Smile! Du är med i Dolda kameran

Dolda mikrofoner och komplicerade skämt i tv gjorde Allen Funt berömd i hela USA. Men när han hamnade i en flygkapning, visade det sig vara en klar nackdel att vara en känd skämtare.

Dolda mikrofoner och komplicerade skämt i tv gjorde Allen Funt berömd i hela USA. Men när han hamnade i en flygkapning, visade det sig vara en klar nackdel att vara en känd skämtare.

CBS Photo Archive/Getty Images

Passagerarna på Eastern Airlines 727 stirrar förbluffat på mannen som tillsammans med en flygvärdinna tar sig fram genom flygplanets mittgång.

Han håller en stor slaktarkniv mot kvinnans hals och försvinner in i cockpiten med sitt offer. Passagerarna sitter mållösa i några minuter innan deras misstankar bekräftas av kaptenen via högtalarsystemet: planet, som är på väg från New York till Miami, har kapats.

"Berätta för dem att det här inte är något skämt. Galningen är på riktigt”. Allen Funt

Allen Funt är en av de skräckslagna passagerarna ombord på planet denna feb­ruaridag 1969. Den femtiofyraårige amerikanen, som står på toppen av sin karriär, har i över tjugo år producerat det populära tv-programmet Candid Camera, den amerikanska förlagan till Dolda kameran.

Varje vecka får programmet, där vanliga människor filmas med dold kamera i bisarra situationer, miljontals amerikaner att skratta sig fördärvade.

För en gångs skull är dock incidenten på planet inte Allen Funts verk. Han försöker lugna sin hustru och sina två små barn.

”Många av våra dolda inspelningar är visserligen gjorda i humorns namn, men vårt egentliga syfte är att komma närmare verkligheten och fånga människor när de inte är på sin vakt.”

© Hulton Archive/Getty Images

Allen Funts halvskalliga huvud känns emellertid igen av alla amerikaner, som vet att något fuffens alltid är på gång när han syns till, så när en kvinna i en av stolarna intill Allen Funts får syn på honom tvekar hon inte en sekund.

”Säg något nu då”, säger hon och ser den förvånade Allen Funt stint i ögonen. ”Jag är lika rädd som ni, frun. Gör inte något dumt nu. Var snäll och sitt ner och låt mig vara”, försöker Allen Funt förgäves, men kvinnan är övertygad om att hon har rätt.

”Du har sagt mer än nog”, svarar hon och vänder sig till kabinen: ”Mina damer och herrar. Jag är glad att kunna avslöja att detta inte är någon flygkapning. Upptågsmakaren här är Allen Funt och vi är med i Candid Camera!”

Det tar ett par sekunder innan orden sjunker in, men sedan brister jublet ut. Folk stampar i golvet och applåderar, och när kaparen förundrat tittar ut från cockpiten för att se vad det är som händer möts även han av applåder.

Den lika förbluffade Allen Funt ber en stilla bön att ingen ska komma på idén att gå fram till kaparen och lyckönska honom till en strålande prestation. Tv-mannen ser sig om för att komma på ett sätt att förklara misstaget.

Hans blick faller på en präst: ”Fader, jag har ingen rätt att be er om en tjänst, men kanske tror de på vad ni säger. Berätta för dem att det här inte är något skämt. Galningen är på riktigt.”

Prästen ser utforskande på Allen Funt och spricker sedan upp i ett leende. ”Nej, du! Mig lurar du inte”, säger han och brister ut i skratt.

År 1969 var Funt och hans familj på ett flygplan som kapades. Alla trodde att han låg bakom kapningen.

© Lynn Pelham/Getty Images & newspapers.com

Först när planet landar på Kuba, där kaparen grips, står det klart för passagerarna att Allen Funt faktiskt inte hade något med kapningen att göra.

Passagerarnas reaktion säger mycket om Allen Funts inflytande på efterkrigs­tidens USA. Hela landet kände till hans program, som hade överträtt alla gränser och banat väg för helt nya idéer inom underhållningsbranschen.

Kriget gav Allen Funt idéer

När Allen Funt föddes i Brooklyn i New York i september 1914 fanns det inte mycket att skratta åt. Första världs­kriget hade just brutit ut, och när Allen Funt tjugofem år senare nyligen hade startat ett radioproduktions­bolag var världen på väg ut i ännu ett förödande krig.

