlar och röda maskar. Fredag och söndag serverar kaptenen fisk med olja och mjöl och ett fat ärtor. Hans vin är varmt som badvatten och smakar underligt."

Pilgrimen Arnold von Harff tecknade människor han mötte på resan till Jerusalem och gjorde också en reseparlör.

© Bodleian Library

Fulla pilgrimer lallade runt

Genom att muta kocken kunde pil­grimerna få bättre mat och de köpslog med varandra om sina medtagna matvaror för att variera kosten, exempelvis med ägg från hönsen de hade tagit med sig.

Dessutom bjöd hamnstäderna i den grekiska övärlden på exotiska smak­upplevelser när skeppet stannade till. På Kreta lärde pilgrimerna sig t.ex. att äta meloner och citroner. Öns handlare sålde ett sött vin som var så billigt att flera raglande fulla pilgrimer fick bäras tillbaka till jollen som väntade i hamnen.

De fromma turisterna upplevde också för första gången i sina liv doften av cypresser. De som gjorde uppehåll på Rhodos fick se precis så många reliker som de önskade: I Johannes Döparens kyrka på ön fanns ett bronskors stöpt av det fat som Jesus tvättade sina fötter i, den heliga Bartolomeus högra arm och ett gyllene kläde vävt av självaste sankta Helena.

Besöken i hamnarna kändes oftast för långa. De resande i Fabris galär fick nog på Korfu. Att kaptenen väntade eftersom osmanerna befann sig i farvattnen ville de inte veta av. Cirka 40 pilgrimer på Landa lämnade skeppet och reste till­baka till Venedig där de spred falska rykten om att de övriga passagerarna hade tagits som gisslan av osmanerna och nu skulle möta en säker död.

Då Felix Fabri några månader senare vände tillbaka efter resan till det heliga landet fick han veta att det hållits flera döds­mässor till hans minne.

"Land i sikte!"

Galären Landa klarade turen över Medel­havet utan att angripas av de osmanska krigs­fartygen eller plundras av pirater.

En morgon dök till slut Palestinas kust upp och ruinerna av den gamla hamnstaden Jaffa kunde skymtas vid horisonten. Den oändligt långa seglatsen var över och utkiken kunde med högtidlig stämma väcka de sovande pilgrimerna.

"Mina herrar, gå upp och infinn er på däck! Varsågoda att beskåda: Landet som ni längtat efter är i sikte!"

Vid landstigningen stod skeppets besättningsmedlemmar i kö för att ta emot drickspengar av passagerarna som än en gång fick gräva i reskassan.

Hamnstaden Jaffa hade jämnats med marken i flera omgångar genom historien. Något som föll pilgrimen Louis de Roche­chouart i smaken.

"Först ödelagd av Vespasianus och Titus, eftersom det var den första hamnen de angjorde i de kristnas land. Så förstörd av Godeffroy de Villon. Tredje gången förstörd av morerna som när de såg de kristna vallfärda hit krossade den. Alla torn och murar har slagits i spillror och det är vackert att skåda... " skrev han år 1461.

Det heliga landet tillhörde 1400-talet den egyptiska storsultanen under och var en farlig plats för en kristen pilgrim. Då Felix Fabris resesällskap till slut kommit i land möttes de av "en härskara av beväpnade män. Så många att jorden var täckt av dem."

De muslimska soldaternas ledare förklarade att fientliga beduiner hade tagit sig ut mot kusten från öknen och plundrade alla som kom i deras väg. Därför var soldaterna utkommenderade för att eskortera pilgrimerna till franciskan­munkarna i Ramla som låg cirka 15 kilometer in i landet längs den dammiga vägen till Jerusalem.

Men även om den egyptiska storsultanen i likhet med venetianarna gärna ville att den lukrativa pilgrimstrafiken försiggick utan problem var han misstänksam gentemot de många pilgrimerna som kunde vara spioner eller inkräktare.

Rädslan för invasion var stark och pilgrimernas na­mn registrerades innan de fick en bulletta – ett visum som de alltid skulle bära med sig.

Medan pappersarbetet ordnades befann sig de resande mer eller mindre i fångenskap. En fransk pilgrim tvingades att sova tillsammans med 200 andra i en grotta i två nätter år 1486. Komforten var obefintlig.

"En svinstia där saracenerna uträttade sina behov", berättade fransmannen om muslimerna. "Ingen av oss kunde komma ut på natten för att kissa utan att först betala vakterna. Flera blev slagna och en äldre tysk riddare svimmade."

Till slut fick fransmannen och hans rese­sällskap sina åsnor och kunde fortsätta sin färd. Först skulle åsneskötarna dock betalas "en särskild gunst". Men eftersom all inclusive-biljetten från Venedig borde täcka alla transportkostnader vägrade flera av pilgrimerna att betala. Som straff tvingades de av sina åsnor och fick istället gå.

Pilgrimerna var därför enormt lättade när de äntligen nådde Ramla och mottogs av franciskanmunkarna som inlogerade dem i sina gästhus kallade hospice på Zionberget.

Äntligen framme! Pilgrimerna föll på knä vid åsynen av den heliga staden som beboddes av muslimer.

© Scala Archives

Muslimska plundrare väntar i öknen

I ökenstaden Ramla skulle pilgrimerna på de första heliga exkursionerna på sitt program; bland annat besökte de platsen där Sankt Göran dog martyrdöden.

De hade svårt att få allt de hade betalt för men Felix Fabri hade sitt kontrakt och kunde sätta hårt mot hårt när guiderna inte levererade den avtalade tjänsten och istället försökte skrämma honom med hot om ondsinta lokala som skulle stena pilgrimerna. Varningarna var inte tagna ur luften. De resandes framfusiga sätt kunde lätt provocera lokalbefolkningen.

Sista etappen in till Jerusalem skedde på åsnerygg genom öknen. Särskilt för de nordiska pilgrimerna var hettan så överväldigande att flera av dem dog under färden. Men öknen bjöd också på andra faror, något som den judiska pilgrimen Menahem fick uppleva:

"Det ligger hela tiden folk och lurar i sanden. Två eller tre dagar ligger de där och väntar utan varken mat eller vatten. När de så får syn på en karavan kommer de fram, kallar på sina kumpaner och rider bort på sina hästar, snabba som ­leoparder."

Då pilgrimerna äntligen nådde Jerusalem var de helt utmattade. Hundratals mil hade tillryggalagts, över stormande hav, genom okända länder och brännande öken. Allt för att se staden där Jesus återuppstått. Tårarna flödade ner för deras skäggiga kinder och Fabris fyra medresenärer gav tacksägelser. Vissa föll på knä för att kyssa marken. Deras charterresa hade äntligen nått sitt mål.

Läs också:

Arkeologi

Kopia av Stonehenge upptäckt i Portugal

3 minuter
Samhälle

Varför byggdes Venedig i vattnet?

2 minuter
Pilatus Jerusalem pilgrimsvej
Arkeologi

Ny upptäckt: Biblisk skurk anlade monumental väg i Jerusalem

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj