Hur vet forskarna hur de gamla språken låter?
Enkelt uttryckt kan de inte veta det med 100 procents säkerhet, eftersom det ju inte finns några inspelningar av till exempel egyptier som levde för 4 000 år sedan. Men eftersom de flesta av dessa språk är föregångare till språk som existerar i dag, kan forskarna genom komparativa analyser undersöka ett och samma ord inom olika relaterade språkstammar och dialekter. På så sätt kan de skapa vad som kan kallas ordets historia, och med en viss sannolikhet komma fram till den ursprungliga ordalydelsen.
Detta görs med så många ord som möjligt, och till slut kommer man att ha en bild som någorlunda korrekt kan berätta hur språket från forntiden lät.
Ett annat viktigt inslag i forskarnas arbete är stavfel. Det fanns ingen stavningskontroll och inte ens någon ordbok i forntidssamhällena, så ända sedan sumerernas kilskrift – världens äldsta nedskrivna källor – har det smugit sig in mängder av stavfel i de historiska texterna.
För många historiker kan dessa stavfel vara irriterande. Namn stavas till exempel ofta fel, vilket kan göra det svårt att veta om källorna handlar om samma person. Men för forskare inom historisk lingvistik är stavfel guld värda. De berättar nämligen tydligt vilka bokstäver och kombinationer av bokstäver som lät likadana i talspråket.
En sista viktig pusselbit för forskarna är sånger, dikter och allt som har skrivits på rim. Sånger och dikter var fasta inslag i många forntida civilisationer – till exempel de gamla grekerna och romarna – och många av dem har överlevt till i dag.