Samurajen drar sitt rakbladsvassa svärd och låter det blixtra genom luften. Men vig som en katt viker den gamle mannen undan för hugget.
Den förvånade samurajen, yngre och starkare än sin motståndare, hinner inte förbereda en ny attack.
Med en välriktad spark får åldringen samurajens knä att vika sig så att han kastas till marken. I nästa ögonblick är gubben över sin fiende och slår honom medvetslös med ett kraftfullt slag mot halsen. Kampen är över.
Inte ens skickliga krigare som samurajer kunde vara säkra på att segra i en strid mot den som sedan barnsben tränat kamptekniker som karate och jujutsu.
Utvecklades i Sydostasien
Konsten att slåss är lika gammal som människan, och över hela världen och i alla tider har förmågan att försvara sig ofta betytt skillnaden mellan liv och död. Men ingen annanstans blev tekniken att slåss så detaljerad och så pass utvecklad som i Sydostasien.
Inga andra tekniker för närstrid utan vapen har heller blivit så kända eller mytomspunna.
De japanska samurajerna terroriserade ofta försvarslösa bönder.
I dag förekommer de sydostasiatiska självförsvarskonsterna som tävlingsidrott, med miljontals utövare världen över.
En av de östasiatiska kampkonsternas förgrundsfigurer hette Bodhidharma och var en buddhistisk munk. På 400- eller 500-talet kom han till Kina från Indien för att sprida sin lära.
Enligt sägnen gick missionerandet inget vidare, eftersom hans övningar var så tråkiga att lärjungarna föll i sömn när de skulle meditera. För att hålla sina elever vakna började Bodhidharma med fysiska övningar, och efter idog träning skaffade sig munkarna en makalös förmåga att kontrollera kroppens muskler.
Det sägs att alla asiatiska kampformer härrör från Shaolinklostret i den kinesiska provinsen Henan. Klostrets målningar visar munkar i en kung-fu-strid – striderna inleddes för mer än 1 500 år sedan.
Ur denna lära kommer kampkonsterna, av vilka karate kanske är den mest kända.
Karatens ursprung kan spåras till ön Okinawa, som på grund av sitt strategiska läge i Östkinesiska havet ofta blev skådeplats för invasioner och maktskiften. Under 1600-talet ockuperades ön av japanerna och det bestämdes att enbart samurajer skulle få bära vapen.
Karaten, delvis påverkad av stridskonster från Kina, blev då ett sätt för invånarna att skydda sig mot de inte alltid välvilliga svärdsmästarna.
Undervisning i hemlighet
Uppgifterna om hur den vapenlösa stridskonsten (namnet kommer från kara och te, de japanska orden för ”tom hand”) utvecklades är knapphändiga. Det beror bland annat på att en stor del av det skriftliga materialet om tekniken förstördes i slutet av andra världskriget, då amerikanska och japanska styrkor utkämpade ett blodigt slag om ön.
Eftersom Okinawas herrar inte såg på kampkonsten med blida ögon var karate dessutom något som lärdes ut i största hemlighet, av mästaren (sensei) till hans lärjunge (deshi).
I karate- och ninjafilmer kan man se slagskämpar döda sin fiende med ett enda slag, eller få sin motståndare medvetslös genom att trycka på särskilda nervpunkter. I dessa fall är sagan inte långt från verkligheten.
Lönnmord var en del av vardagen, och en höjd hand på fel plats eller i fel situation kunde av livvakterna lätt tolkas som en fara för deras herres liv.
Den som hade lärt sig jujutsu blev specialist på olika grepp och kunde strypa sin motståndare till medvetslöshet på bara några sekunder.
Jujutsu utvecklades av samurajerna och här låg fokus i högre grad på kast och grepp, till skillnad från karatens slag och sparkar – som sällan var tillräckligt effektiva mot en fiende i rustning.
Många jujutsumästare hade dock mer än grepp och kast på repertoaren. De hade till exempel även koll på hur man effektivt petade ut ögonen på sin motståndare eller hur man hanterade dolkar, kedjor och andra vapen på bästa sätt.
Detta var kunskaper som gjorde jujutsumästarna eftertraktade som soldater och livvakter vid krigsherrarnas hov.
I Japan rådde förr i tiden en extrem hierarki. Vissa perioder styrdes landet av kejsaren, under andra tider var det i praktiken den högste militäre befälhavaren – shogun – som hade makten.
