Historiens första skriftspråk var kilskriften, som började användas i Mesopotamien (delar av det som i dag är Irak, Kuwait och Syrien) redan kring år 3400 före Kristus.
Språket utvecklades av folket sumererna, som använde spetsiga strån av vass för att trycka skrifttecken i lertavlor. De första tecknen var piktogram, men kilskriften utvecklades med tiden till ett avancerat språk med närmare tusen tecken.
Arkeologiska fynd visar att tecknen användes till bland annat bokföring, brev och långa dikter.
Närmare två miljoner lertavlor har grävts ut, men endast några procent har avkodats.
Kilskriften hade inte bokstäver i modern mening. I stället bestod språket av tecken som symboliserar ljud eller hela ord. Det innebär att skriftspråket inte var begränsat till ett visst språk, utan lätt kunde anpassas till olika.
Arkeologer har gjort fynd som visar att kilskrift användes för att sätta omkring femton olika språk på pränt. De flesta lertavlor som har hittats är på sumeriska och akkadiska, som var obesläktade språk.
Kilskriften fortsatte att användas av olika kulturer även efter vår tideräknings början. Det yngsta kilskriftsdokument som forskarna har daterat är en astronomisk text från år 75 efter Kristus.