När den första västernserien hade premiär i amerikanska tv-apparater 1949 togs tittarna med storm.
I Sverige var det framför allt serierna High Chaparall och Bröderna Cartwright som fick representera fenomenet, men de var bara två av de flera hundra västernserier som producerades under 1950- och 1960-talet.
Enbart under 1959 sändes det varje vecka 28 olika västernserier på primetime i de tre kanaler som var landstäckande i USA på den tiden.
Revolvrar och cowboyhattar var garanter för framgång – inte bara med avseende på tittarsiffror, utan även leksaksförsäljning.
De amerikanska västernserierna hade alltid en väldigt smittsam signaturmelodi. En av de mest kända var från serien ”Bonanza”, som visades 1959–73.
I slutet av 1950-talet såldes det årligen leksaker för 125 miljoner dollar (motsvarande tio miljarder kronor i dag) från västernserier. Inte ens seriernas skapare begrep hur det gick så bra.
En manusförfattare sa till Time Magazine:
”Jag förstår det inte. Hur orkar någon lägga så mycket tid på att glo på fel ände av en häst?”
Kanske var svaret att cowboyen talade till det innersta i amerikanernas hjärtan: drömmen om de öppna vidderna och lusten att bygga upp något nytt.
Då gjorde det inte så mycket att många avsnitt spelades in på några dagar och med en skral budget – inte heller att manusen var klichéfyllda och vimlade av nyktra och städade cowboyer, ondskefulla indianer och hjälplösa kvinnor.
Mer än hundra företag tillverkade merchandise åt cowboyhjälten Hopalong Cassidy – bland annat tvålar, klockor, slipsar och cyklar.
Västernstjärna uppfann merchandise
Västernseriernas enorma framgångar på tv berodde på framför allt en man, skådespelaren William Boyd.
Han hade spelat den klassiske västernhjälten Hopalong Cassidy i 66 filmer, och 1948 köpte han rättigheterna till dessa.
För tv-bolaget NBC presenterade han filmerna i förkortade versioner, som blev en braksuccé.
Boyd var även den förste som utnyttjade sin popularitet för att sälja mängder av produkter avsedda för barn.
”Death Valley Days” var en antologi om historiska personer i Death Valley.
Cowboypresidenten blev populär genom tv
När Ronald Reagans filmkarriär började ebba ut vid 1950-talets mitt gick han över till tv, där hans väderbitna utseende passade bra i västernserier.
Hans sista roll var i ”Death Valley Days” 1964–1965.
Efter det satsade han på en politisk karriär. År 1966 valdes han till Kaliforniens guvernör och åren 1981–1989 var han USA:s president.
Reagan spelade medvetet på sin image som cowboy i kampanjerna.
Många klassiska västerns spelades in ”on location” i de amerikanska sydstaterna.
Clint Eastwood fick sitt genombrott med serien ”Rawhide” 1959. Mellan tagningarna övade han på sin golfsving i ökenlandskapet.
Ökenhettan fick känslor att svalla
En västern skulle spelas in snabbt och helst billigt.
Därför valde producenterna att filma i Kaliforniens öken, som låg nära tv-studiorna i Los Angeles.
Enligt många skådespelare var stämningen god, när kamerorna inte rullade, men kombinationen av långtråkig väntan mellan tagningarna, ökenhettan och gott om alkohol kunde leda till tråkigheter.
Enligt sminkören Kenneth Chase var det inte särskilt ovanligt att statister och stuntmän hamnade i slagsmål mellan tagningarna – ofta iförda smink och kostym.
I ”Rawhide” kunde tittarna uppleva bland annat en sjungande Clint Eastwood.
Trots att alla bar vapen avgjordes konflikter i regel med slagsmål.
Sexskjutarna skulle helst inte avfyras
Av rädsla för statlig censur följde tv-bolagen stränga etiska regler framtagna av branschorganisationen Television Code.
Västernskurkarna skulle vara tydligt onda, och par fick inte dela säng.
Att visa fylleri eller skämta om religion var förbjudet. Våld skulle också begränsas, så i många västernserier blev skurkarna inte dödade – de fick bara revolvern skjuten ur handen.
Barn kunde titta på en ny västern varje dag – om de fick för sina föräldrar.
