Tuppfäktning, sporten med världens minsta gladiatorer

Åskådarnas förväntansfulla sorl stiger till ett öronbedövande vrål. Nu ska vaden läggas: ”Odds två mot ett på Nash!” ”En guinea på Nash!” ”Nash, fem shilling!”

Strax därefter kommer motståndaren Flemming fram med sin tupp. Trots att de båda fjäderfäna fortfarande är kvar i sina säckar ger de ifrån sig hotfulla läten.

Nash öppnar försiktigt sin säck och tar fram den vackraste tupp Edward någonsin sett: ”En röd och svart fågel – slank, maskulin och med trimmade fjädrar.”

På underbenen har den cirka fyra centimeter långa sporrar av silver. Nash räcker över tuppen till sin motståndare, så att han kan undersöka fågeln, från näbb till sporre.

Snart töms arenan. Kvar finns bara de båda stridstupparna och deras ägare. Männen sitter med var sin fågel i händerna och hetsar dem genom att hålla fram dem mot varandra. Tupparna är rasande. Till slut blir det farligt att hålla dem. De båda ägarna släpper djuren och publiken brister ut i ett rungande jubel. Kampen är i gång!

Tuppar kämpade för gudarna

Tuppfäktningar, som har arrangerats i minst 4 000 år, är troligen världens äldsta djurkamp – och de förekommer än i dag. Edward Herberts brev hade lika gärna kunnat skrivas i antikens Rom som i dagens Filippinerna.

De första hönsfåglarna domesticerades av kineserna och indierna omkring år 3000 före Kristus. Historikerna tror att djurens ägare snart upptäckte att flockens tuppar naturligt attackerade rivaler. Därifrån var steget inte långt till att arrangera regelrätta kamper. I induskulturen, som under åren 3300–1300 före Kristus bredde ut sig över det som i dag är Indien och Pakistan, har man kommit fram till att tuppar huvudsakligen användes till kamp, inte som mat.

Hönshållning och tuppfäktningar spreds snart till närliggande områden. I Mellanöstern fick tuppen en närmast religiös status. I Babylon, Assyrien och Persien ansågs den vara ett gudomligt väsen, vars oförskräckta kampvilja måste stå nära gudarna.

En av de platser där tuppfäktningen skulle få störst betydelse var i antikens Grekland. Enligt en legend uppfanns sporten av den atenske statsmannen och generalen Themistokles.

När Themistokles år 492 före Kristus, under första perserkriget, marscherade med sin armé mot perserna, såg han enligt den romerske historikern Aelianus två tuppar kämpa mot varandra i vägkanten. Themistokles beordrade sin armé att stanna, så att soldaterna kunde låta sig inspireras av tupparna: ”Se! De här två kämpar inte för sina gudar, sina föräldrar, för ära, frihet eller sina barns säkerhet. De kämpar bara för att de vägrar ge upp.”

Enligt legenden gav åsynen av tupparnas kamp soldaterna ny kampvilja, så att de kunde besegra den numerärt överlägsna persiska armén.

Under de följande åren drabbades Aten av en veritabel tuppfäktningsfeber. Alla unga män i vapenför ålder skulle nu komma till de arrangerade tuppfäktningarna, och de fick inte gå förrän den sista kampen var över. Tupparnas dueller inspirerade till ett dygdigt liv och större mod, ansåg grekerna, som såg tuppen som den idealiska krigaren.

”Vår tapperhet stärks av tupparnas goda exempel”, skrev den grekiske filosofen Chrysippos på 200-talet före Kristus.

Fågeln var nära förknippad med krigsguden Ares och avbildades ofta på soldaternas sköldar och hjälmar.

Metallsporrar skulle göra kamperna jämnare

Omkring år 471 före Kristus kom tuppfäktningarna till Rom från Aten, men trots att romarna vanligtvis glatt lånade från den grekiska kulturen mötte kamperna till en början stort motstånd. Sporten ansågs vara barbarisk.

När Julius Caesar som fältherre försökte erövra England omkring år 55 före Kristus konstaterade han att britterna ägnade sig åt tuppfäktning och att det till och med var olagligt att äta tuppkött.

Caesar lär ha varit tokig i sporten, och snart vanns även romarna över. En kort tid senare avbildades tuppar på allt från mynt till vackra mosaiker i överklassens hem.

