Självmål kostade fotbollsspelare livet

Under VM i fotboll 1994 har knarkkungarna satsat enorma summor på att Colombia ska komma långt. Men det går uselt för det sydamerikanska landslaget, och snart börjar dödshoten trilla in.

Under VM i fotboll 1994 har knarkkungarna satsat enorma summor på att Colombia ska komma långt. Men det går uselt för det sydamerikanska landslaget, och snart börjar dödshoten trilla in.

All Over Press

Svetten rinner från Francisco Maturanas panna. Den colombianske landslagstränaren lider av en svår huvudvärk efter fiaskot mot Rumänien i lagets förs­ta match under VM 1994.

Colombia hör till favoriterna till att vinna världsmästerskapet i USA, men tur­ne­ringen har bara pågått i några dagar, och syd­ame­ri­ka­ner­na är redan i svårigheter. En förlust till och Maturanas lag är utslaget.

Gång på gång försöker han komma på skälet till förlusten och lägga upp en taktik som ska säkra segern över värdnationen USA i nästa match.

”Besegra USA, eller frukta för ditt liv”. Det hot som spelarna kunde läsa på tv:n i sina ­hotellrum den 20 juni 1994.

Den colombianske landslagstränaren sitter på sitt hotellrum med en liten taktiktavla i händerna, när hans tankar störs av telefonen på sängbordet. Han lyfter luren och hör en okänd röst:

”Maturana, nu ska du lyssna och anteckna. På onsdag mot USA ska du ta bort Barrabás Gómez från laget och byta ut honom mot Pitufo de Ávila. Gör du inte det kommer du och dina spelare ett dö!” Sedan läggs luren på.

När Maturana kort därefter samlar sina spelare för ett taktikmöte, kan han inte hålla tillbaka tårarna. ”Det var som att se sin far gråta”, mindes landslagsspelaren Leonel Álvarez.

Maturana berättar om samtalet, och snart har även spelarna tårar i ögonen. Colombia är under 1990-talet ett extremt våldsamt land, och knarkhandlare dödar regelbundet varandra och vem som än står i deras väg.

Pablo Escobar lade mycket av sina kokainpengar på fotboll.

© Joblo

Knarkkung festade med landslaget

Flera spelare i VM-laget 1994 var nära vänner med Colombias mest ökände knarkhandlare. Han höll sin hand över dem till sin död.

Pablo Escobar kallades för ”kungen av kokain”. På 1980-talet och i början av 1990-talet var han Colombias mest ökände knarkkung och samtidigt en passionerad fotbollssupporter.

Escobar spenderade en del av sin 30 mil­j­ard­er dollar stora förmögenhet på fotbolls­­klub­­ben Atlético Nacional i sin hemstad Medellín. Klubben hade kontrakt med hela sex av de colombianska spelare som deltog i VM 1994, däribland den mör­­da­­de Andrés Escobar (inte släkt med Pablo).

Många av ­spelarna i Atlético var ko­­ka­­in­­kungens ­personliga vänner och bjöds ofta in till fester och fotbollsmatcher på hans enorma ranch.

Medan Pablo Escobar regerade Medellín vågade ingen kröka ett hår på spelarnas huvud, men året före VM sköts han av colombiansk ­narkotikapolis, och där­med försvann spelarnas enda egentliga beskydd.

Tränaren och de flesta spelarna anser att hotet ska tas på allvar, och de få som tvivlar inser snart att de har fruktansvärt fel. Efter tak­tik­mötet går spelarna tillbaka till sina rum för att vila, men i stället för avkoppling framför tv:n möts de av ännu en chock.

Teveapparaterna är redan på och inställda på en servicekanal, som visar en stor skylt: ”Besegra USA, eller frukta för ditt liv”, står det på skärmen.

Dödshoten vilar tungt över det colombianska landslaget inför den avgörande matchen mot USA. Alla spelarna är livrädda för att begå något allvarligt fel, men det är precis vad en av dem gör. Några dagar senare uppsöks han av beväpnade män.

Colombia förödmjukade Argentina

I september 1993 – knappt ett år före VM – var Colombia en sensation som alla fotbollsälskare talade om. Det colombianska lands­laget reste till Buenos Aires för att möta Argentina, som var ett av världens bästa lag.

Om Colombia vann ha­­de laget kvalificerat sig till VM i USA, men Argentina var både regerande syd­amerikanska mästare och år 1990 hade de varit i VM-final.

Dessutom hade argentinarna inte förlorat en hemmamatch på sex år. När matchen började höll backen Andrés Escobar ihop Colombias försvar exemplariskt, och anfallarna Asprilla, Rincón och Valencia slog till med ohygglig effektivitet så fort de fick minsta chans.

