Diva är ett italienskt ord som kan översättas med "kvinnlig gudomlighet". Det var också i Italien som ordet kopplades till kändisar.
De första divorna var operasångerskor, alltid sopraner, som italienarna beundrade för deras tonomfång.
Dessa inflytelserika kvinnor kallades även prima donna – första dam – då de fick huvudrollerna.
Divornas manliga motsvarigheter var tenorerna, som kallades divo. På 1910-talet kom stumfilmen som en konkurrent till italienarnas traditionella kärlek till operan.
De välkända begreppen följde med in i den nya branschen.
Hollywood tog divorna till sig
Skådespelerskan Lyda Borelli blev filmens första diva när hon år 1913 förtrollade biobesökarna med sina stora ögon i "Evig kärlek".
På andra sidan Atlanten tog Hollywood till sig den italienska traditionen. De största och vackraste kvinnliga filmstjärnorna hyllades som divor.
Ava Gardner var en av de riktigt stora divorna i Hollywood på 1950-talet.
Det är osäkert när ordet diva fick en mer negativ klang och började användas för att beskriva stora, arroganta och lynniga stjärnor.
En teori är att det började med den grekisk-amerikanska operasångerskan Maria Callas, som slog igenom 1949.
Callas var känd för sin stora röst, men även för att vara väldigt krävande.
När hon fick en fråga om sitt kontroversiella beteende svarade hon: ”Tala inte om reglerna för mig. Var jag än befinner mig är det jag som bestämmer reglerna.”
Läs också: Blev Marilyn Monroe mördad?
Tondöv diva gav ut nio skivor
Den välbeställda divan Florence Foster Jenkins från USA började år 1912 uppträda offentligt med sin mycket ringa talang för klassisk sång.
Först sjöng hon på små klubbar där New Yorks överklassdamer träffades. Senare stärktes hennes självförtroende och hon siktade högre.
Mellan åren 1941 och 1944 spelade den tondöva sopranen in klassiska verk av Mozart, Strauss, David och Delibes. Hon stod själv för alla kostnader.
Av oförklarliga anledningar har skivorna getts ut flera gånger sedan dess.