År 1941 blev Funt inkallad, men hans radiokunskaper gjorde att han försågs med en mikrofon i arméns signalkår. På Camp Gruber i Oklahoma övertalade han armén att producera radioprogram som skulle underhålla soldaterna, som fick höra mest krigsnyheter på radion.

Allen Funt, som alltid hade haft sinne för humor, ville att de amerikanska soldaterna skulle få ha lite kul innan de ställdes inför krigets blodiga allvar.

I ett av hans program, Bakom id-brickan, fick meniga soldater skicka ett brev med en ovanlig önskan till Allen Funt innan de sändes iväg till fronten.

Sedan var det upp till Allen Funt att försöka uppfylla deras önskan. En soldat ville få simma i öl. Då letade Allen Funt upp en rik familj som hade en swimmingpool och som gick med på att byta ut vattnet mot öl från ett lokalt bryggeri. Det hela förevigades med mikrofon och sändes i etern.

VIDEO – Se en polis tappa fattningen i trafiken:

Funts program fångade lyssnarna, och tiden i armén lärde honom att denna småfräcka underhållningsform hade en stor publik. Det var även i armén som Allen Funt fick syn på en erövrad tysk bandspelare, den tidens minsta bärbara inspelningsapparat.

”Det gav mig en idé. Amerikanska armén var helt ovetande, men Onkel Sam var faktiskt indirekt ansvarig för Candid Camera”, avslöjade Allen Funt senare. Den tyska bandspelaren var nämligen lätt att dölja.

Efter kriget förde Funt över sitt radioprogram till den civila världen, för att ge amerikaner en ”ärlig” bild av hur män­niskor reagerade i olika situationer. Han ville i hemlighet spela in samtal mellan vanliga män­niskor, för i sådana situationer uppstod ofta komik.

Allen Funts kontor delade lunchservering med en modellagentur i samma byggnad. Vid otaliga tillfällen hade Allen Funt, i likhet med andra manliga lunchgäster, önskat att han kunnat höra samtalen mellan de undersköna modellerna, som ofta stod och viskade sinsemellan.

Allen Funt installerade en liten bandspelare i en sugrörsbehållare nära den plats där modellerna brukade stå och prata. Besvikelsen blev emellertid stor när han lyssnade igenom bandet:

”Det var det mest ointressanta nonsens man kan föreställa sig. De bara pratade om smink och män som de dejtade. Det var ett slag i ansiktet att inse att till och med de här vackra flickorna bara pratade om alldeles vardagliga saker. Det blev uppenbart att jag saknade en ingrediens för att få mitt koncept att fungera.”.

Världens Historia möter mörkret med ett leende 😁

Höstmörkret har fallit över oss, men vi går till motangrepp mot regn och kalla kvällar med ett antal artiklar om humor och underhållning genom historien.

▶︎ Du får fler gamla skämt här

Funt blir radiokändis

Allen Funt behövde inte vänta länge förrän han hittade ingrediensen som saknades. Från sitt kontor såg han in till en tandläkarmottagning i byggnaden mittemot. Kanske var samtalen där intressantare?

Funt hade lagt märke till att patienterna ofta var skeptiska till tandläkarens assistent, men så fort tandläkaren själv kom in blev de väldigt respektfulla.

Allen Funt ordnade så att han kunde gömma en mikrofon vid tandläkarstolen. Medan han justerade bandspelaren kom en patient in och satte sig i stolen. Kvinnan, som trodde att Allen Funt var tandläkaren, började berätta om sina värkande visdomständer.

Allen Funt tog tillfället i akt och föll in i rollen. Han bad kvinnan öppna munnen, så att han kunde undersöka hennes tänder.

”Jag har undersökt er noga och jag ser att ni inte har några visdomständer”, sa han till henne.

”Har jag inga visdomständer?” snäste patienten förvirrat.

”Det stämmer. Inga alls”, svarade Funt. Innan situationen hann utvecklas ytterligare kom den riktiga tandläkaren in och tog över den perplexa patienten, varpå Allen Funt smet iväg.

