Tidslinje för renässansen: när anden tog makten över historien

Det blomstrande handelslivet i norra Italien omkring år 1400 betraktas av historiker ofta som början till renässansen.

Driftiga köpmän i städerna Florens, Milano, Venedig och Genua hade under korstågen på 1100- och 1200-talet tjänat bra på att förse de många krigare från övriga Europa som var på väg mot Heliga landet med fartyg, förnödenheter och vapen.

Efter pestens härjningar under 1300-talet fick de köpmän som överlevt rejäl fart på affärerna: handel med textilier, lädervaror, juveler, optiska glaslinser och andra specialiserade varor gjorde i början av 1400-talet de italienska stadsstaterna till Europas överlägset största ekonomiska centrum.

För att visa upp sin rikedom spenderade stadsstaternas härskare stora summor på konst, arkitektur och utbildningsinstitutioner. De goda förutsättningarna fick konstnärer och lärda att utveckla nya sätt att uppfatta världen på, och deras tankar spred sig från Italien till resten av Europa.

Begreppet renässans

Renässansens män och kvinnor betecknade inte sin samtid som ”renässansen”.

Det italienska ordet ”rinascita” (pånyttfödelse) användes visserligen redan 1550 i sin moderna betydelse av den italienske målaren, bildhuggaren och författaren Giorgio Vasari (1511–1574).

Det gjorde han i sin bok Berömda renässanskonstnärers liv. I boken berättar han om och bedömer sin tids största konstnärer.

Ordet ”rinascita” blev dock aldrig utbrett under renässansens århundraden.

Begreppet renässans slog inte igenom på bred front förrän i mitten av 1800-talet, då den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt introducerade det i sin inflytelserika bok Renässanskulturen i Italien.

För-renässansen

Föreställningen om en renässans förutsätter att tänkande och konst hade legat i träda under en lång period sedan Roms fall.

Den äldre uppfattningen av medeltiden som mörk har historieforskningen emellertid förkastat i dag.

Även under den ”mörka medeltiden” skedde det nämligen utvecklingssprång inom både teknik och tänkande. Faktum är att flera forskare i dag talar om att det förekom andra renässanser före 1400-talet.

Det gäller den karolingiska renässansen på 800-talet under Karl den store, då det skedde en uppblomstring inom konst, vetenskap och utbildning.

Det gäller även 1100-talets renässans, då Europa upplevde sociala och ekonomiska förändringar, och antikens filosofiska tankar väcktes till liv på nytt.

De gamla grekernas kultur återupptäcktes under renässansen: antikens världsbild baserades nämligen i högre grad på vad människan kan begripa med sina sinnen och sitt intellekt – inte på vad religionen dikterade.

Vetenskapsmän fann logik, matematik, fysik, filosofi och astronomi hos antikens tänkare, och konstnärer återupptäckte ideal som skönhet, lugn, symmetri och enkelhet i antikens tempel, skulpturer och mosaiker.

Från det hädangångna romarriket fick renässansens lärda upp ögonen för den version av det latinska språket som romerska diktare, retoriker och politiker hade använt för att uttrycka sig.

Före renässansen hade idealet för det latinska språket varit det skolastiska latin som utvecklats av medeltidens munkar.

Barn från välbeställda familjer fick under renässansen lära sig latin enligt den romerska traditionen, så att de kunde bli bildade och vältaliga enligt antikens normer, vilket var idealet för riktiga renässansmänniskor.

Under medeltiden hade livet på jorden varit hårt, präglat av sjukdomar och död – och rädslan för Guds straff.

Kyrkan hade upprätthållit sin stora makt genom att predika om undergång och helvetets plågor för alla som inte lydde kyrkans påbud.

Under renässansen förändrades uppfattningen av livet på ett fundamentalt sätt i vissa kretsar, när renässansfilosoferna – även kända som humanisterna – hävdade att människan genom förnuft och god moral själv hade inflytande över sin tillvaro.

Humanisternas förebilder var antikens tänkare som Aristoteles, Augustinus och Cicero, som under det första århundradet före Kristus hade lanserat begreppet humanitas – ”mänskliga egenskaper”.

Under renässansen började arkitekter betrakta sig som självständiga konstnärer, i stället för anonyma hantverkare, som byggde åt furstar.

Superstjärnan bland de italienska arkitekterna hette Filippo Brunelleschi, och han introducerade perspektivritningar, som han konstruerade enligt den grekiske matematikern Euklides principer.

Brunelleschis utveckling av centralperspektivet innebar att en ritning med stor precision kunde efterlikna den verklighet ögat ser: På en horisontlinje placeras en flyktpunkt, som styr ritningens proportioner och gör att de förhåller sig inbördes korrekt.

