Otroliga OS-prestationer förändrade idrottshistorien

Höjdhopp: Dick Fosbury hittade ett helt nytt sätt att hoppa på

Folk satt helt stumma på den olympiska stadion i Mexico City år 1968. Amerikanen Dick

Fosbury hade precis slagit det olympiska rekordet i höjdhopp med sensationella sex cm!

Och han hade gjort det med ett hopp som ingen sett tidigare: Istället för att – som normalt – springa rakt fram och hoppa vände Fosbury i sista ögonblicket ryggen till och gled över ribban baklänges.

Dick Fosbury hade tränat på hoppet sedan han gick i gymnasiet. Vad hoppet hette visste ingen – inte heller Dick Fosbury. Då han tillfrågades i Mexiko svarade han: back lay-out.

"Namnet var ointressant och journalisten skrev inte ens ner det. I nästa intervju sa jag att folk hemma i Medford i Oregon kallade det Fosbury flop – och det kom alla ihåg", berättade Fosbury sedan.

Kulstötning:

Två år före OS i Helsingfors år 1952 började amerikanen Parry O’Brien arbeta fram en ny teknik för kulstötning. Tidigare har kulstötarna stått med sidan vänd framåt, tagit ett steg framåt och kastat kulan i en samlad rörelse. O’Brien tänkte att han med en kraftigare

rotation kunde stöta kulan längre bort – och han fick rätt.

Till OS år 1952 hade han finputsat sin teknik – han stod med ryggen vänd framåt, böjde knäna djupt, tog ett steg baklänges och lät den bakersta foten glida in i mitten av cirkeln. Omedelbart efter denna rörelse vände han 180 grader och utnyttjade både rörelsen bakåt

och kroppens rotation för att ge kulan extra fart.

Han vann guld och satte ett nytt olympiskt rekord med ett kast på 17,41 meter – en förbättring på 39 cm.

Under de följ­ande 20 åren var the O’Brien glide den vanligaste tekniken, tills ryssen Viktor Aleksejev introducerade en ny teknik inspirerad av diskuskastning.

Barr: Otrolig baklängesvolt

"Har en kvinna någonsin gjort detta tidigare?" frågade en amerikansk kommentator sin kollega under direktsändningen av barrmomentet i OS 1972 i München.

Sovjetunionens Olga Korbut hade precis chockat världen ­genom att göra en baklänges saltomortal från den översta barren, varefter hon grep tag i barren igen, svingade runt och med stor kraft träffade nedre barren och svingade runt innan kraften skickade henne tillbaka till den övre barren. Det hade ingen tidigare gjort.

"Jag tränade tio timmar i sträck för att klara av den övningen", förklarade hon senare. Publiken var överförtjust men domarna gav endast 9,8 och Olga Korbut fick nöja sig med silvermedalj.

Längdåkning:

Efter ett misslyckat OS i Lake Placid 1980 utvecklade den ­amerikanska längdskidåkaren Bill Koch en helt ny teknik. Istället för att röra skidorna rakt framåt använde han skatingtekniken från skridskovärlden:

Han tryckte kraftigt ifrån med ena benet och lät skidorna glida ut åt sidan innan han sparkade ifrån med andra benet. Tekniken krävde enorm benstyrka men ökade farten så mycket att den gav honom en World Cup-seger i längdskidåkning år 1982.

Simning: 2,7 sekunder snabbare med inspiration från ubåt

Publiken såg inte mycket till Masaru Furukawa under finalen i 200 meter bröstsim vid OS i

Melbourne 1956.

Han simmade nämligen det mesta av distansen under vatten. Furukawa hade studerat ubåtsteknik och fått veta att kraftöver­föringen under vatten är mer effektiv än vid vattenytan – det gäller alltså även simmare.

Året därefter tog IOK beslut om att simmare endast fick ta ett simtag under vattnet vid start och vändnningar. Detta eftersom många hade svimmat när de försökte härma Furukawas teknik.

Backhoppning: Svensk snubblade i ­luften och flög längre

Det hela kunde slutat med en förfärlig ­krasch då backhopparen Jan Boklöv år 1985 höll på att tappa balansen i luften.

För att undgå kraschen särade han på skidorna till en V-form.

Den snabba räddningen hade en förbluffande effekt. Han lyckades inte enbart förhindra en krasch. Han hoppade också 4,5 m längre än han brukade. Boklöv prövade fler gånger

och resultaten talade sitt tydliga språk: Han höll sig längre i luften.

Det finns också en vetenskaplig förklaring. Genom att sprida ut skidorna ökas luftmot­ståndet och backhopparen får ökad lyftkraft. Japanska forskare har räknat ut att tekniken ger upp till 28 procent mer lyftkraft. Boklövs nya teknik ledde dock knappast till några större framgångar i tävlingarna.

Visst hoppade alla som använde V-tekniken längre, men de fick lägre poäng av domarna som inte tyckte att hoppet såg så elegant ut. Först år 1992 beslutade Internationella skidförbundet att de backhoppare som använde V-tekniken inte skulle straffas med låga stilpoäng. Sedan dess har V-tekniken varit den ­vanlig­aste i backhoppning.

"Jag är mest stolt över att jag stod emot all kritik och kunde göra min egen backhoppning bättre", har Jan Boklöv sagt om sitt bidrag till skidsporten.

Längdhopp: Atleten hade medvind

Egentligen låg det inte i luften att Bob Beamon under OS i Mexico City 1968 skulle göra ett rekordhopp som skulle stå sig i 23 år.

Kvällen innan hade han tagit några tequila­shots för att lugna nerverna – och dess­utom legat med sin fru. Inte precis de optimala förberedelserna inför en OS-tävling – ändå kände han sig redo nästa dag.

Då det blev hans tur ställde han sig vid ansatsbanan. Här stod han och fokuserade innan han spurtade mot sandgropen. Avstampet var perfekt, hastigheten i topp och vinden kom rätt bak­ifrån och den höll sig precis under den tillåtna gränsen – lägg därtill till den tunna

luften.

Allt detta sammantaget innebar att Beamon landade i den yttre änden av sandgropen. Det optiska mätningssystemet kunde inte fastslå längden utan domarna behövde ett måttband: Världsrekordet hade slagits med 55 cm. ­Hoppet på 8,90 m slogs först år 1991.