”Jag var väldigt upprymd. Jag hade hittat ingrediensen som saknades för att få Candid att fungera: en provokatör, en person som tog bort det vardagliga i vardagssituationen och drog det hela ett steg längre”, skrev han senare.

RADIO – Lyssna på ett i dag politiskt inkorrekt radioskämt om inuiter:

Utrustad med en bandspelare släntrade Allen Funt ut på Manhattans gator och provocerade fram absurda situationer som fick hans ovetande offer att ­reagera. Av inspelningarna gjorde han ett band med de allra bästa bitarna, som han spelade upp för radiokanalerna.

­Ame­­­rican Broadcasting Company (ABC) nappade, och sommaren 1947 fick amerikanerna för första gången höra Candid Microphone, ”den ärliga mikrofonen”.

”Många av våra dolda inspelningar är visserligen gjorda i humorns namn, men vårt egentliga syfte är att komma närmare verkligheten och fånga människor när de inte är på sin vakt”, löd inledningen innan det roliga började.

Candid Microphone var något helt nytt och lyssnarna tyckte om att höra off­rens reaktioner på bisarra situationer och frågor, som när Allen Funt gick till en urmakare för att köpa en klocka som gick baklänges och när han stoppade en murare på gatan för att fråga om han kunde mura in en person hemma hos Allen Funt. Det kunde muraren göra, förutsatt att man ”lämnade ett lufthål”.

I en tredje populär sketch hade Allen Funt i rollen som kontorschef kedjat fast sin sekreterare vid hennes skrivbord och ringt en låssmed. När låssmeden kom förklarade Funt att han blivit av med nyckeln och behövde hjälp, eftersom det var ”dags för hennes lunchpaus”.

Den förvånade låssmeden, som var helt lugn, sa slutligen: ”Ingen här använder lås på det sättet ... möjligen i västra USA.”

8 knep gav det perfekta skrattet

Under årens lopp kom teamet fram till ett antal kategorier som garanterade ett gott skratt. I många av kategorierna används grundläggande sociologi.

Recensenterna var positiva till det nyskapande radioprogrammet. New York Herald Tribune fann det ”oerhört roligt” och tyckte att det var uppfriskande att höra folks ”oförberedda, aningslösa och oredigerade kommentarer”.

Skribenten var säker på att konceptet gick en strålande framtid till mötes, även om han också kommenterade hotet mot privatlivet:

”Möjligheterna är obegränsade och framtidsutsikterna fasaväckande. Vänta bara tills de gör programmet Candid Television Camera. Då går man inte ens säker i sitt eget badkar.” Recensentens profetia gick snart i uppfyllelse.

Redan året därpå var Allen Funt beredd att kasta sig över tv-versionen av programmet.

Filmkameran ersatte bandspelaren

När Candid Microphone hade gjort segertåg i nästan ett år ringde ett filmteam upp Allen Funt. De gjorde korta reportage som visades före filmvisningar på biografer och ville filma när Funt gjorde en av sina inspelningar.

Det var onekligen bra reklam för programmet, men Allen Funt var skeptisk till att det skulle gå att dölja filmteamet och deras kamera. ”Det är lugnt. Vi ska se till att inte synas”, sa filmteamet.

De höll sitt löfte. Deras kamera var så väl dold att ingen som befann sig i närheten hade en aning om att de blev filmade. Allen Funt blev imponerad, men framför allt entusiastisk.

I och med denna uppenbarelse föddes Candid Camera. Radiosketcherna var bra, men nu kunde publiken även se offrens ansiktsuttryck. Det tillförde en extra dimension.

VIDEO – Se ett antal av Funts egna favoriter:

Efter tv-premiären år 1948 konstaterade veckotidningen Variety att ”Candid Camera är ännu bättre” än radioprogrammet. Tv-formatet medförde dock vissa utmaningar, eftersom Funt och hans team behövde sätta upp sin utrustning.

På den tiden krävde filminspelningar mycket ljus. Det var dock tämligen avslöjande om en person fick strålkastarljus rakt i ansiktet när vederbörande satt på exempelvis en restaurang.

