Världsspråket volapük fick ett kort liv
En natt hör tysken Johann Martin Schleyer att Gud befaller honom att skapa ett nytt språk. Han funderar snabbt ut ett världsspråk som på bara några år blir mycket populärt. En omöjlig grammatik och upphovsmannens envishet gör dock att volapük försvinner lika plötsligt som det kom.
Den pensionerade prästen Johann Martin Schleyer uppfann språket och höll fast vid att bara han fick ändra i grammatiken.
I augusti 1884 möttes en grupp personer för en tredagarskonferens på ett kurhotell i den sydtyska staden Friedrichshafen.
De talade tyska men ämnet sträckte sig långt utanför landets gränser: världsspråket volapük.
Alla litade på att deras cifal, ledare på volapük, skulle göra deras gemensamma språk till en världsomfattande framgång som skulle bryta ned varje språkbarriär.
Cifalen var Johann Martin Schleyer som fem år tidigare hade lagt grunden till det nya språket.
Vid den här tiden var industrialiseringen i full gång.
Med järnvägar och ångfartyg blev världen mindre, och med telegrafens hjälp kunde människor kommunicera över stora avstånd, men det var inte säkert att de förstod varandra ändå.
Schleyer hade en lösning på problemen med språkförbistringar. Schleyer var före detta romersk-katolsk präst i staden Litzelstetten nära Konstanz i södra Tyskland och ägnade sig efter pensioneringen åt att pussla med de 60 olika språk han sade sig behärska.
En sömnlös natt år 1879 upplevde han att Gud talade till honom; han skulle använda sin språkbegåvning till att skapa ett världsspråk. Schleyer satte genast i gång.
Den gamle mannen arbetade som besatt och året därpå gav han ut en bok med den första grammatiken.
Det nya universalspråket fick heta volapük, som på Schleyers språk betydde världsspråk. Boken blev mycket populär, sålde snabbt slut och överallt bildades små sällskap som talade volapük.
Språkbarriären var bruten
Efter konferensen i Friedrichshafen följde ännu en i München år 1887, och vid den tredje volapükkonferensen i Paris 1889 fördes alla samtal på det nya språket.
Arrangörerna hade till och med sett till att tjänstefolket kunde svara på volapük.
Vid Pariskonferensen fanns över 20000 ord på språket. Man hade hunnit bilda 283 volapük-sällskap, ge ut 316 läroböcker och 25 tidningar och tidskrifter över hela världen – däribland Cogabled (Vitsboken), som bara hade volapükhumor i spalterna.
Över 250000 personer talade språket som hade blivit så populärt att många ansåg att det globala kommunikationsproblemet nu var löst.
Den brittiske matematikern och språkforskaren Alexander Ellis skrev att ”var och en som vill skrämma iväg det universella språkets spöke, som tidigare har hemsökt så många sinnen ända från Babels torns dagar, bör ansluta sig till de tusentals röster som är redo att utbrista lifom ös volapük – länge leve volapük!”
Men parallellt med alla framgångar spred sig missnöjet. Schleyers roll som enväldig cifal i rörelsen innebar att bara han och ingen annan kunde godkänna eller avvisa tillägg och ändringar i språket.
Lokala volapüksällskap lade fram väl grundade förslag till förändringar – bara för att få dem avvisade utan någon närmare förklaring.
I synnerhet kritiserades språkets omfattande bruk av omljud. Schleyer utgick ifrån engelskan för det nya språket, men hade tillfogat vokalerna ä, ü och ö.
De bokstäverna gav uttalet en omisskännlig tysk klang och gjorde språket svårt att uttala.
Förklaringen till bruket av de särskilda vokalerna är förmodligen att Schleyer visserligen utgav sig för att bemästra 60 språk, men att hans kunskaper i engelska var begränsade.
Enligt samtida källor var han till exempel övertygad om att även engelskan hade vokaler med omljud. Han argumenterade för att ordet sir (herr) skulle stavas sör, för så lät det engelska uttalet.
Och i hans tyska öron blev ordet much (mycket) efter samma mönster till möch. Schleyer var orubblig.
Att ta bort alla ä, ü och ö skulle enligt honom medföra att hela grammatiken måste skrivas om och de 250000 volapükisterna skulle få börja om från början.
En ändring skulle spoliera hela hans livsverk.
Samtidigt som de interna konflikterna rasade fick volapük konkurrens från det konstgjorda språket esperanto som också var en mans verk.
Språket var lättare att lära sig än volapük och fick framgång just för att uppfinnaren Zamenhof även lät andra prägla utvecklingen. Språket skulle utvecklas naturligt, ansåg han.
Den första internationella volapükkongressen med deltagare från hela världen ägde rum i Friedrichshafen 1884.
Schleyer avvisade reformer
I ett försök att reformera språket grundade en grupp deltagare vid Pariskongressen en ”språkakademi” ledd av den fransktalande holländaren Auguste Kerckhoffs.
Han hade skrivit en populär volapükgrammatik och föreslog en reform av verben.
Kerckhoffs hade räknat ut att ett enda verb kunde förekomma i 504440 former på grund av språkets många prefix och suffix. Det var alldeles för opraktiskt enligt honom.
Schleyer gick genast till motattack. Från talarstolen slog han på klingande volapük fast att han inte kunde acceptera några förändringar av det språk som han hade skapat på uppmaning av Gud. Han krävde vetorätt över alla akademins beslut.
Kerckhoffs vägrade tvärt, och kongressen upplöstes.
Senare försökte upproriska volapüksällskap införa egna reformer, men när Schleyer dog år 1912 hade i stort sett alla volapükister hoppat av.
Sedan dess har man gjort flera försök att återuppliva världsspråket, men i dag lär det bara vara omkring 20 personer som kan tala volapük.