Sprätthökar, grilljannar och andra modelejon
1700-talet hade sina sprätthökar, 1800-talet dandyn och på 1900-talet dök jazzgossen och swingpjatten upp. Varje tid har haft sin grupp av män som utmanat genom sin extrema klädstil.
En dandy får skorna putsade. Brittisk 1800-talsillustration.
Att förlöjliga modemedvetna män är en företeelse som blev vanlig under 1700-talet. Tidigare handlade kritik av klädedräkten mer om att plaggen sågs som syndiga eller att bäraren hade ett omoraliskt beteende. Kyrkan hade till exempel starka åsikter om högmedeltidens snabelsko som ansågs vara djävulskt prålig och därför förbjöds på sina håll.
Karikatyrer och skämt om olika klädstilar förekom förstås, men på 1700-talet hände något nytt med synen på mode. Det startades många små förlag som spred alla möjliga sorters trycksaker: skillingtryck, politisk propaganda, nyheter och så massor med modeplanscher och tidningar med modeartiklar och mönster som var riktade specifikt till kvinnor. Begreppet mode blev alltmer feminiserat och förknippat med kvinnan.
Omanligt vara modeintresserad
Samtidigt blev könsrollerna ännu tydligare än förr och gränserna skarpare mellan manligt och kvinnligt. Mode och utseende blev alltmer något som kvinnor skulle ägna sig åt, inte män. Visserligen förväntades män även i fortsättningen klä sig anständigt och modernt, men de skulle inte vara så intresserade av det!
Män skulle utstråla styrka, förstånd och potens och det gjorde de knappast genom att pynta sig med rosetter, ansågs det. Det räknades även som omanligt med tillgjorda manér, inbilskhet, snorkighet och dumhet.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Parallellt med denna utveckling blev den satiriska teckningen vanligt förekommande, och bland politiska och samhällskritiska satirer spreds massor av roliga teckningar föreställande modemedvetna – läs: omanliga – män. Låt oss ta en närmare titt på några av dem, både i Sverige och ute i Europa.
Dekadenta franska adelsmän
Ett säkert sätt att bli en driftkucku på 1700-talet var att beundra och efterhärma den dekadente franske adelsmannen. Han var en allmänt spridd stereotyp med fjantiga manér som det skrevs många satirer om – speciellt förstås från engelskt håll, Frankrikes ärkefiende.
På andra sidan Engelska kanalen hade man ett flertal öknamn för sådana förfranskade män, till exempel macaro_ni_, popinjay (papegoja) eller the fop, ett ord som från början betyder fool (»dåre«, »fåne« och så vidare).
Typiskt för macaronis var en extremt hög peruk. Illustration från 1773.
Sprätthöken hånades på 1700-talet
I Sverige kom den franska stereotypen att kallas sprätthök, ett öknamn som förekommer i satiriska texter och pjäser från 1720-talet och framåt under hela frihetstiden, ofta efter direkt översatta eller bearbetade engelska förlagor.
År 1737 skrev greven och politikern Carl Gyllenborg pjäsen Swenska Sprätthöken som är en kritik av de franska seder som kungahuset och överklassen lagt sig till med. En sprätthök var alltså en man som lät sig påverkas alltför mycket av den franska kulturen, så mycket att han nästan övergav sitt svenska ursprung och rentav låtsades glömma sitt språk.
Extravaganta incroyables
I Frankrike utmärkte sig inte det »vanliga« överklassmodet särskilt mycket, utan här behövde man sticka ut lite extra för att synas. I slutet av 1700-talet hade fransmännen sina incroyables, som fått sitt namn efter dessa sprättars vana att hela tiden utbrista c'est incroyable – »otroligt!«
Dessa figurer klädde sig mycket extravagant och talade på en tillgjord och förvrängd franska. De var en utveckling av dels les muscadins som fått namn efter den starka myskparfym de använde, och dels den förnäma jeunesse dorée, »den gyllene ungdomen«.
Les incroyables bar rockar med enorma kragar, kravatter uppdragna till munnen, rosetter vid knäna och tvåhörniga hattar, vilket modet föreskrev för alla män, men taget till sin extrema gräns.
