På så sätt kunde trånande par ge uttryck för sin kärlek genom att skicka varandra små buketter med specifika blommor eller kort med avancerade blomstermotiv.
Det var emellertid inte britterna som uppfann floriografin. Redan under antiken tillskrev grekerna blommor olika betydelser, men det var perserna som systematiserade ett språk med blommor.
Deras version anammades av osmanerna, hos vilka i synnerhet hovdamerna i Istanbul använde blommor för att ”tala” med sin utvalda.
Mot slutet av medeltiden nådde blomsterspråket Europa, där det fick fäste framför allt inom det finare borgerskapet, som hade stränga sociala normer för kommunikation mellan könen.
Blommors betydelse var dock inte standardiserad och förändrades efter tid och plats.
Därför publicerade veckotidningar regelbundet uppdaterade, förklarande listor över blommor, medan en uppsjö av böcker hjälpte den villrådige med kommunikationen.
Blomsterspråk existerar i viss omfattning än i dag, då till exempel blommorna i en brudbukett kan ha olika betydelser.