Därför såg Allen Funts stab till att belysa en annan del av lokalen ännu mer. Då tänkte offren inte på att ljuset som riktades mot dem själva var starkt. Om någon ändå frågade om ljuset svarade Funt: ”Stället ska målas om”, vilket var ett svar som de flesta köpte.

Själva kameran var enklare att dölja. Ofta placerades inspelningsutrustningen bara bakom en vikskärm med ett hål för linsen. Även mikrofonerna var en smal sak att dölja, eftersom Allen Funts tekniker redan på radiotiden hade tillverkat avlyssningsutrustning för programmets räkning.

De byggde bland annat in mikrofoner i telefoner, lampor och askkoppar. Till och med en oskyldig servettförpackning på ett bord kunde innehålla en mikrofon. Enligt Funt var utrustningen så liten och osynlig att han i början av kalla kriget kontaktades av representanter för andra länder för att få tips om hur de kunde förbättra sina spioners utrustning.

Allen Funt tänkte oftast själv ut lustigheterna, och om han kände att han höll på att få idétorka tog han gärna fram telefonkatalogen. När han bläddrade lite i annonsdelen och hittade nummer till företag kom inspirationen.

Många löste aldrig in Allen Funts check, utan ramade i stället in den som ett minne.

© CBS Photo Archive/Getty Images & Shutterstock

Kameran avslöjade folks hemligheter

Funt behövde sina offers tillstånd för att använda inspelningarna. För det krävdes påhittighet och ekonomisk kompensation.

Alla var inte lika glada när Allen Funt avslöjade att han hade lurat dem och spelat in dem på band. Vissa offer blev rosenrasande och kunde till och med bli våldsamma, medan andra försökte springa iväg.

Bägge delar var dåligt för kamerateamet, som av juridiska skäl var tvungna att få offrens medgivande för att kunna använda inspelningarna.

För att hindra folk från att springa iväg utvecklade Allen Funt en teknik där han kärleksfullt lade armen om dem, så att de inte kunde springa iväg när han berättade sanningen för dem.

De flesta hade inte så mycket emot att delta när de väl hade lugnat sig, och det hjälpte att Allen Funt som tack gav dem en check på femtio dollar.

Det fanns dock de som inte ville ge sitt samtycke, personer som fångats på fel plats vid fel tidpunkt. En gång filmade teamet åtta olika par på en restaurang, av vilka hela sex vägrade ge Allen Funt sitt medgivande. Det visade sig att de flesta av paren var gifta – fast inte med varandra.

Bra sketcher uppstod ofta av att man kontaktade vanliga arbetare, som Allen Funt försatte i en ovanlig situation. När det exempelvis stod ”tvättar allt” i en annons för en kemtvätt bad Allen Funt företagets chef att komma till ett kontor, där han berättade att han behövde få lite pengar tvättade.

Tvättexperten tvekade inte en sekund, utan lovade att sedlarna skulle bli ”skinande rena, precis som nya”.

För att ta reda på vilka sketcher som fungerade använde Allen Funt programmets orkester som testpublik. Deras reaktioner hjälpte honom att sortera bort dåligt material. En extra recension fick Allen Funt av mannen som ägde kiosken där han var stamkund.

”Om allt han sa var: ’Bra program, Allen’, visste jag att det hade varit en flopp, men om han kommenterade något specifikt och sa: ’Jag älskade den! Min fru och jag låg på golvet och vred oss av skratt’, så var jag nöjd resten av dagen”, avslöjade Allen Funt i sin självbiografi.

Sociologer studerade programmet

I de flesta fall togs programmen väl emot, och tittarsiffrorna steg under hela 1950-talet. Det var emellertid inte bara hemma i vardagsrummen som Allen Funt hade tittare. Även forskarna på universiteten följde programmen med stort intresse.

Allen Funt hade alltid haft som mål att hans dolda mikrofoner och kameror skulle visa människans sanna natur. Vissa kritiker tyckte att Candid Camera var ett illvilligt ingrepp i privatlivets helgd, men många sociologer menade att programmet var en högintressant studie av mänskligt beteende.

VIDEO – Se två skolpojkar reagera på sin nya, snygga lärarinna:

Harvardsociologen David Riesman gick så långt som att kalla Allen Funt ”Amerikas näst mest geniale sociolog” (efter den berömde Paul Lazarsfeld, som var känd för sina studier av amerikanska väljares beteende).