Centralperspektivet var tidens hetaste idé och dominerade inom både arkitektur och bildkonst.

Renässansarkitekternas populäraste element var pelare, kolonnader och voluter från antiken, kupoler, valv och cirkelformade byggnader, samt dekorativa springvatten, som visade att de behärskade hydrauliken.

Bättre sjökort, bättre navigationsinstrument och bättre fartyg innebar att renässansens djärva sjöfarare upptäckte nya landområden.

Eftersom européerna ville ha asiatiska kryddor till sin mat och var trötta på att betala dyra pengar till osmaner och kineser för att få kryddorna transporterade över land via Sidenvägen, drev jakten på de värdefulla kryddorna de konkurrerande sjöfartsnationerna Portugal och Spanien att investera i långa och kostsamma expeditioner till havs.

Det spanska regentparet finansierade 1492 Christofer Colombus och hans berömda resa över Atlanten, som skulle ta honom till Indien – men i stället ledde honom till den för européerna okända amerikanska kontinenten.

Sjövägen till Indien upptäcktes i stället av portugisen Vasco da Gama 1498.

Upptäcktsresorna och renässansen

De stora upptäcktsresorna har inte direkt med renässansen att göra. De är åtminstone inte resultatet av ett växande intresse för antiken.

Tvärtemot blir konsekvensen av upptäckten att världen är rund och mycket större än man trott att den världsbild som varit dominerande sedan antiken nu förkastas.

Renässansen och de stora upptäcktsresorna har emellertid det gemensamt att de är uttryck för att horisonten breddas under renässansen, både den geografiska och den intellektuella.

Utvecklingen av perspektivet fick under renässansen konsten att likna verkligheten med hjälp av djup och korrekta proportioner.

Konstnärer studerade dessutom anatomi, och renässansstjärnan Leonardo da Vinci gick så långt som att utforska djur- och människokroppar genom att dissekera kadaver och lik.

Porträttkonst blev en viktig, ny genre under renässansen, och bland förmögna personer blev det modernt att låta sig förevigas på en målarduk.

Renässansens italienska mästare som Rafael, Botticelli, Leonardo da Vinci och Michelangelo utvecklade förfinade tekniker, som gjorde det möjligt att återge ett ansikte med dess specifika drag och uttryck.

En annan nyhet var ett enskilda konstnärer kunde skapa sig ett namn och skaffa sig berömmelse. Tidigare arbetade målare mer anonymt och gärna flera tillsammans om att skapa ett verk, som ofta såldes utan någon signatur.

I Nordeuropa bidrog renässansens tro på den fria och kreativa människan till att den katolske påvens makt bröts, och att den protestantiska kyrkan uppstod.

Den 31 oktober 1517 spikade den tyske prästen Martin Luther enligt legenden upp en lista på dörren till kyrkan i Wittenberg. Listan räknade upp saker inom den katolska kyrkan som bekymrade honom.

Luther protesterade mot att prästerna var förmedlare av kontakten med Gud. I stället kämpade han för att endast den enskilda personens tro – den personliga relationen till Gud, snarare än den katolska kyrkans ceremonier, ritualer och avlatshandel – kunde leda till frälsning.

Reformationen pågick fram till mitten av 1600-talet, och var en uppgörelse med medeltidens uppfattning av människan som en syndig varelse.

Det mesta av Nordeuropa konverterade till protestantismen under renässansen.

Från mitten av 1500-talet tar den katolska kyrkan sig an utmaningen från reformationen genom att dels precisera de katolska dogmerna och dels genom att reformera vissa av kyrkans egna sedvänjor.

Till exempel reduceras avlatshandeln kraftigt kraftigt under seklet. Samtidigt stärks inkvisitionen, den katolska kyrkans domstol, som förhör och ställer potentiella kättare inför rätta.

Inkvisitionen hade redan långt före reformationen förföljt oliktänkande och bränt kättare på bålet.

Efter reformationen tilltar detta som ett led i den katolska kampen mot de nya strömningarna inom kyrkan.

Den katolska kyrkans motoffensiv har senare kommit att kallas motreformationen.

Motreformationen kommer även till uttryck i senrenässansens konst i Sydeuropas katolska länder.

Det sker bland annat i den italienske målaren Caravaggios (1571–1621) våldsamma skildringar av tortyr och död, som målar upp den katolska inkvisitionens plågor och straff.

Under medeltiden hade blicken varit vänd inåt, ner i marken och mot helvetets lågor, men under renässansen vände den naturvetenskapliga revolutionen ånyo blicken mot universum.