Dandy med hög cylinderhatt
Dandyismen föddes någon gång i slutet av 1700-talet i England. Dandyn kom ofta ur medelklassen men ville framstå som aristokrat. Han var mycket välklädd och elegant, inte på det överdrivna sättet som sina föregångare macaronis eller sprätthökarna, utan sparsmakat välvårdad.
En viktig egenskap för en dandy var att kunna kläcka smarta och roliga kommentarer och en stor del av dandyismen gick ut på att imponera på sina bekanta med sin kvickhet lika mycket som med klädedräkten.
På huvudet bar dandyn en hög cylinderhatt. Kragen på hans jackett skulle vara hög och stå rakt upp och kravatten skulle ligga i perfekta veck kring hals och haka. Vissa dandier kunde tillbringa hela morgonen med att få kravatten att sitta helt rätt och det gavs ut illustrerade instruktionsböcker i ämnet.
Engelsmannen Beau Brummell – den förste dandyn – var noga med sitt yttre. Porträtt från 1805.
Beau Brummell – den första dandyn
I England var den första och största av dandyikonerna Beau Brummell, en innefigur i Londons fina kretsar under tidigt 1800-tal. Han ägnade många timmar om dagen åt sitt yttre och stoltserade med att hans knäbyxor satt så tajt att de inte hade en enda rynka utan var som ett extra skinn.
Den tidige dandyn blev föremål för karikatyrer framförallt för att han ansågs vek och feminin. Senare, under 1820-talet, handlade satiren mycket om kläderna. Midjan blev smalare och smalare och byxorna större och flaxigare. Det gick så långt att dandyn började bära korsett för att kunna snöra in midjan så mycket som möjligt.
Omkring 1830–40 kulminerade det extrema modet med höga kragar, sluttande axlar, uppsvällda
överarmar, getingmidja och svällande bakdelar och lår. Inte så snyggt.
Det målades många elaka satirteckningar av denna dandyversion. Detta var dock en övergående trend och dandyn blev snart återigen en ut i fingerspetsarna välvårdad man som väl fortfarande lever kvar fast under andra namn – klädsnobb eller meterosexuell, kanske?
Grilljanne i Stockholm
Grilljannen var en ung ohyfsad man ur Stockholms överklass med mycket utstuderad klädstil – en slags spin-off av dandyn. Han förekom på 1890-talet – en fin-de-siècle-figur, inte särskilt långvarig men mycket provocerande och förlöjligad i press och på varietéscenen. Grilljannegänget hängde på innekrogen Jones Grill i Stockholm, därav första leden i namnet.
En »janne« var vid den här tiden slang för en dum och tafatt person och ett underklassnamn som användes till exempel om bonddrängar, pojkslynglar och gatpojkar men kunde också betyda »kille« helt enkelt – i något nedsättande mening. Man kunde säga »han är en riktig janne« eller en »bondjanne« och så vidare.
Från 1891 uppträdde Sigge Wulff som snobbig grilljanne på Berns salonger i Stockholm, där han sjöng den populära visan »Kalle P«.
"Bär pincenez och dunderkäpp"
Uttrycket »grilljanne« lär först ha myntats av Gunnar Haegerstolpe, redaktionssekreterare på Aftonbladet, men blev allmänt spritt via signaturen »Jörgen« i veckotidningen Figaro, bakom vilken dolde sig kåsören och utgivaren Georg Lundström. År 1892 beskriver han persontypen lika målande som utförligt:
Grilljanne är en specifik stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pincenez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina »eröfringar« och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid.
Och året före beskrev signaturen »Sir Jonathan«, också nu i Figaro, grilljannens, eller »dekadensfjantens« utseende:
Signalement: 1,78 meter lång, ljust hår, ögon blå, knotigt ansigte, rudimentära mustascher, med försök till uppborstning, begagnar helst enkeltjusare, i brist derpå näsklämmare, föröfrigt något kobent.
