”Det finns inget Ukraina. Det finns ukrainskhet. Det är en störning i sinnet, en överdriven fascination för etnografi driven till det extrema. Det är ingen nation.”
Så radikalt uttalade Vladimir Putins rådgivare Vladislav Surkov sig i en intervju i februari 2020. Med sitt uttalande avfärdade Surkov kategoriskt Ukrainas existens som självständig nation och plöjde därmed marken för den invasion av landet som följde två år senare.
Men ukrainska och västerländska historiker är av en annan åsikt. Ukraina har sin helt egen historia. Historiskt sett är landet lika förankrat i väst som i öst, hävdar de.
De allra flesta historiker i både öst och väst är eniga om att Ryssland och Ukraina har sina rötter i samma rike, nämligen Kievrus, ett furstendöme som grundades på 800-talet, och när det var som störst omfattade delar av nuvarande Ukraina, Belarus och Ryssland.
En rekonstruktion av Gyllene porten, en del av Kievs fästning under Kievrus, uppfördes 1982 av Sovjetunionen.
Från mitten av 1000-talet fick inre strider emellertid Kievrus att falla sönder. På 1200-talet invaderades det försvagade riket av mongolriket Gyllene horden, lett av Djingis khans sonson Batu.
År 1263 uppstod emellertid storfurstendömet Moskva nordost om Kievrus och under de följande seklen erövrade furstendömet allt mer av de omgivande områdena, tills riket 1547 blev tsardömet Ryssland. Härskarna uppfattade riket som den sanna arvtagaren till rusernas rike.
Medan det ryska riket stärktes försvann Ukraina som självständig nation från kartan. Från 1200-talet och framåt delades och kuvades området upprepade gånger av regionens stormakter.
Kosacker ingick allianser i öst och väst
En av de mest stabila härskarna över det område som vi i dag känner som Ukraina var det polsk-litauiska samväldet, som på 1300-talet lade under sig västra delen av Ukraina. Dubbelriket skulle härska över området i omkring 400 år.
Perioden fick stor betydelse för landets uppdelning i öst och väst, påpekar historikern Katherine Arnold vid London School of Economics and Political Science.
”Under dessa fyra århundraden utvecklade befolkningen i väst en identitet som skilde sig från den östra delen, som förblev under först mongoliskt och senare Moskvas styre”, skrev hon 2020 i en artikel med rubriken ”There is no Ukraine”.
Under det polsk-litauiska styret balanserade Ukrainas position mellan öst och väst vid flera tillfällen på en knivsegg.
Det skedde till exempel, när kosackerna som en reaktion på de polska härskarnas förtryck av bönder och livegna gjorde uppror och bildade sina egna, inofficiella småstater. Efter Gyllene hordens sammanbrott 1430 tog det så kallade Krimkhanatet kontroll över östra Ukraina och Krimhalvön.
Småstaterna och Krimkhanatet fick navigera mellan stormakterna Polen-Litauen på ena sidan och Ryssland på den andra. År 1654 såg kosackerna sig tvungna att ingå ett fördrag, Perejaslav-fördraget, med Ryssland för att få skydd mot polackerna.
Ukraina lydde i många hundra år under kosackstater, som präglade landets kultur och struktur.
Som en del av avtalet fick de svära en trohetsed till den ryske tsaren. Enligt ryssarna bekräftade avtalet att Ukraina tillhörde Ryssland och kallade det triumferande för ”Ukrainas återförening med Ryssland”.
Det var emellertid inte nog för Ryssland, och erövringarna fortsatte sakta men säkert under de följande århundradena. Krimkhanatet annekterades 1783 av det ryska imperiet, som nu kontrollerade större delen av dagens Ukraina.
Rysslands 300-åriga dominans befäste landets uppfattning av sig självt som det väldiga Rusrikets arvtagare och som Ukrainas kulturella och språkliga överhöghet.