Candid Camera användes som undervisningsmaterial på flera universitet, ­eftersom inspelningarna med dold kamera visade på mekanismer, beteenden och ritualer i interaktionen människor emellan.

Inslagen gav bland annat insikter i människors sätt att förhålla sig till auktoriteter, som ofta spelade en roll i Allen Funts universum.

De visade bland annat att trots att en låssmed uppenbarligen tyckte att det var helt galet att chefen kedjade fast sin sek­reterare vid skrivbordet var han ändå inte beredd att konfrontera chefen, auktoriteten, med dennes omoraliska handling.

Buster Keaton visar för Allen Funt hur en pepparströare ska spela huvudrollen i hans sketch.

© Everett Collection

Stumfilmsstjärna fick alla att gråta av skratt

På 1960-talet fick Funt självaste Buster Keaton att medverka i en sketch, som blev en av Candid Cameras allra roligaste.

Med åren kom Allen Funt fram till att skådespelare som hade passerat sin karriärs bästföredatum, men som fortfarande var kända, passade perfekt i hans program. En sådan var Buster ­Keaton, som var en av Hollywoods allra största stjärnor under stumfilmseran.

Buster Keaton kände till alla knep inom komedigenren, så han behövde knappt någon regi alls. Allen Funt släppte i princip bara honom lös på en typisk amerikansk servering.

I scenen sätter sig Buster Keaton vid disken med ett par extremt tjocka glasögon och beställer soppa, varefter precis allt går fel. Först lossnar toppen på pepparströaren, så att hela innehållet hamnar i soppan. Pepparn får sedan Buster Keaton att nysa så ­kraftigt att först hans tupé och sedan de tjocka glasögonen hamnar i soppan.

Bredvid Buster Keaton sitter inslagets verkliga offer: ett ungt par som desperat försöker låta bli att skratta. Det blir väldigt svårt när Keaton, efter att ha försökt sätta tillbaka den genomblöta tupén på huvudet, beställer in rostbröd, som han genast spiller kaffe på och därefter försöker vrida ur.

Under hela sekvensen fokuserar den dolda kameran på det unga paret. Mannen, som sitter längst bort, informerar kvinnan om katastrof efter katastrof, medan hon gråter av skratt.

Se skämtet här

På så vis visade Candid Camera en sannare bild av verkligheten, för om låssmeden intervjuats av en socialpsykolog inom ramen för en studie hade han med största sannolikhet svarat att han naturligtvis hade påtalat chefens agerande.

Generellt ansågs Candid Camera – till skillnad från vår tids tv-program med dold kamera – vara mer än bara lätt underhållning. Programmet var visserligen uppbyggt kring humor, men de finurliga inslagen gav också människor någonting att prata om där hemma. När ett avsnitt hade sänts var det inte ovanligt att offrens beteende diskuterades med grannen på andra sidan häcken dagen därpå.

För de flesta amerikaner var det dock huvudsakligen önskan om att få sig ett gott skratt som fick dem att bänka sig framför programmet, och Amerika var långt ifrån färdigt med att skratta.

Le, du är med i Candid Camera!

År 1960 skrev Allen Funt på för CBS. Programmet sändes sent på söndagskvällarna, då amerikanerna samlades framför sina tv-apparater. Kvällen började med den gulliga serien Lassie och när barnen nattats, klockan tio på kvällen, var det dags för Candid Camera.

Den sena sändningstiden till trots blev Funts program populärare än någonsin. Två månader efter debuten på CBS var Candid Camera det fjärde mest sedda i USA. Två år senare var programmet det näst popu­lä­raste, med cirka sexton miljoner tittare.

© Getty Images

Eftersom så många amerikaner följde programmet vecka efter vecka under 1960-talet blev Allen Funts ansikte välkänt. En amerikansk tidskrift utnämnde rentav honom till en av ”Amerikas tio mest igenkännliga personer”. Därför var det inte konstigt att skojaren identifierades och troddes ligga bakom kapningen av Eastern Airlines 727 år 1969.

