En tidig variant av brädspelet schack spelades i norra Indien på 500-talet. Spelet, som kallades caturanga, var ett strategiskt krigsspel. Brädet föreställde ett slagfält och två spelare använde pjäser med olika egenskaper för att utmanövrera varandra och döda motståndarens kung.
Drottningen, som på den tiden kallades minister, fick dock endast flytta ett fält diagonalt i alla riktningar. Löparen, som då kallades elefant, fick å sin sida flytta två fält åt alla sidor och hoppa över andra pjäser.
Från Indien spred spelet sig på 600-talet till Persien, där reglerna utvecklades ytterligare. Perserna införde till exempel att en spelare skulle säga shah eller shah mat (”kung” och ”kungen är död” på persiska) när kungen attackerades.