Språket kom österifrån

När hans föredrag publiceras två år senare kastar forskare i hela världen sig över teorin om en gemensam språklig förfader till européernas språk. Det är emellertid först nu som man närmar sig ett svar. Den hypotes som har bäst stöd pekar på ett nomadfolk – jamnakulturen – som trängde in i Europa för cirka 5 000 år siden.

Språket uppstod på stäpperna

I närheten av floden Dnepr i centrala Ukraina öppnade arkeologer år 2007 en kurgan – en gravhög från jamnakulturen. När jorden grävts bort fann forskarna ett välbevarat skelett med långa lemmar. Graven tillhörde en högt uppsatt medlem av jamnakulturen, för det var endast eliten som hedrades med så storslagna och arbetskrävande monument.

I västra Europa begravde bronsålderns människor fortfarande sina döda i stora, gemensamma gravar, men sedvänjan att begrava döda i enskilda gravar fick med tiden fäste. Språkforskare kan följa jamnakulturens frammarsch genom att studera gravhögarna, som gradvis uppfördes allt närmare Västeuropa.

Jamnakulturen erövrade Europa 3 000 år f.Kr.

Analyser av dna har gett forskarna en uppfattning av hur snabbt jamnakulturen och dess indoeuropeiska språk spreds västerut. Proverna har tagits från ben och tänder som hittats i 101 jamnagravar över hela Europa.

Jamnakulturen uppstod på stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet – mellan floderna Dnepr och Ural. Fynd av bland annat keramik visar att jägare från Sibirien och lantbrukare från Anatolien i dagens Turkiet redan omkring år 7000 f.Kr. sökte lyckan på de frodiga stäpperna. Med tiden blandades de båda kulturerna, och jamnakulturens förfäder uppstod.

På de i det närmaste ändlösa vidderna betade hjordar av vildhästar, som jamnakulturens förfäder jagade och åt. Enligt flera moderna forskare talade stäppfolket ett slags ”indoeuropeiska” – det språk som William Jones antog låg till grund för både europeiska och indiska språk som hindi.

När klimatet på stäppen omkring år 4000 f.Kr. blev kallare vandrade en del av dem via Bulgarien runt Svarta havet och tog sig över Bosporen till Anatolien. Där blev de enligt en teori förfäder till forntidsfolket hettiterna, som Egyptens faraoner senare utkämpade blodiga strider med.

De stammar som var kvar fortsatte sin utveckling på stäpperna norr om Svarta havet och anpassade sig till det kallare klimatet. I stället för att bara slakta sina husdjur, när de behövde kött, insåg jamnakulturens förfäder att djuren kunde utnyttjas på flera olika sätt.

Oxar spändes för slädar och plogar. Kor, får och getter mjölkades och av mjölken gjorde man ost och smör. Omkring år 4000 f.Kr. lyckades stäppens herdar avla fram får med extra tjock päls, vars ull kunde kardas, spinnas och vävas till tyg.

Vagnar öppnade världen

Utvecklingen av djurhållningen var enligt arkeologen Andrew Sherratt (1946–2006) vid University of Cambridge orsaken till jamnakulturens senare framgångar. Tack vare tamdjuren kunde människorna från stäppen koncentrera sig på annat än att hela tiden behöva skaffa mat – varpå de fick möjlighet att utvidga sitt territorium. De fick även energi och tid över att experimentera med smideskonsten – först med koppar och senare med brons.

Arkeologer tror att jamnakulturen var en av de första som använde vagnar med hjul, och tack vare sina vagnar dragna av oxar var kulturens medlemmar mer mobila än andra samtida folk. Experter betecknar därför perioden 3300–2600 f.Kr. som jamnakulturens epok, då folket från stäpperna erövrade världen. Genom att spänna oxar för kärror gick det att ta med så mycket proviant att nomaderna inte riskerade att behöva svälta eller törsta, medan de drev sina djur längre bort från floddalarna. Tält och kläder av ylletyg gjorde att jamnakulturens människor inte frös ihjäl på de öppna vidderna – långt från de skyddade miljöerna i floddalarna.

Arkeologerna kan följa jamnakulturens migration de följande århundradena. Längs vägen begravde de sina döda, och i kurgan efter kurgan har forskare hittat ben och tillräckligt med dna för att kunna konstatera att jamnakulturen för varje år flyttade längre västerut.

Utvandringen är ett mysterium

Jamnakulturen har fått namn efter ”jama”, det ryska ordet för grav. Människorna var relativt mörka och hade bruna ögon. Tack vare sin proteinrika föda hade de starka ben och tänder, och de var längre än andra europeiska folkslag.

Jamnakulturens människor bar vävda ylleplagg och smycken och försvarade sig med yxor, stridsklubbor och dolkar av koppar och brons. I deras gravhögar har arkeologer även funnit ringar av silver och guld, som visar att både män och kvinnor flätade håret.

Förnäma gravgåvor – bland annat ett 70 liter stort bronskärl – vittnar om att jamnakulturen styrdes av hövdingar, för så dyrbara föremål krävde ett helt samhälles resurser.

