OS 1904

Hur länge har idrottare dopat sig?

Svampar, örter och djurtestiklar – sedan antiken har idrottare testat otaliga prestationsfrämjande preparat för att få ett försprång gentemot konkurrenterna.

Svampar, örter och djurtestiklar – sedan antiken har idrottare testat otaliga prestationsfrämjande preparat för att få ett försprång gentemot konkurrenterna.

Missouri History Museum

Människor har använt prestationshöjande medel lika länge som vi har ägnat oss åt idrott. Redan under antikens olympiska spel för cirka 2 700 år sedan intog idrottare olika typer av mat och mixturer som skulle ge dem ett försprång i förhållande till konkurrenterna.

Till dåtidens populäraste ”dopning” hörde tjurtestiklar. Det antogs att tjurtestiklar ökade idrottarnas manlighet och styrka och gjorde dem ”djärva, våghalsiga och starka som vilddjur”, som den grekiske läkaren Aretaios skrev.

Svampar och diverse ”magiska” örtextrakt användes också för att öka idrottarnas uthållighet och höja deras smärttröskel. Enligt den grekiske författaren Filostratos hjälpte dåtidens läkare gärna till med att framställa dessa preparat.

OS 1904

Thomas Hicks (nr 20) vann maratonloppet i OS 1904 på en blandning av brännvin och stryknin.

© Missouri History Museum

Dopning förbjöds 1968

I nyare tid tilltog användningen av prestationshöjande preparat framför allt under 1800-talet, då stora idrottsevenemang började bli allt vanligare.

En av de populäraste idrotterna var tävlingsvandring, då deltagarna skulle tillryggalägga flera hundra kilometer på några dagar. En brittisk man vid namn Abraham Wood sägs 1807 ha intagit en mixtur med opium för att hålla sig vaken och komma i mål före sina medtävlare.

Även de första sexdagarsloppen i cykling krävde stor uthållighet, och cyklisterna intog bland annat nitroglycerin för att klara av så många varv som möjligt på sex dagar. Andra populära medel var alkohol och nervgiftet stryknin.

Farorna med dopning blev uppenbara på allvar, när det första kända dödsfallet på grund av dopning inträffade 1896. Den 27-årige cyklisten Arthur Linton avled plötsligt ett par månader efter att han vunnit cykelloppet Bordeaux-Paris. Orsaken var en överdos av alkaloiden efedrin.

Trots flera dödsfall förbjöd Internationella olympiska kommittén dopning först 1968.