Escobar spelade i ett stjärn­späckat landslag med bland andra Carlos Valderrama och Faustino Asprilla (nummer 1 respektive 2 från ­vänster i bakre raden).

© Alloverpress

Colombia vann med 5–0 och applåderades av den argentinska hemmapubliken, som var fullt på det klara med att deras eget lag hade besegrats av en överlägsen motståndare.

Resultatet innebar inte enbart att Colombia var garanterat en plats i 1994, utan även att landet plötsligt betraktades som en av favoriterna till att vinna VM.

”I mina ögon är Colombia det bästa laget. Det betyder inte att det slutar med att de vinner turneringen, men de kommer säkert att vara bland de fyra semifinalisterna”, förutspådde den brasilianske fotbolls­legendaren Pelé.

Knark och fotboll hörde ihop

Colombia solade sig i världens beundran av fotbollslandslaget, men framgången kunde inte dölja de mörka skuggor som narkotikahandeln kastade över landet i början av 1990-talet.

Colombianerna var världens största exportörer av kokain, och personerna bakom tjänade enorma summor. De så kallade knarkkungarna behövde tvätta flera miljoner i svarta pengar, och fotbollsklubbar visade sig perfekta för ändamålet.

Den beryktade knarkhandlaren Pablo Escobar – även känd som ”kungen av kokain” – pumpade tillsammans med andra knarkhandlare in miljoner i colombians­ka klub­bar.

För alla dessa svarta pengar kunde de bygga bättre träningsanläggningar, anlita duktiga, utländska tränare och erbjuda unga, lovande spelare så mycket pengar att de stannade kvar i klubben, trots att Europas storklubbar lockade.

När de unga talangerna sedan hade mognat till stjärnspelare, sålde knarkkungarna dem och kom då över stora summor tvättade pengar.

Att sälja dyra spelare var emellertid inte det enda sättet för knarkkungarna att tvätta sina pengar. Även spel för enorma summor utnyttjades, och massor av knarkpengar satsades hos bookmakers världen över.

VM 1994 var inget undantag, och framgångarna i kvalmatcherna fick knarkhandlare att satsa flera miljoner på att Colombia skulle gå långt i turneringen.

Dödsolycka oroade spelarna

Världsmästerskapet började dock långt­ifrån så lovande som Colombias spel­tokiga knarkkungar hade räknat med. Syd­ame­ri­ka­nerna underskattade det oansenliga Rumänien i sin inledningsmatch och fick se sig beseg­rade med 1–3.

”Många spelare förlorade stora summor, och en del knarkhandlare var mycket missnöjda med spelarnas insats”, minns den colombianske journalisten César Mauricio Velásquez.

Förlusten var bara början på en förfärlig vecka för det colombianska landslaget. Dagen därpå fick försvararen Luis Fernando Herrera reda på att hans bror hade omkommit i en trafik­olycka hemma i Colombia.

Dödsfallet gjorde spelarna oroliga, för det ryktades att tragedin inte var en olycka, utan kunde vara knarkhandlarnas hämnd för förlusten mot Rumänien.

Den förkrossade Herrera ville genast resa hem, men landslagskamraten Andrés Escobar bad honom att fundera på det en gång till: ”Colombias öde hänger på dig. Det här är vår enda chans någonsin att vinna VM”, förklarade han, varpå Herrera beslutade sig för att stanna kvar i landslagslägret trots allt.

”El Caballero del Fútbol” – fotbollens gentleman – ­kallades den alltid vänlige och sportslige Andrés Escobar.

© Getty Images

Det talades inte mycket om fotboll den dagen, för allt överskuggades av en förlamande rädsla. ”Våra huvuden var fyllda av oro, vilket man absolut inte bör ha inför en så viktig match”, berättade mittfältsspelaren Leonel Álvarez efteråt.

En efter en ringde spelarna hem för att försäkra sig om att fruar, barn och den närmaste släkten var välbehållna. För att lugna landslagsspelarna stod colombiansk polis till och med vakt utanför spelarnas hem.

Redan dagen därpå fick landslagstränaren Maturana ett dödshot via telefonen, och han valde till slut att böja sig för påtryckningarna och sätta in de Ávila, som den okända rösten i telefonen hade begärt. ”Jag kunde inte utsätta andras liv för fara”, förklarade Maturana senare.

Självmål sänkte Colombia

Åskådare på stadion och tv-tittare världen över kunde tydligt se på spelarna att spelglädjen var borta, när det colombians­ka laget gick ut på planen för matchen mot USA den 22 juni 1994.

Trots det spelade Colombia till sig ett par bra chanser i början av matchen, och långsamt såg nervositeten ut att släppa. Efter 35 minuters spel inträffade så den katastrof som ­matchen skulle komma att bli känd för, och som kom att kosta den 27-årige försvararen Andrés Escobar livet.

