Trafikens historia: Från tre km/h till Napoleons högertrafik

Enkelriktade gator och parkeringsförbud i det antika Rom, tre km/h som fartgräns i 1800-talets brittiska städer och livsfarliga trafikljus som gick på gas. Trafikens historia är lång, slingrig och inte helt ofarlig.

30 juli 2018 av Pelle Stampe

Du är nu på väg på en läsarresa med HISTORIA genom trafikens långa historia, som bjuder på allt från forntida städer med parkeringsförbud till Napoleons högertrafik.

Men var försiktig! Du färdas på eget ansvar. Längre fram väntar snabba fordon, exploderande trafikljus och olyckor i nattlivet.

Enkelriktad forntidsstad

Antikens storstäder vimlade av människor, vagnar och djur – och trafikstockingar var vanliga. Trafiken var så kaotisk att man införde trafikregler som parkerings­förbud och enkelriktade gator i Kina och romar­riket långt före vår tideräkning. År 45 f.Kr. införde Julius Caesar ett förbud mot oxkärror och stridsvagnar under dagtid.

Trafikskyltar i sten 

Milstenar var historiens första ­trafik­­skyltar. De visade avstånd och riktning till de större imperiernas huvudstäder. Under medeltiden var det vanligt att man satte upp väg­visare till de närmast belägna städerna i korsningar. Först med bilen kom den typen av skyltar vi har i dag.

© Scanpix/AKG

Napoleon införde högertrafik

Under antiken och på medeltiden körde man på vänster sida men på 1700-talets större vagnar satt kusken så placerad att det gav mycket bättre överblick att köra på höger sida. Därför gick man år 1794 över till högertrafik i Frankrike – och det spreds i takt med Napoleons erövringar. Därför behöll Storbritannien sin vänstertrafik.

Farlig uppfinning

I mitten av 1800-talet kom ångtraktorerna, de s.k. väg­lokomotiven. För att skydda Storbritanniens invånare och hästar beslutades år 1865 att en person skulle gå med en röd flagga 50 meter framför vägloket – och att det skulle stanna om föraren till exempel såg en häst. 

Max tre km/h

År 1861 införde Storbritan­nien världens första fart­gräns på 16 km/h för ”självdrivna fordon”. Men folk var så vettskrämda för de stora ångdrivna traktore­rna att hastighetsgränsen sänktes till sex km/h på landet och tre km/h i städerna. 

Ångtraktorer med 16 km/h spred skräck på landsvägarna. 

© Mary Evans

Nattliv med strålkastare

I början av 1800-talet växte medelklassen och natt­livet blev allt livliga­re. Det kunde lätt leda till olyckor när hästvagnarna körde hem i nattmörkret. I många brittiska städer infördes därför en lag om att man efter solnedgången måste ha lyktor på hästkärrorna. År 1907 kom lagen även att omfatta bilar. 

Trafikljus med handkraft

Världens första trafikljus togs fram för den intensiva Londontrafiken år 1868. Det bestod av en gaslampa som lyste rött åt det ena hållet och grönt åt det andra. Ljuset reglerades av en polisman. Jobbet var inte helt ofarligt. En konstapel skadades svårt när en gaslampa exploderade. Trafikljusen blev automatiska först 1920. 

Plåtar av papp och porslin

År 1893 införde Frankrike som första land i världen krav på att bilar skulle ha nummer­plåtar. Då skulle syndaren kunna identifieras vid en eventuell olycka. Det var bilägarens eget ansvar att tillverka nummerplåten och materialet varierade mellan allt från papp och läder till koppar och järn. År 1898 införde Holland statliga nummerplåtar gjorda av porslin. Den första fick nummer 1.

Så småningom blev det vanligt med skyltar av metall – t.ex. denna nummerplåt från 1913.

© Porcelain Plates

Signalhorn med hjälp av tryckluft

I länder där det inte var lag på att ­någon gick med en flagga framför ett ångdrivet fordon skulle fordonet i stället förses med en varningsanordning, t.ex. skallror eller klockor. Under bilens barndom var horn, sirener eller visslor drivna av t.ex. tryckluft eller med vev vanliga. Efter andra världskriget införde de flesta länder likartade signalhorn.

Kuskarna struntade i fotgängarna

År 1868 hade trafiken blivit så tät att man satte upp mekaniska skyltar. De skulle få bilarna att stanna för fotgängarna. Men skyltarna ignorerades och togs snart bort. På 1930-talet blev övergångsställen för fotgängare vanliga i Storbritannien i form av svart- och vitrandiga lyktstolpar. Efter andra världskriget ersattes stolparna av ränder.

Nu kan du ta dig fram på ett ännu mer upplyst och informerat sätt i trafiken. Och om du vill få ytterligare historiskt perspektiv på din vardag kan du bli prenumerant på HISTORIA till ett mycket fördelaktigt pris här.

Läs mer

Peter Kincaid: The Rule of the Road, Greenwood Press, 1986.

Kanske är du intresserad av...