Sprätthökar, grilljannar och andra modelejon
1700-talet hade sina sprätthökar, 1800-talet dandyn och på 1900-talet dök jazzgossen och swingpjatten upp. Varje tid har haft sin grupp av män som utmanat genom sin extrema klädstil.

En dandy får skorna putsade. Brittisk 1800-talsillustration.
Att förlöjliga modemedvetna män är en företeelse som blev vanlig under 1700-talet. Tidigare handlade kritik av klädedräkten mer om att plaggen sågs som syndiga eller att bäraren hade ett omoraliskt beteende. Kyrkan hade till exempel starka åsikter om högmedeltidens snabelsko som ansågs vara djävulskt prålig och därför förbjöds på sina håll.
Karikatyrer och skämt om olika klädstilar förekom förstås, men på 1700-talet hände något nytt med synen på mode. Det startades många små förlag som spred alla möjliga sorters trycksaker: skillingtryck, politisk propaganda, nyheter och så massor med modeplanscher och tidningar med modeartiklar och mönster som var riktade specifikt till kvinnor. Begreppet mode blev alltmer feminiserat och förknippat med kvinnan.
Omanligt vara modeintresserad
Samtidigt blev könsrollerna ännu tydligare än förr och gränserna skarpare mellan manligt och kvinnligt. Mode och utseende blev alltmer något som kvinnor skulle ägna sig åt, inte män. Visserligen förväntades män även i fortsättningen klä sig anständigt och modernt, men de skulle inte vara så intresserade av det!
Män skulle utstråla styrka, förstånd och potens och det gjorde de knappast genom att pynta sig med rosetter, ansågs det. Det räknades även som omanligt med tillgjorda manér, inbilskhet, snorkighet och dumhet.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Parallellt med denna utveckling blev den satiriska teckningen vanligt förekommande, och bland politiska och samhällskritiska satirer spreds massor av roliga teckningar föreställande modemedvetna – läs: omanliga – män. Låt oss ta en närmare titt på några av dem, både i Sverige och ute i Europa.
Dekadenta franska adelsmän
Ett säkert sätt att bli en driftkucku på 1700-talet var att beundra och efterhärma den dekadente franske adelsmannen. Han var en allmänt spridd stereotyp med fjantiga manér som det skrevs många satirer om – speciellt förstås från engelskt håll, Frankrikes ärkefiende.
På andra sidan Engelska kanalen hade man ett flertal öknamn för sådana förfranskade män, till exempel macaro_ni_, popinjay (papegoja) eller the fop, ett ord som från början betyder fool (»dåre«, »fåne« och så vidare).