”Det har varit en otrolig och unik upplevelse, och vi ses snart igen”. Escobar i en krönika några dagar före sin död.

Escobar var respekterad i Colombia för sitt engagemang i kampen mot våld och mord, men en skruvad spark gjorde honom själv till mål för hat och hämnd.

En amerikan försökte nå en medspelare med en stenhård passning på kanten av straffområdet, och Escobar kastade sig ned för att sparka ut bollen över mållinjen.

Han sträckte ut sina långa, smala ben så mycket han kunde, och fick en fot på inlägget. Bollen flög dock inte ut över mållinjen, i stället hamnade den i nätet. Escobar hade gjort självmål.

Hemma i Colombia såg Escobars syster matchen på TV, och i det ögonblick bollen gick i mål, sa hennes nioårige son: ”Nu dödar de Andrés”.

USA vann sensationellt matchen med 2–1, och Colombia åkte ut ur VM. Medan spelarbussen körde colombianerna från stadion till deras hotell, var de flesta överens om att det vore oklokt att resa hem med detsamma – hellre ta ett par veckors semester i något annat land, så att den värsta besvikelsen skulle hinna lägga sig i Colombia.

Andrés Escobar ansåg inte att spelarna borde gömma sig. Efter den sista och betydelselösa gruppspelsmatchen mot Schweiz reste han hem och gav inter­vjuer till journalist efter journalist, som ville höra hur det hade gått så snett.

Han lät sig även övertalas att skriva en krönika i en tidning. Den fick rubriken ”Det är inte jordens undergång” och handlade både om fotboll och det våld som landets knarkhandel förde med sig:

”Oavsett hur svårt det ser ut, är vi tvungna att resa oss igen. Vi har endast två val här i livet – att låta ilskan förlama oss och låta våldet fortsätta att härja eller att övervinna motgångarna och hjälpa andra människor. Hur vi gör är vårt eget val”, skrev Escobar.

Krönikan avslutades med några ord, som såg ut att komma från en man som visste att han inte hade lång tid kvar att leva: ”Mina varmaste hälsningar till alla. Det har varit en otrolig och unik upplevelse, och vi ses snart igen, för det här är inte jordens undergång”.

Skjuten med sex skott

Tio dagar efter förlusten mot USA ansåg Escobar att colombianerna hade haft tid att glömma besvikelsen, och han beslutade sig för att åka till Medellín, där han bodde. Landslagsspelaren begav sig till en nattklubb vid namn El Indio, och där stötte han på bland andra knarkkungarna Juan och Pedro Gallón.

Escobar mördades medan VM fortfarande pågick. På flera arenor hyllade åskådare den colombianske spelaren.

© Getty Images

Medan andra i baren visade förståelse för Escobars otur och respekt för hans mod, hånade bröderna Gallón och deras vänner honom. Klockan tre på natten lämnade Escobar nattklubben för att slippa höra fler förolämpningar från bröderna och deras anhang.

När han satt i sin bil, närmade tre män sig. Escobar rullade ned rutan för att göra ännu ett försök att förklara sig, men stirrade i stället rakt in i en pistolmynning.

Parkeringsplatsen genljöd av sex höga smällar – efter varje skott ropade förövaren ”mål” med samma tonfall som tv-kommentatorn hade haft, när Escobar gjorde det olycksaliga självmålet i den ödesdigra matchen.

Mördaren flydde platsen, medan Escobar kämpade för sitt liv. Omkring 45 minuter senare avled Andrés Escobar på sjukhuset i Medellín. När han begravdes följde 120000 personer hans kista i procession genom staden.

6 gånger skrek Escobars mördare ”mål”, medan han sköt mot fotbolls­spelaren.

© El Mundo Medellin

Mördaren kom lindrigt undan

Humberto Muñoz Castro hette den man som ska ha avfyrat de sex skotten mot Andrés Escobar. Han var livvakt åt två knarkkungar – bröderna Juan och Pedro Gallón – och hade enligt vittnen skjutit genom bilens sidoruta och dödligt sårat Escobar.

Mycket tyder ­emellertid på att Castro bara lydde order om att ta straffet å sina ­arbetsgivares vägnar. Under rättegången hävdade flera journalister att det i själva verket var en av bröderna Gallón som sköt, eftersom de hade satsat en förmögenhet på att det skulle gå bra för Colombia i VM-slutspelet i USA.

Castro dömdes till 43 års fängelse, men så länge behövde han inte sitta. Korrupta domare var ett ­förödande problem i 1990-talets Colombia, och med hjälp av stora mutor lyckades Castro först sänka sitt straff till 26 år och sedan till 11 år. Han släpptes 2005.