Ukrainsk nationalism uppstår under ryskt förtryck
Men Rysslands uppfattning fick inte stå oemotsagd. Under 1800-talet svepte en våg av nationalism över Europa. Folkslag och etniska grupper framhävde sina särdrag, och många strävade efter självständighet från stormakter och överhögheter.
Sovjetunionen firade år 1954 att det var 300 år sedan Perejaslavfördraget mellan Ukraina och Sovjetunionen med att ge ut ett särskilt frimärke.
Ukraina var inget undantag. Landet var delat mellan Ryssland och Österrike-Ungern. Medan Österrike-Ungern i stor utsträckning tolererade språkliga och kulturella skillnader, motarbetade de ryska makthavarna med brutala metoder alla försök att ge uttryck för ukrainska särdrag. Motståndet bidrog enbart till att stärka nationalisterna, som i allt högre grad vände sig bort från Ryssland – mot Europa.
Argumenten för gemenskapen var både historiska och kulturella – till exempel hävdade den ukrainske historikern Mychailo Drahomanov på 1800-talet att Kievrus var ett europeiskt rike.
När riket dukade under fördes den europeiska andan vidare av kosackerna. De frihetsälskande kosackerna var vana vid ett visst mått av rörelseutrymme inom det polsk-litauiska samväldets ramar och tog genom det över européernas idéer om demokrati och rättsväsen, hävdade Drahomanov.
Den pro-europeiska inställningen var inte förbehållen nationalisterna. Den ukrainske författaren och glödande kommunisten Mykola Khvylovyj argumenterade på 1920-talet för att Ukraina skulle orientera sig mot Europa, eftersom det var i Europa snarare än i Ryssland som var kommunismen föddes.
Rysslands diktator Josef Stalin fördömde inställningen, som han ansåg var liktydig med att vända ryggen till ”huvudstaden för den proletära rörelsen”. Under 1933 rensades Khvylovyjs anhängare ut, och författaren tog livet av sig.
Stalins hårdhänta politik kulminerade med holodomor, terrorhungersnöden i Ukraina, som krävde omkring 7,5 miljoner liv. Med holodomor släcktes hoppet om ukrainskt självbestämmande inom kommuniststatens ramar.
Kriget driver alla ukrainare mot EU
Först med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet 1990 blev frågan aktuell igen. Ukraina intog en ställning som gränsland, och nationens position mellan Ryssland i öst och Europa i väst återigen uppe på bordet.
Efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har tron på en framtid inom EU tilltagit i alla delar av Ukraina, visar en opinionsundersökning från Kievs Internationella sociologiska Institut i oktober 2022.
”Efter annekteringen av Krim och i synnerhet efter den ryska invasionen har skillnaderna mellan östra och västra Ukraina börjat suddas ut.” Katarzyna Stoklosa, lektor i statskunskap vid Syddansk Universitet.
Hela 89 procent av ukrainarna anser enligt undersökningen att Ukraina inom tio år kommer att vara en fullvärdig EU-medlem.
Siffrorna är något lägre i östra delen av landet, men även där är tilltron till EU stor. Hela 76 procent av befolkningen anser att landets framtid ligger i EU.
Rysslands invasion har förenat ukrainarna, säger Katarzyna Stoklosa, lektor i statskunskap med östeuropeisk historia som specialitet vid Syddansk Universitet.
”Fram till annekteringen av Krim 2014 var delningen av Ukraina ett dominerande drag. Invånarna i östra Ukraina talade ryska och identifierade sig med rysk kultur. Anledningen var att de endast kände till och hade erfarenhet av den ryska grannen. Europeiska unionen kändes avlägsen och overklig för dem”, säger Katarzyna Stoklosa.
”Situationen var annorlunda för västukrainarna, eftersom EU var mycket närmare och ingick som en del av vardagen”, påpekar hon.
”Efter annekteringen av Krim och i synnerhet efter den ryska invasionen har skillnaderna mellan östra och västra Ukraina börjat suddas ut.”
Ett upptagande i EU kommer att ytterligare stärka processen, anser hon.
”Ukraina kommer att bli mer europeiskt – och enat”, säger Katarzyna Stoklosa.