De var dessutom skickliga keramiker, som tillverkade lerkärl med snördekorationer. Kärlen var bra för att förvara mjöd, som dracks under jamnakulturens fester. Forskarna vet inte vad som fick de första grupperna från jamnakulturen att lämna hemtrakterna.

Jordprover visar att stäpperna blev kallare och torrare, och flera skogsområden försvann, så det kan tänkas att jamnakulturen behövde hitta bättre betesmarker för sin boskap eller att befolkningen blev för stor för att kunna livnära.

Kvinnorna föll för de långa männen

Om jamnakulturen erövrade nytt land med våld, eller om den på fredligt vis blandade sig med den ursprungliga befolkningen, är en fråga som experterna fortfarande diskuterar.

Fynd tyder på att jamnafolket nådde Donauflodens mynning i Rumänien mellan 3000 och 2900 f.Kr. och sedan följde floden västerut genom dagens Rumänien, Serbien och Ungern.

Ett stort europeiskt forskningsprojekt under ledning av professor Morten Allentoft vid Köpenhamns universitet undersökte år 2015 dna från 101 jamnaskelett som hittats runt om i Europa.

Det äldsta skelettet som hittats i Tyskland är från cirka 2750 f.Kr., medan det äldsta som hittats i Danmark visar att jamna nådde Norden omkring år 2670 f.Kr. Cirka 100 år senare fanns det företrädare för jamnakulturen även i Sverige, södra Norge och sydvästra Finland.

För en krigisk erövring talar det faktum att tio gånger fler manliga än kvinnliga jamnaskelett har hittats i Europa. Antalet tyder på att det nästan uteslutande var unga män som gav sig iväg – antagligen för att föra krig.

I ett fåtal gravar från denna övergångsperiod mellan stenåldern och bronsåldern har arkeologer funnit kvarlevor av bönder med krossade kranier – kanske efter slag från jamnakrigarnas stridsklubbor. På europeisk mark har man emellertid inte hittat något stort slagfält med många stupade, så mötet mellan nomaderna och bondesamhällena kan därför lika gärna ha gått fredligt till – genom handel och giftermål mellan folkslagen.

60 procent av Europa är jamna

Oavsett om det var genom krig eller charm, så lämnade de långa, mörka männen ett bestående avtryck på Europas gener. Omkring 60 procent av alla européer tros i dag härstamma från jamnakulturen, och förutom ett tillskott i form av gener fick avkomman även ett helt nytt språk.

Som den amerikanske genetikern John Novembre vid The University of Chicago säger:

”Där gener vandrar i stor omfattning är det sannolikt att även ord gör det.”

Till för inte så länge sedan ansåg många forskare att jamnakulturens framgångar berodde på att deras krigare stred till häst. Nederländska forskare har emellertid vederlagt den teorin. Under 2021 undersökte forskarna alla fynd av hästben från den period då jamnakulturen anlände österifrån.
Inga av hästarna kom från stäpperna, så något kavallerianfall rörde det sig inte om. I stället kom krigarna vandrande bredvid sina oxkärror. När hästar tämjdes för första gången på de ryska stäpperna hade jamnakulturens människor redan bott i stora delar av Europa i 800 år.

Enligt en teori var jamnakulturens människor i många områden i minoritet, men de kom att utgöra den härskande klassen, som majoriteten försökte efterlikna – även språkligt. De nya orden för hjul och brons låg nära till hands att börja med, men snart började många lära sig erövrarnas språk, som var modernt, internationellt och som det gav prestige att kunna.

Fem ord som kom hit med jamnakulturen

En senare utvandringsvåg från jamnakulturens kärnland förde samma språk till dagens Indien och Iran, där befolkningen tog till sig det som forskarna kallar det indoeuropeiska språket.

Tack vare bevarade texter på forngrekiska, latin och sanskrit har lingvister en uppfattning om hur det lät, när jamnakulturens människor talade. Genom att jämföra till exempel det forngrekiska ordet för moder – méter – med det latinska mater och matar på sanskrit har forskarna kommit fram till att man inom jamnakulturen ropade på sin mamma med ordet ”méhter”.

Talljud utvecklas systematiskt, och därför kan lingvister rekonstruera hur besläktade språk lät, innan de gick skilda vägar och blev separata tungomål. Amerikansk och brittisk engelska har till exempel fortfarande mycket gemensamt, eftersom det trots allt inte är mer än 230 år sedan som det nordamerikanska frihetskriget skilde dem åt. Med tiden kommer de emellertid sannolikt att utvecklas till två olika språk.

På samma sätt har jamnakulturens språk utvecklats i väldigt olika riktningar, vilket gör att många av dagens cirka 200 europeiska språk inte ser ut att ha mycket gemensamt.

Men som William Jones misstänkte redan på 1700-talet talar i stort sett alla européer i dag en variant av det språk som för nästan 5 000 år sedan kom vandrande från de ryska och ukrainska stäpperna.