Klädedrägt: Mörkblå kortkavaj i dillströmssäckform med två knapprader och breda kantband, deröfver en gul kavaj, ännu vidare och kortare, styf, ohygglig, halsjernsskjortkrage, ljus halsduk, stundom med spännen i nacken, stundom knuten à la örlogsgast, stort skjortbröst, bredrandiga
grå säckbyxor, uppvikta nedtill, gula skinnskor. Något för kort käpp, mycket för tjock, röker cigarr och ser dum ut.
Kupletten "Kalle P" skildrar grilljanne
Typiskt för grilljannen var för övrigt de kulörta strumporna som syntes under de korta byxbenen och käppen som var för kort för att verkligen kunna användas. Den bars i stället under armen med spetsen pekande uppåt så att den utgjorde en fara för andra fotgängare.
Den populäre varietésångaren Sigge Wulff (egentligen Sigfrid Lindgren) hade grilljannen som en av sina återkommande figurer. Särskilt populär var visan »Kalle P«, som han framförde iklädd grilljannemundering. Sången handlar om en egenkär sprätt som flanerar fram och tillbaka i staden och visar upp sig, övertygad om att alla bara är avundsjuka:
Vill ni se Kalle P
så ödmjuka tjänare?
Jag det är fast man plär
kalla mej Herr egenkär;
för mitt sätt är så nätt,
för att jag fått mera vett,
men jag tror, avund stor
uti Norden bor.
Swingpjatten utmärktes bland annat av mönstrad slips, grova skor och stor kavaj. Stockholm, 1944.
Jazzgosse med rakknivsvassa byxor
Under 1900-talet började modet växla i snabbare takt. Kläderna influerades av musik, film och illustrerad populärpress. Modestilar och subkulturer formades ofta kring olika sorters musikgenrer, precis som i dag.
En av de manliga stilfigurer som blev mest uppmärksammade var jazzgossen. Han odödliggjordes genom revykungen Karl Gerhards kuplett från 1922 betitlad just »Jazzgossen«. Den kom för övrigt i en ny version 1977 signerad Magnus Uggla.
Jazzgossen var en ung man ur Stockholms överklass som under 1920-talet roade sig kungligt i nöjeslivet och bar dyra och eleganta kläder från Nordiska Kompaniet (NK) och PUB. I Karl Gerhards text har han skärp i midjan, rakknivsvassa byxor och tusch på ögonlocken.
Swingpjatt med vida byxor och bred slips
Något årtionde senare, på 1940-talet, dök swingpjatten upp och fick sitt namn från en namntävling i Svenska Dagbladet som kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström) utlyst 1941, för att få ett namn till det nya ungdomsmode han sett dyka upp.
Swingpjattarna samlades kring jazzstilen swing och klädde sig i lågkullad och bredbrättad hatt, vit skjorta med överdrivet långa kragsnibbar, bred slips med färggrant mönster, vida byxor med avsmalnande ben och uppvik nedtill, vita strumpor, skor med grova sulor och en överdimensionerad, lång kavaj, gärna rutig.
Håret skulle vara långt i nacken och det var nog det som stack allra mest i ögonen på alla som retade sig på swingpjattarna. En uppsjö förslag skickades in till namntävlingen, vilket speglar hur många såg dessa swingentusiaster som omanliga och löjliga – bland förslagen kan nämnas »kjol- och hårboy«, »mjäkmåns« och »tofsmes«.
Mods, popsnören och hipsters
Efter jazzgossen och swingpjatten följde en lång rad andra manliga stilexponenter med rötter i olika grupperingar och subkulturer, alla med sina särpräglade klädkoder. Raggaren, punkaren, modset, yuppien, stekaren, braten, skejtaren, hiphopparen och popsnöret för att nämna några.
Men det är nog inte förrän nu under 2010-talet vi åter kan se hur det skämtas liksom i äldre tider kring en grupp män. Måltavlorna får utstå ganska mycket löje och gyckel från dagens satiriker och stå upp-komiker. Dessa män följer sitt eget mode – skägg och sotarmössa – och pysslar med sina speciella intressen som ofta är av ganska huslig karaktär: ölbryggning och surdegsbakning till exempel.
Vilka det är? Just det, hipsters.
Publicerad i Populär Historia 5/2017