Kyrkan hävdade att jorden – Guds skapelse – var solsystemets obestridliga centrum, men den polske astronomen Nicolaus Copernicus påvisade 1543 i sitt verk Sex böcker om de himmelska kretsloppen att jorden i själva verket kretsade i en bana runt solen.

Hans tankar fick stöd av italienaren Galileo Galilei, som konstruerade en kikare kraftig nog för att se ut i rymden. Kikaren hade några år tidigare uppfunnits i Nederländerna, troligen av glasögonmakaren Hans Lippershey.

I Danmark observerade astronomen Tycho Brahe 1572 en ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia och bevisade därmed att världsrymden var föränderlig. Efter upptäckten sammanställde Tycho Brahe den första översikten över stjärnorna sedan forntiden.

I Nederländerna innebar en blomstrande handel under 1500-talet precis som i Italien att konst och arkitektur fick goda förutsättningar.

De nederländska och flamländska målarna var väldigt inspirerade av renässansströmningarna från Italien.

Målare som Jan van Eyck och Gerard David utvecklade en särskild realism, som kallades för naturalism, och som blev väldigt efterfrågad i samtiden, medan Hieronymus Bosch, Pieter Bruegel och Hans Holbein utvecklades i varsin riktning, vilket fick renässansens nederländska målerikonst att framstå som oerhört personlig och individuell.

I Amsterdam och Rotterdam växte universiteten sig stora och betydande under renässansen. Prästen Erasmus av Rotterdam betraktas som en av 1500-talets viktigaste humanister. Han argumenterade för att människan har en fri vilja och ett eget ansvar för att leva upp till moraliska ideal.

De nederländska kartograferna Gerardus Mercator och Johannes Janssonius ritade kartor över landområden och himlasfären med planeterna som skulle bli kända som sin tids bästa.

Janssonius var dessutom förläggare och ägde åtta bokhandlar runt om i Europa, från Stockholm till Genève.

Renässansens impulser nådde under 1500-talet Skandinavien via Tyskland och Nederländerna, mestadels i form av arkitektur.

Nederländska byggmästare hämtades till Norden för att bygga herrgårdar och slott åt de skandinaviska monarkerna. Nederländska målare var även eftertraktade vid hoven i Köpenhamn och Stockholm.

Ideologiskt slog renässansens idéer om humanism och frihet inte riktigt igenom i Skandinavien.

Renässansen i Danmark och Norge

Det gjorde däremot reformationen, som 1536 nådde Danmark och Norge, när Luthers anhängare Kristian III besteg tronen. Norge var både före och efter renässansen en del av Danmark.

I Danmark förknippas renässansen framför allt med kung Kristian IV, som regerade landet från 1588 till 1648.

Det beror framför allt på de många storslagna byggprojekt som Kristian IV tog initiativ till. Inspiration och assistans fick han från byggmästare från Nederländerna, som påverkats av renässansen i hemlandet.

Renässansen i Sverige

Impulser från renässansen går även i 1500-talets Sverige tydligast att se i arkitekturen. Renässansen når även Sverige sent, och det sker precis som i Danmark i en något urvattnad form, om man jämför med den nederländska, den centraleuropeiska och den italienska renässansen.

I Sverige talar man oftare om Vasatiden än om renässansen, när man talar om perioden efter senmedeltiden. Vasatiden inleds, när adelsmannen Gustav Vasa 1523 kröns till kung av Sverige.

Gustav Vasas efterträdare sitter på tronen fram till mitten av 1600-talet. Reformationen av den katolska kyrkan i Sverige genomförs under Vasatiden från 1527 fram till cirka 1600.

Renässansen kulminerade under perioden 1495 till cirka 1520, som kallas för högrenässansen, medan senrenässansen fortsätter fram till cirka 1600.

När enväldet i början av 1600-talet blev allt vanligare runt om i Europa tog den ideologiska renässansen slutgiltigt slut.

På konstens område gled renässansstilen gradvis över i manierismen, som i högre grad lyfte fram rörligheten i skildringen av människor. De gjorde dem bland annat långsträckta och gav dem dynamik med hjälp av mer markanta spel mellan ljus och skugga.

Till skillnad från den nakna människokroppen under högrenässansen, målade manieristerna massor av broderier och pynt på tjusiga klädesplagg. Stilen fortsatte över i den svulstiga barocken, som ackompanjerade enväldet.

I Nederländerna inträdde den så kallade guldåldern på 1600-talet, då målare som Vermeer, Rubens och Rembrandt gjorde Nederländerna till Europas ledande konstnation.

I Skandinavien fick renässansarkitekturen ett sista uppsving i Danmark under Kristian IV med byggnader som Rundetårn, Rosenborgs slott och Børsen, som anses vara kraftigt inspirerade av nederländsk renässansstil.