Skriftspråkets historia: Sumererna skrev in oss i historien

Sumeriska

Omkring 3500 f.Kr. grep en okänd sumerier tag i ett vassrör och ristade in ett meddelande i fuktig lera. Trots skribentens ansträngningar att göra tydliga tecken, bland annat en hand, har lingvister ännu inte lyckats avkoda Kish-tavlan – världens äldsta bevis på skriftspråk.

Det första skriftspråket uppstod i Mesopotamien, ett land med många olika kulturer i nuvarande Irak, där Kish-skrivarens efterföljare utvecklade orden i det talade språket till piktogram (bildtecken). En teckning av solen, till exempel, kunde betyda både sol och den tid då solen skiner, dvs. dag.

På sumeriska hade många ord bara en stavelse, och skribenterna insåg snabbt att de också kunde använda piktogram för att beteckna stavelser – precis som siffrorna 2 och 4 på engelska står för orden "to" respektive "for" i uttryck som U2 och 4Ever.

Så småningom omvandlades den sumeriska rebusliknande blandningen av bildtecken och stavelsebokstäver, och omkring 3200 f.Kr. föddes den klassiska triangulära kilskriften. Den användes bland annat för att skriva ned den sumeriska legenden om hjälten Gilgamesh.

Kinesiska

Precis som sumererna försökte de gamla kineserna beskriva världen med piktogram. Kinesiska arkeologer har grävt fram tusentals sköldpaddsskal och djurben från omkring 1200 f.Kr. med inristade piktogram - så kallade orakelben som användes för spådomar.

Senare övergick kineserna till att skriva på papper med pensel och bläck, vilket gav tecknen deras distinkta form.

Modern kinesiska är en blandning av piktografisk och syllabisk skrift. Därför behöver de som talar kinesiska inte nödvändigtvis lära sig ett tecken för varje ord i språket.

Många av tecknen i det kinesiska alfabetet kräver dock en specifik kunskap om kinesisk kultur – till exempel är tecknet för "döv" (聾) sammansatt av tecknen för "drake" (龍) och "öra" (耳). Forskare uppskattar att en välutbildad kinesisk medborgare kan behärska upp till 4 000 tecken, medan en ordbok vanligtvis innehåller dubbelt så många.

Feniciska

Omkring 1000 f.Kr. började fenicierna skriva. Civilisationen i östra Medelhavsområdet, känd för sitt handelsmonopol på lila tyg, hade gjort en annan unik uppfinning – ljudskrift.

Egyptierna och sumererna hade visserligen skrivit i århundraden, men deras skriftsystem var fortfarande baserade på bilder med hundratals tecken.

Fenicierna insåg att de inte behövde tecken för allt eller för varje stavelse – det räckte med ett tecken per språkljud. Från egyptiska hieroglyfer – som gradvis ritades om och förenklades – skapade de feniciska skrivarna världens första alfabet.

De 22 bokstäverna i det feniciska alfabetet var konsonanter. Vokaler dök först upp i det grekiska alfabetet omkring 750 f.Kr.

Arabiska

I början av 700-talet hade arabiska krigare lyckats sprida den nya religionen islam över ett stort område som sträckte sig från Centralasien till södra Spanien.

I krigarnas kölvatten följde det arabiska alfabetet, på vilket texterna i den heliga boken Koranen skrevs.

Skriften var en vidareutveckling av arameiska, som användes av köpmän i klippstaden Petra i Jordanien omkring 100 e.Kr. Till skillnad från latinska bokstäver skrivs arabiska tecken från höger till vänster och är inte skiftlägeskänsliga.

I allmänhet skrivs de äldsta alfabeten i världen från höger till vänster, och historiker spekulerar i att det var lättare för högerhänta personer att rista in tecknen i den riktningen.

När vi började skriva på papper suddades dock bläcket ut ur skrivriktningen, vilket är anledningen till att de flesta språk som uppfanns efter papperets genombrott skrivs från vänster till höger.

Latin

Romarriket var en liten republik på den italienska Latium-slätten när antikens framväxande supermakt började skriva latinska bokstäver omkring 500 f.Kr.

Bokstäverna lånades från grekerna och etruskerna. Ursprungligen stod tecknet C för både K- och G-ljudet, men omkring 200 f.Kr. lade romarna till en krok till vissa C för att skapa ett G.

Det klassiska latinska alfabetet innehöll 23 tecken, varav Y och Z endast användes i främmande ord från grekiskan.

U och V var ursprungligen varianter av samma bokstav, medan I-varianten J blev en självständig bokstav först på 1500-talet.

Under medeltiden kombinerade munkar i olika länder latinska bokstäver till nya tecken, t.ex. W (v + v), Ñ (n + n) och Æ (a + e).

Runskrift

Enligt den eddadikten Hávamál (Den höges tal) upptäckte vikingarnas huvudgud, Oden, konsten att rista (dvs. skriva) runor efter att ha hängt nio dagar i trädet Yggdrasil.

Arkeologer påpekar dock att de första runorna – kantiga bokstäver ristade i sten eller trä – dök upp bland vikingarnas germanska förfäder under åren strax efter Kristi födelse.

Germanerna inspirerades förmodligen av alfabeten söder om Alperna - till exempel liknar runan ᛒ det romerska B, och båda tecknen hade samma ljud. I likhet med latinets abc memorerades runorna i en viss ordning som kallades fuþark (futhark) efter de första sex runorna.

Mayafolkets skriftsystem

I Guatemala och regnskogarna i södra Mexiko skrev mayaindianernas tempelpräster med ett av världens mest komplexa skriftsystem.

De detaljerade, fyrkantiga tecknen med rundade hörn organiserades i textblock och målades på väggar, keramik och bark.

Vissa mayatecken står för hela ord, andra för stavelser och ytterligare andra kan stå för både och, beroende på sammanhanget.

Ordet för jaguar, b'alam, kan till exempel skrivas med antingen ett piktogram (ett jaguarhuvud), de tre stavelserna b'a-la-ma eller en kombination av piktogrammet och stavelsetecknen.

Under många år gav mayaskriften lingvister sömnlösa nätter, men på 1980-talet började det äntligen ljusna och idag kan experterna förstå över 60 procent av de mystiska inskriptionerna.