Berömmelsen gjorde att Allen Funt fick iklä sig peruk och lösskägg för att kunna lura folk. Från 1960-talet började han dock allt oftare använda sig av mer okända provokatörer, som fick framkalla de komiska situationerna. Även kändisar gjorde gästspel – till tittarnas förtjusning.

Basebollstjärnan Mickey Mantle iklädde sig exempelvis rollen som caddie på en golfbana, där han gjorde precis allt som en caddie ska undvika att göra. Han både pratade och nös när spelarna slog sina slag, och han gav dem katastrofala råd. När Mickey Mantle lyfte på kepsen och visade sitt ansikte blev golfspelarna chockade – och tv-tittarna löpte amok.

VIDEO – Se Woody Allen delta i dolda kameran:

I många år hade Allen Funt försökt hitta det perfekta sättet av avrunda inslagen, men det var först efter femton år i Candid Camera-världen som han kom på meningen som har kommit att förknippas med programmet.

”Le, du är med i Candid Camera!” yttrades för första gången år 1961. Repliken fastnade direkt, och enligt en VVS-firma blev orden de mest klottrade på toa­lettdörrar runtom i USA.

Eftersom alla snart kände till repliken kunde Allen Funt avslöja sanningen för offret på ett betydligt mer effektfullt vis än när han behövde ge en omständlig förklaring om att personen i fråga hade filmats i smyg.

Tekniskt blev programmet också mer raffinerat när det år 1966 gick från svartvitt till färg-tv. Allting blev då mer polerat, och eftersom succén fortsatte ända in på 1970-talet bidrog även videobandet till att underlätta produktionen.

När mikrofonerna blev mindre och till och med trådlösa blev det ännu enklare att sätta upp utrustningen utan att någon nyfiken person förstod vad som var i görningen.

År 1989 lanserade Fox en kopia av Candid Camera, Hidden Video.

© Everett Collection

Dold kamera inspirerade till reality-tv

Med Candid Camera visade Allen Funt att tv med alldeles vanliga människor kan fånga tittarna. År 1989 kopierade tv-kanalen Fox konceptet med programmet Hidden Video. Allen Funts son Peter upptäckte dock att Fox inte alls använde sig av vanliga människor, utan skådespelare.

Allen Funt stämde Fox, varpå kanalen fick ändra titeln till Totally Hidden Video och lova att framöver inte fuska med skådespelare som offer.

Under de följande årtiondena exploderade antalet dokusåpor. Enligt Peter Funt hade de nya ­programmen dock en helt annan premiss.

”Vi arbetar utifrån grundtanken att människor är fantastiska och försöker bekräfta det. Våra imitatörer och andra program väljer ofta motsatt perspektiv – att folk i grunden är korkade – vilket de sedan försöker hitta sätt att understryka”, sa Peter Funt år 2010.

Tittarna följde fortfarande glatt med, men på 1980-talet började dramaserier som Dallas och Dynastin vinna amerikanernas gunst. Candid Camera tappade sin plats på topp 50-listan över de mest sedda programmen.

Publiken försvann dock inte helt. År 1987 gjorde Allen Funt och CBS sig beredda att fira det populära tv-programmets fyrtioårsjubileum, då med en ny Funt framför kameran.

Allen Funts ljus falnar

Redan år 1962 hade Allen Funts äldste son Peter medverkat i Candid Camera, men år 1987, då Allen började känna att åldern tog ut sin rätt, var tiden mogen att göra Peter till programmets huvudperson.

I många år var far och son värdar för Candid Camera tillsammans, och år 1991 skrev veckotidningen Variety att ”programmet har fått tillbaka lite av de tidigare årens energi”.

Allen Funts egen energi höll dock på att ta slut. När han 1993 drabbades av ­stroke tog sonen över faderns hjärtebarn. Sex år senare tvingades USA:s stora upptågsmakare slutgiltigt ta farväl av livet.

”Jag höll hans hand och lovade att ta hand om familjen och programmet”, berättade Peter Funt om avskedet från sin 83-årige far vid sjuksängen år 1999.

Peter höll sitt löfte och förde in Candid Camera i nästa årtusende. Först år 2014 lades programmet ner. Som enda nöjesprogram i tv-historien producerade Candid Camera nya avsnitt sju årtionden i rad, men till slut släcktes lamporna och den dolda kameran lades på hyllan.