Amerikansk simmerska genomför livsfarligt mandomsprov
På 1920-talet är långdistanssimning det ultimata mandomsprovet, och Engelska kanalen betraktas som simningens Mount Everest. Ingen förväntar sig att en kvinna ska klara sträckan, när 20-åriga Gertrude Ederle ger sig ut i vågorna.
Simningen över Engelska kanalen var en livsfarlig kamp mot vågorna.
Vinden tjuter obarmhärtigt, och vågor höga som hus reser sig framför Gertrude Ederle, eller Trudy, som både familj och medier kallar henne.
Tidvattnet har vänt sig mot den 20-åriga amerikanska simmerskan, som kämpar för att nå Englands kust.
Regnet vräker ned från den mörka himlen, och bogserbåtarna Alsace och La Morinie kränger kraftigt från sida till sida, när vattnet slår in över dem.
Trudy kämpat sig genom vågorna i försöket att bli den första kvinnan som korsar Engelska kanalen – den ultimata prövningen för 1920-talets långdistanssimmare.
Hon har emellertid kommit ur kurs och simmar inte längre för att vinna. Trudy simmar för sitt liv.
Den lilla flickan med världsrekordet
Den unga Trudy var ett känt namn i 1920-talets simmarvärld. Redan som tolvåring blev hon medlem av en simklubb i New York och när hon samma år satte sitt första världsrekord blev hon den yngsta världsrekordhållaren någonsin.
Vid olympiska spelen 1924 tog 18-åriga Trudy ett guld och två brons.
Med de olympiska segrarna i bagaget kände den unga kvinnan sig redo för simningens ”Everest” – Engelska kanalen.
Det amerikanska simmarförbundet för kvinnor ansåg att Jabez Wolffe var den tränare som skulle få Trudy att klara av utmaningen. Wolffe var en erfaren och respekterad simmare, som inte mindre än 21 gånger misslyckats med att korsa den gäckande kanalen.
En av gångerna kollapsade han av utmattning endast några meter från kusten. De många misslyckade försöken gav honom öknamnet ”världens olyckligaste kanalsimmare”.
Samarbetet mellan Trudy och den till åren komne Wolffe visade sig bli allt annat än friktionsfritt. Framför allt var de oeniga om simtekniken.
Wolffe trodde inte att Trudy skulle klara av den snabba, men krävande crawlen, och försökte övertala henne att välja det traditionella bröstsimmet.
Trudy var även trött på Wolffes hemlagade köttsoppor, som skulle hålla henne varm i det kalla havet, och han kunde glömma allt om att massera henne, som han insisterade på.
Wolffe hävdade att behandlingen skulle härda hennes muskler, men Trudy tvivlade på den äldre mannens avsikter.
Tränaren trodde inte på henne
Den 18 augusti 1925 inleds försöket att korsa Engelska kanalen från den nordfranska kusten.
Endast ett par månader tidigare hade kanalen kostat den spanska simmaren Rodriguez de Lara livet, och dagen innan har Wolffe sagt till pressen att han är skeptisk till Trudys möjligheter att lyckas.
Under simningen är vädret emellertid bra, och Trudy håller ett fantastiskt tempo, medan bogserbåten La Morinie följer henne.
Ombord finns Wolffe, ett antal journalister, en orkester och hjälpsimmare, som längs vägen hoppar i vattnet med jämna mellanrum för att hålla Trudy sällskap.
Endast sju kilometer från den engelska kusten går det dock snett. Det blåser upp till storm, och stora vågor slår in över Trudy.
Havsvattnet står ur näsan och munnen på henne, och den unga simmerskan kämpar för att få luft. Wolffe tolkar situationen som att Trudy håller på att drunkna, och ger hjälpsimmaren Ishak Helmy order om att hoppa i för att rädda henne.
Enligt reglementet för kanalsimning diskvalificeras ett försök genast vid mänsklig beröring, så när Helmy griper tag om Trudy är det över.
Trudy, som inte håller på att drunkna, är rasande över tränarens beslut och avskedar honom på stående fot.
De följande veckorna utkämpas en osnygg pajkastning mellan Wolffe och Trudy i pressen. Hon beskyller honom för att blanda kokain i den förhatliga köttsoppan. Wolffe hävdar att han försökte hjälpa henne att genomföra det omöjliga.
”En kvinna kan inte klara kanalen”, lyder hans avslutande replik.
Lärde sig simma med rep
Det misslyckade försöket var karriärens första stora fiasko, men avskräckte inte det unga simmarfenomenet. Året därpå stod hon på nytt på ett fartyg med kurs mot norra Frankrike.
Hon var i god form och redo för sitt andra försök att besegra kanalen. Den här gången hade Trudy uppbackning från sin far, Henry ”Pop” Ederle, systern Meg och journalisten Julia Harpman, utsänd av USA:s första tabloidtidning, Daily News.
Tidningen hade satsat stort på Trudy och betalat både resan till Frankrike och 5000 dollar för ensamrätten till en spalt av den modiga simmerskan varje vecka.
