När den första västernserien hade premiär i amerikanska tv-apparater 1949 togs tittarna med storm.
I Sverige var det framför allt serierna High Chaparall och Bröderna Cartwright som fick representera fenomenet, men de var bara två av de flera hundra västernserier som producerades under 1950- och 1960-talet.
Enbart under 1959 sändes det varje vecka 28 olika västernserier på primetime i de tre kanaler som var landstäckande i USA på den tiden.
Revolvrar och cowboyhattar var garanter för framgång – inte bara med avseende på tittarsiffror, utan även leksaksförsäljning.
I slutet av 1950-talet såldes det årligen leksaker för 125 miljoner dollar (motsvarande tio miljarder kronor i dag) från västernserier. Inte ens seriernas skapare begrep hur det gick så bra.
En manusförfattare sa till Time Magazine:
”Jag förstår det inte. Hur orkar någon lägga så mycket tid på att glo på fel ände av en häst?”
Kanske var svaret att cowboyen talade till det innersta i amerikanernas hjärtan: drömmen om de öppna vidderna och lusten att bygga upp något nytt.
Då gjorde det inte så mycket att många avsnitt spelades in på några dagar och med en skral budget – inte heller att manusen var klichéfyllda och vimlade av nyktra och städade cowboyer, ondskefulla indianer och hjälplösa kvinnor.
Cowboypresidenten blev populär genom tv
När Ronald Reagans filmkarriär började ebba ut vid 1950-talets mitt gick han över till tv, där hans väderbitna utseende passade bra i västernserier.
Hans sista roll var i ”Death Valley Days” 1964–1965.
Efter det satsade han på en politisk karriär. År 1966 valdes han till Kaliforniens guvernör och åren 1981–1989 var han USA:s president.
Reagan spelade medvetet på sin image som cowboy i kampanjerna.
Ökenhettan fick känslor att svalla
En västern skulle spelas in snabbt och helst billigt.
Därför valde producenterna att filma i Kaliforniens öken, som låg nära tv-studiorna i Los Angeles.
Enligt många skådespelare var stämningen god, när kamerorna inte rullade, men kombinationen av långtråkig väntan mellan tagningarna, ökenhettan och gott om alkohol kunde leda till tråkigheter.
Enligt sminkören Kenneth Chase var det inte särskilt ovanligt att statister och stuntmän hamnade i slagsmål mellan tagningarna – ofta iförda smink och kostym.
Recensenterna avskydde genren
Amerikanska västernserier riktades framför allt till barn, och en medieforskare hävdade 1959 att det inte var ovanligt att ”spädbarnets vagga ställdes framför tv:n”, när cowboyerna tonade fram i rutan.
De flesta recensenter avskydde den lättsmälta underhållningen, som var i färd med att fördumma den unga generationen.
Skurkarna bar alltid svart hatt
Redan i stumfilmens tidsålder kom filmbolagen på ett enkelt knep för att biobesökarna snabbt skulle kunna skilja mellan de goda och de onda: hjältar bar vit cowboyhatt, skurkar bar svarta.
Symboliken övertogs av många västernserier, men i dessa kunde personerna vara mer komplexa – en hårdkokt prisjägare med hjärtat på rätt ställe kunde till exempel bära en mörk hatt.
Västernserier för vuxna tittare
År 1955 inträffade en förändring, när nya serier producerades med en vuxen publik i åtanke.
En av dem var Gunsmoke, som blev en enorm succé, vann prestigefyllda priser och fick tjugo år i rutan.
Med 635 avsnitt är serien fortfarande en av de längsta i tv-historien.
Komedi blev spiken i kistan
På 1970-talet höll tiden på att springa ifrån västerngenren, och dödsstöten kom med Mel Brooks komedi Det våras för sheriffen (Blazing Saddles) 1974.
Filmen drev hejdlöst med genrens alla klichéer, och några år efter premiären hade den klassiska västern i stort sett försvunnit från amerikansk tv.