Recensenterna avskydde genren
Amerikanska västernserier riktades framför allt till barn, och en medieforskare hävdade 1959 att det inte var ovanligt att ”spädbarnets vagga ställdes framför tv:n”, när cowboyerna tonade fram i rutan.
De flesta recensenter avskydde den lättsmälta underhållningen, som var i färd med att fördumma den unga generationen.
Cowboyerna fyllde rutan hela kvällen
Colt .45: Kl. 19.00–19.30
Maverick: Kl. 19.30–20.30
The Lawman: Kl. 20.30–21.00
The Rebel: Kl. 21.00–21.30
The Alaskans: Kl. 21.30–22.30
Det var väldigt ovanligt att indianerna i tv-västerns spelades av ursprungsamerikaner.
Film- och tv-bolagen hade färdiga kulisser för inom- och utomhusbruk.
Kulisserna kunde återanvändas
En viktig anledning till att tv-västerns kunde produceras så billigt var att produktionsbolagen ägde sina egna västernstäder.
Många av kulisserna hade flera decennier på nacken, men med små förändringar och nya kameravinklar kunde de återanvändas i otaliga produktioner – Paramounts stad vid Agoura Hills byggdes till exempel 1927 för stumfilm, men användes i HBO-serien Westworld 2016.
Två år senare brann cowboystaden upp i en av de kaliforniska skogsbränderna.
Huvudpersonerna i ”Maverick” var kända för att bära svart respektive vitt hatt.
Skurkarna bar alltid svart hatt
Redan i stumfilmens tidsålder kom filmbolagen på ett enkelt knep för att biobesökarna snabbt skulle kunna skilja mellan de goda och de onda: hjältar bar vit cowboyhatt, skurkar bar svarta.
Symboliken övertogs av många västernserier, men i dessa kunde personerna vara mer komplexa – en hårdkokt prisjägare med hjärtat på rätt ställe kunde till exempel bära en mörk hatt.
Bret Maverick från serien ”Maverick” var en av västerngenrens populäraste anti-hjältar.
John Wayne var en av de skådespelare som inte gick över till tv.
Krig mellan film- och tv-bolagen
Från 1920-talet och framåt var minst var fjärde ny amerikansk biofilm en västern.
Men när tv-apparaterna intog hemmen på 1950-talet var biografernas cowboymonopol plötsligt hotat, och filmbolagen blev tvungna att kämpa om publiken.
Lösningen blev att göra påkostade och konstnärligt mer ambitiösa västernfilmer – samt att genom reklamkampanjer understryka att västernserierna på tv var dåliga kopior av den äkta varan.
I reklamen för filmen Cowboy (1958) blir en man så frustrerad av den förutsägbara handling han ser på tv att han utbrister: ”Jag är så trött på barnsliga västerns!”
Även om filmbolagen såg sina vinster minska, fortsatte västernfilmer att vara en bra affär – även under 1950-talet.
Burt Reynolds kunde upplevas i ”Gunsmoke”.
Västernserier för vuxna tittare
År 1955 inträffade en förändring, när nya serier producerades med en vuxen publik i åtanke.
En av dem var Gunsmoke, som blev en enorm succé, vann prestigefyllda priser och fick tjugo år i rutan.
Med 635 avsnitt är serien fortfarande en av de längsta i tv-historien.
Barbara Stanwyck spelade ofta en självständig kvinna, som bröt med könsstereotyperna.
Kvinnor skulle helst vara i nöd
Västernserierna befolkades av män – få av dem hade en kvinna i någon huvudroll.
Kvinnor anlitades i regel för endast enskilda avsnitt, då de för det mesta hamnade i svårigheter och behövde räddas av hjälten, som de sedan förälskade sig i.
Men eftersom den klassiske cowboyen aldrig stannade länge på en och samma plats, så red han naturligtvis vidare på nya äventyr i nästa avsnitt.
”Det våras för sheriffen” visade bland annat på rasismen i Vilda Västern.
Komedi blev spiken i kistan
På 1970-talet höll tiden på att springa ifrån västerngenren, och dödsstöten kom med Mel Brooks komedi Det våras för sheriffen (Blazing Saddles) 1974.
Filmen drev hejdlöst med genrens alla klichéer, och några år efter premiären hade den klassiska västern i stort sett försvunnit från amerikansk tv.