Som ytterligare motivation hade ”Pop” lovat henne en blänkande röd Ford Roadster, om hon besegrade kanalen. Pappan, ”Pop”, var en robust slaktare och tysk immigrant, och det var från honom Trudy hade sitt breda axelparti.
Efter att hon som åttaåring varit nära att drunkna i sin farmors damm, var det ”Pop”, som beslutade att Trudy skulle lära sig simma. Träningen gick till så att ”Pop” band ett rep om midjan på den lilla flickan och sedan kastade henne i vattnet och väntade på att hon tog sig upp igen.
När lilla Gertrude väl hade lärt sig simma gick det inte stoppa henne. Inte ens läkarnas varningar om att simningen kunde vara skadlig för hennes hörsel efter att hon hade haft mässlingen fick Trudy att hålla sig uppe ur vattnet.
Gertrudes familj var ett viktigt stöd för henne under kraftprovet; systern Margaret till vänster, fadern Henry i mitten och Gertrude själv till höger i bild.
Trudy kämpade mot fördomarna
Den 9 juni nådde sällskapet stranden Cap Gris-Nez, där Trudys nye tränare Thomas Burgess väntade.
Burgess var medlem i det franska landslaget i vattenpolo och hade 1911 lyckats bli den andre som simmade över Engelska kanalen.
Han och Trudy samarbetade bra med förberedelserna inför simningen. De fnös båda föraktfullt åt medierna, som ansåg att ”det svaga könet” inte över huvud taget borde genomföra försöket.
”Det är som att försöka uppfylla en absurd dröm. Ingen kvinna har någonsin varit i närheten av att klara det”, skrev till exempel The London Daily.
I en intervju med Julia Harpman gav Trudy svar på tal:
”Fem män har klarat det, varför skulle då en kvinna inte kunna göra det? Jag ser ingen större skillnad mellan mäns och kvinnors uthållighet”.
De stridslystna orden går hem hos läsarna av Daily News.
Den 6 augusti 1926 var det dags. Trudy gick upp klockan fyra och tittade ut på det mörka vattnet från sitt rum.
Efter frukosten fick hon hjälp av systern att smörja in sig i tre slags fett som skydd mot kanalens endast 14–15 grader varma vatten.
När hon var klar och hade tagit på sig sin tvådelade baddräkt letade hon upp ”Pop” och Meg och sade allvarligt till dem: ”Låt ingen dra upp mig ur vattnet, såvida jag inte själv ber om det. Lova mig det”.
För att skydda huden mot saltvatten och hålla sig varm under den mer än 14 timmar långa simningen smorde Trudy in sig i en särskild fettblandning. Den bestod av bland annat olivolja och vaselin.
Kanalsimningen var livsfarlig
På stranden vid Boulogne har nyfikna från trakten samlats för att se den unga simmerska de har hört så mycket om, och en liten hund springer runt Trudy och äter det fett som faller av henne.
Fem minuter över sju på morgonen kastar hon sig till slut i vågorna. En roddbåt guidar henne genom det klippfyllda vattnet utanför stranden, och en bit ut syns bogserbåten Alsace.
Kanalen är förrädisk till sin natur, och när det stormar kan vågorna bli upp till sex meter höga.
Suget från tidvattnet är kraftigt och drar konstant i den unga simmerskan, som även måste se upp för flytande bråte från en del av de 800 fartyg som passerar farvattnet varje dag.
Det finns även en risk att stöta på hajar, och stora grupper av brännmaneter driver strax under havsytan.
Under sitt första försök blev Trudy svårt bränd, efter att hon simmat rakt in i en grupp maneter, men den unga simmerskan fruktar inte havets utmaningar utan sätter av i ett imponerande tempo.
Klockan nio har hon tillryggalagt 5,6 kilometer, och kapten Corthes på Alsace säger till ”Pop” att han aldrig har sett en kanalsimmare som har gått ut så hårt.
Klockan tio bryter solen fram, vilket utlöser hurrarop på Alsace, och jublet blir inte mindre, när bogserbåten La Morinie med fler journalister, fotografer och kameramän ombord gör dem sällskap.
Mitt på dagen äter Trudy lunch, som hon får på en stång. Kyckling, sockerbitar och ananas i skivor, som ska lindra smärtan i läpparna, som spricker på grund av saltvattnet.
Humöret är emellertid på topp. Trudy har tillryggalagt 16,8 kilometer och ligger mer än en timme före sitt tidsschema.
Nu visar kanalen sig dock från sin bistra sida, och det blåser upp till styv kuling. Vågorna reser sig upp till sex meter framför henne, och kapten Corthes informerar journalisterna om att om vädret inte blir bättre, så måste de avbryta försöket.
Julia rapporterar kontinuerligt om dramat via radion, medan Trudy kämpar vidare ute i de höga vågorna, och den hårda nordanvinden hotar att blåsa ut dem i Nordsjön.
Klockan tre på eftermiddagen har vädret inte blivit bättre, men Trudy vägrar att ge upp, och Alsace och La Morinie plöjer lika envist genom vågorna, medan större delen av journalisterna hänger sjösjuka över relingen.