Den romerske författaren Columella beklagades sig omkring år 50 efter Kristus över att en del tuppfäktningsfanatiker inte kunde sluta förrän de hade spelat upp hela sitt arv.

En anledning till att kamperna blev populära kan ha varit att de var ett billigt alternativ till de traditionella gladiatorspelen. Medan gladiatorer i rustningar var dyra och krävde en stor arena kunde tuppfäktningar enkelt arrangeras i en gränd eller på ett fält.

Säkert är att romarna var först med att sätta tuppfäktning i system genom att avla fram särskilt aggressiva raser och experimentera med att beväpna tupparna.

Det ligger nära till hands att tro att metallsporrarna lades till för att göra kamperna blodigare, men det tror inte alla forskare. Vissa hävdar att sporrarna av metall var ett försök att göra kamperna jämnare.

Av naturen har tuppar fått en sporre baktill på vardera fot. Sporren består av ett ben som omges av ett hornlager, men vissa raser och äldre tuppar har naturligt större sporrar och därmed en stor fördel i kamp. Genom att byta ut sporrarna mot en av metall i en standardiserad storlek såg romarna till att yngre tuppar hade bättre chans i en kamp mot äldre djur.

Kungarnas sport var för alla

Efter romarrikets kollaps i slutet av 400-talet tycks de offentliga tuppfäktningarna ha försvunnit från Europa. De nämns inte i några bevarade källor före år 1170, då den engelske kyrkoförvaltaren William Fitzstephen skrev: ”Varje år på fettisdagen tar skolpojkarna med sig sina stridstuppar. Fram till middag får de lov att roa sig med att se dem kämpa.”

Traditionen med tuppfäktning i engelska skolor på fettisdagen (tisdagen efter fastlagssöndagen) fortsatte ända till 1800-talet. Den som gick segrande ur kamperna slapp bli piskad under fastan, vilket var det normala i de religiösa skolorna; pojkarna skulle få uppleva Jesu smärta.

I flera hundra år förblev tuppfäktning ett nöje för skolpojkar, men när Henrik VIII besteg tronen år 1509 blev kamperna i det närmaste Englands nationalsport. Kungen, som älskade tuppfäktning, lät bygga arenan Royal Cock Pit i närheten av sitt palats Whitehall i London.

Tuppfäktning började nu kallas ”kungarnas sport”. När Jakob I kom till makten år 1603 utsåg han till och med en särskild tuppmästare, som ansvarade för de kungliga tupparnas uppfödning och träning. Fyra år senare publicerades den första bok som gick på djupet med hur man bäst föder upp, tränar och kämpar med tuppar.

Redan då förekom kritik mot kamperna. År 1583 skrev bland andra författaren Philip Stubbes: ”Tuppfäktning är utan tvekan den mest barbariska av alla sporter och en skam för mänskligheten.”

För sportens många anhängare talade emellertid kritikerna för döva öron.

Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet förblev tuppfäktning en av Englands populäraste sporter. Tidskrifter och tidningar var fulla av annonser om kamper. Till skillnad från andra sporter lockade sporten åskådare från alla samhällsskikt.

Kamperna stötte på motstånd under exempelvis statsmannen Oliver Cromwell, som år 1654 förklarade tuppfäktning olaglig i hela England. Anledningen var emellertid inte att han tyckte synd om djuren. Cromwell befarade att kamperna var samlingsplatser för förrädare och rebeller som motsatte sig hans styre. En kort tid efter hans död år 1658 blev kamperna lagliga igen.

Inte heller Edward Herbert, som besökte Royal Cock Pit år 1822, tänkte på djurens välbefinnande. Han tyckte att kampen var ”storslagen och vacker”.

I brevet till sin vän beskrev han att de båda fåglarna störtade mot varandra i ett förvirrat kaos. Eftersom ingen av dem vann det första angreppet började de studera varandra medan de undvek motståndarens utfall.

Plötsligt hoppade Nashs tupp upp och satte sin silversporre i motståndarens bröst. Blodet droppade och den skadade tuppen, som tidigare varit gul, färgades sakta orange. Hälften av åskådarna i salen jublade, medan den andra hälften tog sig för pannan.