Till det kom en lång rad underlydande krigsherrar, var och en med sitt hov.
Vanligt med lönnmord
Lönnmord var en del av vardagen och en hand som höjdes i fel läge eller i fel situation kunde av livvakterna lätt tolkas som en fara för deras herres liv. Men för att undvika diplomatiska skandaler var livvakterna tränade i att kunna koppla de mest komplicerade grepp för att neutralisera motståndaren utan att göra honom illa.
Om gästen däremot visade sig vara ett verkligt hot kunde det gå fort. Livvakterna var trots allt utbildade i att döda.
Kampteknikerna förändrades i takt med samhällets utveckling. I tider av fred var det vanligare med rena uppvisningar där ingen skadades – alltså ungefär som riddartorneringarna i medeltidens Europa.
I krigstid utvecklades mer brutala och användbara metoder för att avväpna och döda. Man kan anta att det var under en sådan period som jujutsukastet kikko gaeshi (”vända på sköldpaddan”) såg dagens ljus.
Det kan låta som en lek, men korrekt utförd var denna teknik dödlig, då den gick ut på att vända sin motståndare upp och ner och sedan kasta honom i marken med huvudet före.
Bruce Lee slog igenom med filmen Fist of Fury från 1972.
Kung-fu-filmens största stjärna
I början av 1970-talet föddes en ny genre på biograferna: kung fu-filmer. De första filmerna kom från Hongkong och varken manus, skådespelare eller teknik höll någon vidare kvalitet.
Men filmerna blev ekonomiska succéer och Hollywood tog efter.
Kinesamerikanen Bruce Lee, född i San Francisco och uppvuxen i Hongkong, var genrens klarast lysande stjärna. Han hade huvudroller i Hongkongproducerade klassiker som Fists of Fury och Way of the Dragon.
Vad Bruce Lee klarade eller inte klarade av att göra med sin vältränade kropp är och förblir ett mysterium.
Det sägs att han var så snabb att han kunde fånga riskorn som kastades genom luften med ätpinnar – och att han klarade av att slå sönder drygt decimetertjocka träplankor med sina bara händer.
Bruce Lee dog i juli 1973, sex dagar före premiären av Enter the Dragon, hans mest kända film.
Tränare grundade egen karateskola
Mannen bakom den moderna karaten hette Gichin Funakoshi (1868–1957). Han började träna karate i unga år på hemön Okinawa, bildade en egen skola i början av 1900-talet och spred på 1920-talet sina kunskaper till de japanska huvudöarna.
Hans form av karate blev känd som shotokan karate, och kännetecknas av höga krav på utövarnas teknik. Den är dessutom till stor del inriktad på försvar och blockeringar.
Japan var länge en sluten nation, vilket var en av anledningarna till att det dröjde ända till mitten av 1900-talet innan landets kamptekniker spred sig till väst på allvar.
Vid andra världskrigets slut kom många amerikanska soldater hem med nyvunna karatekunskaper i bagaget.
Bara några år senare fanns det en dojo, en träningslokal, i så gott som varenda amerikansk storstad.
SS-ledaren och polischefen Heinrich Himmler bjöd 1940 in norska poliser på studiebesök i Tyskland. Där fick norrmännen en demonstration av de tyska kollegornas nya vapen, jujutsu.
Karate i Sverige
Karate kom till Sverige under 1960-talet, men när det stora genombrottet kom på 1980-talet, blev sporten känd framför allt på grund av dåtidens stundtals upphetsade videovåldsdebatt. Medan andra sydostasiatiska kampkonster – som judo och aikido – klarade sig undan kritik tack vare sin på ytan mer ”fredliga” inriktning, stämplades karaten som något som utövades av kriminella ungdomar på glid.
I dag har kritiken ebbat ut och karate har blivit en sport som lockar ett brett spektrum av utövare – i Sverige omkring 25 000 stycken. En av hemligheterna bakom karatens framgång är att den inte bara inriktar sig på självförsvar utan i minst lika hög grad handlar om samspelet mellan kropp och själ.
Numera förekommer karate till och med inom sjukvården, som komplement till medicinsk behandling, och då bland annat i form av smärtlindring – milt uttryckt en stor kontrast till hur kampkonsten användes på Okinawa för fyra hundra år sedan.