Tio vanvettiga nedslag i historien

Enligt filosofihistorikern Diogenes Laertios avled den grekiske fi­lo­sofen Chrysippos under de o­lym­piska spelen år 208 före Kristus.

Han såg då en åsna äta fikon och ropade: ”Ge åsnan lite vin att skölja ner fikonen med!” Sedan började han skratta så våldsamt att han till slut föll död ner.

En amerikansk svartbjörn hittades år 1985 död i en skog i delstaten Georgia.

Björnen hade ätit 40 kilo rent kokain, som en knark­kurir slängt ut från ett flygplan, och dött av en överdos.

Kuriren – en före detta narkotikapolis – kunde inte hämta drogerna, för han omkom i en fallskärmsolycka.

I dag står björnen uppstoppad i ett köpcentrum i staden Lexington och är känd under namnet ”Pablo Escobear”.

Skräckkomedin ”Cocaine Bear” (2023) bygger på historien om den olyckliga björnen – men i stället för att låta björnen dö av ett överdosrelaterat slaganfall har filmskaparna låtit björnen överleva ... och löpa fullkomligt amok.

🎞 Se trailern till filmen här:

Filmen har inget med verkligheten att göra, men den har fått bra recensioner.

Om du vill se en mer sanningsenlig version av historien – och bilderna av den riktiga, uppstoppade kokainbjörnen i köpcentrumet Kentucky for Kentucky Fun Mall – så titta här:

Den 20 mars 1959 satte en grupp sydafrikanska studenter världs­rekord, när de pressade in tjugofem personer i en telefonkiosk. Därifrån spred idén sig till flera länder – i synnerhet USA, där framför allt universitetsstuderande tävlade mot varandra.

Att pressa in kroppen i en te­le­fon­kiosk blev så populärt att många började skolka från föreläsningarna för att öva och komma på nya tekniker.

Enligt ett reportage i Time ­Magazine var deltagarna överens om att ”den bästa metoden var att välja ut många små, unga studerande och sedan låta en erfaren person bestämma hur de skulle staplas”.

Den populära trenden dog ut i slutet av året, nästan lika snabbt som den hade uppstått.

Det sydafrikanska rekordet på tjugofem personer slogs aldrig officiellt.

Berlins zoo mottog i början av 1920-talet två isbjörnar, som snabbt blev enormt populära bland stadens invånare.

Den zoologiska trädgården började därför anlita män i isbjörnsdräkter, så att människor kunde betala för att fotograferas ­tillsammans med sitt favoritdjur.

Björnarna var så populära att de spred sig till resten av Tyskland, där björnbilder snart kunde tas i alla större städer.

Björnarna anlitades ofta vid festliga tillfällen, då de till exempel fick hålla i spädbarn, strosa med festdeltagare i skogen eller posera framför en ny bil med dess ägare.

Ofta erbjöd semesterorter både björnar och fotografer, så att gäster kunde fotograferas med en isbjörn på stranden.

Förkärleken för isbjörnar levde vidare även under nazismen och ända in på 1960-talet.

Efter att ha hört sina vänner klaga på sina besvärliga sällskapsdjur fick reklammannen Gary Dahl en idé. Barn skulle ha ett djur som vem som helst kunde sköta – en sten.

På stranden samlade Dahl ihop flera tusen stenar, som han stoppade i små papplådor med andningshål och ett koppel, så ägaren kunde rasta sin nya bästa vän.

Lådan innehöll även en humoristisk manual, som förklarade kommandon som stenen kunde lära sig.

”Sitt” var till exempel lätt för de flesta stenar, medan ”rulla runt” i regel krävde lite hjälp.

Stenarna kostade nästan inget att producera och såldes för 3,95 dollar styck, när de lanserades 1975.

De blev en stor fluga bland amerikanska barn och gjorde Dahl till miljonär på ett halvår.

Vid det ryska hovet var fötter under 1700-talet ­förknippade med sexualitet, och mäktiga kvinnor såsom Katarina den stora hade fotkittlare anställda på heltid.

Jobbet innehades av kvinnor och eunucker, och syftet med kittlandet var att få de fina damerna i stäm­ning, innan de skulle umgås med sina makar.

I mars 1952 bröt sig en grupp manliga studerande vid U­ni­ver­si­ty of Michigan in i kvinnornas sovrum och stal deras trosor. Det var en protest mot de regler som höll män och kvinnor åtskilda på universitetet.

Trosstölderna utvecklades snabbt till en landsplåga, som kvinnorna deltog aktivt i: De jublade, när männen kom för att lämna tillbaka trosorna, ofta med ett namn och ett telefonnummer i.

Tjuvarna riskerade att kastas ut från studierna, men stölderna fortsatte trots det in på 1960-talet.

År 1956 spårade det från början oskyldiga sprattet emellertid ur rejält vid University of California: 3 000 manliga studerande började sparka in dörrar, förstöra inredning och stjäla allt de kunde lägga vantarna på. Den lilla lokala polisstyrkan kunde inget göra, och skadorna var enorma.

År 1911 blev tågrånaren Elmer McCurdy ihjälskjuten i Oklahoma i USA. Ingen gjorde anspråk på den döde, så begravningsentreprenören balsamerade liket och lät människor betala för en titt.

Fem år senare påstod två män att de var McCurdys bröder, och tog över kroppen. I själva verket drev de en cirkus, som visade upp liket.

Under sextio år bytte liket ägare flera gånger, och till slut trodde alla att det var en docka.

Först 1976 uppdagades sanningen, när McCurdys ena arm föll av. Året därpå begravdes rånaren.

Ett av historiens vanvettigaste stuntnummer såg dagens ljus i mitten av 1920-talet: dödslopp med lejon.

I början av 1900-talet drog det fulla hus, när våghalsar susade runt i velodromer – cylindriska maneger, där de på motorcyklar eller i bilar körde på lodräta väggar.

År 1927 vidareutvecklade amerikanska våghalsar numret genom att låta lejon jaga fordonen i velodromen. Ferald Egbert gick dock ännu längre.

Han monterade en sidovagn på sin racerbil, och dresserade ett lejon att sitta i den.

Föreställningen tog världen med storm, för det var en sak att susa runt på en lodrät vägg i rasande fart – det var något helt annat att göra det med ett 200 kilo tungt, rytande lejon.

Det livsfarliga numret kopierades snabbt och förblev populärt under de följande fyrtio åren.

När den sydafrikanske järnvägsarbetaren James Wide på 1800-talet miste båda benen fick han en snilleblixt.

Han köpte en babian och lärde den att ­knuffa honom till jobbet på en vagn. Men ­babianen ”Jack” lärde sig även att sköta banans spårsignaler.

Trots en del ­skepsis lejde tågbolaget Jack, som i nio år skötte signalerna – för en dagslön av tjugo cent samt mat och dryck.