Ägarna rusade fram för att undersöka sina djur och tvätta deras sår. Sedan sattes kampen i gång igen, men ”Flemmings fågel vacklade mot sin motståndare och var väldigt illa däran”. Efter ytterligare ett hugg var den död.

Amerikanerna avlade fram stora tuppar

Tuppfäktningens historia dokumenterades bäst i England, men från 1600-talet till 1800-talet förekom sporten i större delen av världen.

När upptäcktsresanden Fernão de Magalhães kom till Filippinerna år 1521 fann han att man även där ägnade sig åt tuppfäktning, trots att öarna aldrig haft något inflytande från väst. Magalhães assistent Antonio Pigafetta skrev i sin dagbok: ”De håller väldigt stora och mycket tama tuppar. I vissa fall får de dem att kämpa mot varandra och satsar pengar på vem som ska vinna.”

Det råder dock inga tvivel om att i synnerhet den europeiska koloniseringen förde ut tuppfäktningen i världen. Historiker anser att de första stridstupparna som kom till Nordamerika var antingen irländska eller engelska. Det dröjde dock inte länge förrän amerikanerna födde upp egna tuppar.

En av de mest kända amerikanska tuppraserna var den enorma connecticut strawberry. En tre kilo tung tupp av denna ras, känd som ”Puckeln” på grund av en medfödd missbildning, kämpade tre år i arenan i mitten av 1800-talet utan att förlora en enda gång. Tusentals dollar spelades varje gång Puckeln bars in på arenan.

På 1700-talet blev tuppfäktning den näst mest populära sporten i Nordamerika, överträffad endast av hästkapplöpning. Kamperna arrangerades huvudsakligen i Sydstaterna, där farmarna enkelt kunde ta med sig egna tuppar.

Motståndet mot den blodiga sporten hade dock redan börjat växa fram. År 1775 blev Georgia den första kolonin som gjorde kamperna olagliga. Efter nordamerikanska frihetskrigets slut år 1783 kom tuppfäktning på flera håll att betraktas som en barbarisk kvarleva från britterna. Snart skulle dock ett nytt, ännu starkare motstånd spridas.

Stridstuppsuppfödare: ”Kamperna tilltalar män”

Djurvälfärd satte stopp för kamperna

På 1800-talet blev tuppfäktningen i större delen av västvärlden starkt kritiserad som en barbarisk sport. Motståndet ökade när man i England utvecklade en ännu blodigare tuppfäktningsvariant.

Under en Welsh main sattes 32 stridstuppar parvis att kämpa mot varandra. Första rundans 16 vinnare fick sedan kämpa mot varandra, och så fortsatte man tills en tupp stod som segrare. Turneringsformen kallades år 1775 ”skamlig för oss som britter” av antikvarien Samuel Pegge.

Även så kallade battle royals arrangerades i många delar av världen. Då släpptes alla tupparna ut i arenan samtidigt. I ett kaos av fjädrar och blod var vinnaren den sista överlevande fågeln.

Den första engelska protestgruppen mot djurplågeri bildades år 1824. Genom en ständig närvaro i den offentliga debatten lyckades gruppen vända opinionen.

År 1849, 27 år efter det att Edward Herbert besökte Royal Cock Pit, led tuppfäktningen sitt stora nederlag när det brittiska parlamentet röstade igenom lagen Cruelty to Animals Act. Den banbrytande lagen gjorde djurkamper olagliga och slog fast att alla djur hade rättigheter och inte fick slås eller misshandlas.

Kamperna fortsatte dock i smyg, så år 1952 antog britterna en ny lag som gjorde det olagligt att äga alla typer av föremål med koppling till tuppfäktning. Det fanns dock fortfarande många förespråkare runtom i västvärlden. När den amerikanska delstaten Oklahoma diskuterade ett förbud mot tuppfäktning år 1975 rasade demokraten John Monks i representanthuset: ”I alla länder som tagits över av kommunister är något av det första de gör att förbjuda tuppfäktning.” Talet gav önskad effekt. Tuppfäktning förbjöds i Oklahoma först år 2002.

I dag är tuppfäktning fortfarande lagligt i bland annat Filippinerna, Mexiko samt vissa regioner i Spanien och Frankrike, där förespråkarna argumenterar för kampernas starka kulturarv.