De kraftiga vindbyarna ledsagas nu mot slutet av eftermiddagen av tunga regnskyar, men Trudy simmar oförtrutet vidare.
Den militäre simmaren Louis Timson tar mod till sig och hoppar ut i vågorna för att hjälpa henne att hålla modet uppe. Med sitt bröstsim kan han dock inte hålla jämna steg med Trudy, som verkar oberörd av det dåliga vädret.
Jättevågor avskräckte
Klockan sex viner vinden fortfarande stridslystet, och de enorma vågorna har inte lagt sig. Kapten Corthes drar Burgess åt sidan och säger:
”Ni måste kalla upp henne. Vädret är så dåligt att det inte ens är säkert att jag kan gå in i hamnen”.
Burgess vägrar, men en timme senare säger han till ”Pop” och Meg att de måste avbryta. Det tänker Meg inte finna sig i: ”Om min syster inte beklagar sig över vädret ska inte vi göra det”.
Julia råkar höra samtalet och ropar till Trudy att hon ska komma upp.
”Varför det?” svarar den envist kämpande simmerskan.
Trudys svar höjer humöret och förmedlas omgående via radio till världen, och i USA tas det emot som ett bevis för amerikansk uthållighet.
Stormen mojnar till slut, men ovädret har fått Trudy och följebåtarna mer än två mil ur kurs, och det är inte säkert att de kan nå Ramsgate. Når de inte dit, är det timmar till en lämplig strand.
Den engelska lokalbefolkningen följer utvecklingen noga. De är vana vid kanalsimmare som inte når iland, men när de i radion hör att Trudy närmar sig mål, tänder de eldar för att vägleda och uppmuntra henne.
Hon är nu endast 600 meter från land, men denna sista bit har knäckt starka män. Strömmen är kraftig och motarbetar de nedkylda och desorienterade simmarna. Det kräver en sista stor kraftansträngning för att inte dras tillbaka ut på öppet vatten.
”Pop” och Meg kan se Trudys röda badmössa försvinna i ena stunden, men snabbt dyka upp igen. Med 200 meter kvar ger hon allt hon har, och trotsar strömmar, tidvattnet och fördomarna om ”det svaga könet”.
Ett vrål stiger från stranden vid Kingsdown, där flera tusen människor har samlats och viftar med facklor. Trudy är nu säker på att kunna besegra Engelska kanalen, och klockan 21.39 står hon på sandbottnen.
Hon går in mot stranden och ropar till de personer som kommer rusande mot henne att de ska hålla sig borta.
Om de rör vid henne, innan hon kommit upp ur vattnet diskvalificeras hon omedelbart. De inser allvaret och håller sig på behörigt avstånd och hurrar, medan den darrande Trudy långsamt kliver upp på stranden.
Efter 14 timmar och 39 minuter har hon blivit den första kvinnan som simmat över Engelska kanalen och samtidigt slagit männens rekord med nästan två timmar. De knappt 34 kilometerna från Frankrike till England fågelvägen blev till 56 kilometer i öppet, stormigt hav.
Hon får en björnkram i ”Pops” slaktarfamn, medan hon leende frågar:
”Pappa, nu har jag väl gjort mig förtjänt av min Roadster?”
Dover har gått man ur huse, när hon samma kväll anländer till staden, och folksamlingen buar åt polisen, som griper och förhör henne som potentiell smugglare.
Efter några timmar får hon till slut lov att checka in på Grand Hotel och avnjuta ett välbehövligt varmt bad. Inom några dagar har nyheten om Trudys prestation spridits runt världen.
Den unga simmerskan blir världsberömd som Vågornas drottning.
I en öppen bil åkte Trudy genom New Yorks gator, medan konfettin regnade från skyskraporna.
Simdrottningen var världsstjärna i ett år
Efter Trudys framgångsrika simning över kanalen tog New York emot henne med den största parad staden någonsin skådat.
De följande veckorna kunde hon inte gå utanför dörren utan att trafiken stannade, och hon omringades av nyfikna, som ville träffa simmarfenomenet.
Trudy fick stanna i sina föräldrars lägenhet, fånge i ett liv av berömmelse som hon inte förstod.
President Calvin Coolidge bjöd in henne på besök i Vita huset och kallade henne ”hela Amerikas flicka”. Hon dränktes av erbjudanden om äktenskap, filmroller, böcker och shower, men den reserverade simmerskan tackade nej till de flesta förfrågningar.
Det slutade med att hon reste runt i USA med en varieté, då hon som ett slags sjöjungfru dök i en liten uppvisningstank. Intresset var stort, men när Charles Lindbergh året därpå flög över Atlanten fick USA en ny berömdhet, och Trudys stjärna falnade.
Efter ett nervsammanbrott 1927 drog hon sig tillbaka från rampljuset, och ett fall nedför en trappa 1933 satte stopp för karriären som simmare.
Precis som läkarna hade förutsagt förlorade hon hörseln och hon blev tvungen att arbeta som simlärare för barn med hörselnedsättningar. Den forna världsstjärnan levde resten av sitt liv ogift och tillbakadraget, tills hon avled vid 98 års ålder.