Skogsfinnar kom redan på 1500-talet
Många är släkt med de finnar som bosatte sig i de svenska skogarna redan på 1500-talet. Deras språk och kultur levde kvar in i förra seklet.
Svedjebruk.
När sörlänningar ska på skidresa till Vemdalsskalet avslutas färden med tretton mil tät skog: Orsa finnmark. Ett motorstopp här och man skulle behöva vandra i veckor med dunken – känns det som.
Men dessa storskogar var precis vad svedjebrukarna från det inre av Finland en gång eftertraktade. Här fanns skogsområden stora nog för svedjebruk.
Långt ifrån varandra bosatte man sig, gärna vid en sjö och ofta i söderläge om ett större berg (porlande vatten och mindre frostrisk). Klassisk är historien om skogsfinnen som fick höra att en ny bosättare slagit sig ner på en halvmils avstånd: ”Va, har jag fått en granne på förstutrappen?”
Precis som hos svenskarna i Minnesota fick de nya boplatserna namn från hemtrakterna, från Savolax och Tavastland. Orterna Hukkamäki, Pilkalampinoppi och Paljakka ligger alla i Orsa finnmark.
Gottlund skrev om skogsfinnarna
I början av 1800-talet blev skogsfinnarnas liv mustigt nedtecknat av den finländske lektorn Carl Axel Gottlund från Helsingfors universitet. Gottlund ägnade en sommar åt vandring i ett väglöst land bland skogsfinnar i Sverige. Liksom dem gick han klädd i näverskor.
Det var en nästan ofattbar värld som Gottlund målade upp av halm- och barkbrödsätande människor i backstuguliknande kojor. Skogsfinnarnas kläder var av vadmal och näver, underkläderna kunde vara sydda av hampa eftersom lin var svårodlat i finnmarken.
Avstånden mellan människorna tycks ha varit närmast skräckinjagande. Gottlund gick vilse vid ett par tillfällen:
”Runtikring mig, så långt ögat sträckte, såg jag den omätliga skogen, likt ett svart hav som omgav mig. Det var en nedslående känsla att på denna terräng av flera mil ej se ett spår av mänsklig odling, inget torp, inget sädesfält, ingen enda ljus fläck avbröt denna mörka tavla; och intet människoljud uppnådde mitt lyssnande öra.”
Folklivsforskaren Carl Axel Gottlund har skrivit om skogsfinnarna i Sverige.
Kristendom med trolldom och besvärjelser
Av den folkpoesi som Gottlund snappade upp hos skogsfinnarna förstår man att deras idévärld bestod av trolldom och besvärjelser, blandat med kristendom i egen uttolkning. Det var långt till kyrkan. Och Mora församling lät inte finnarna bygga egen kyrka förrän i mitten av 1800-talet, trots ansökningar. Man var mån om skogsfinnarnas kyrkoskatt.
I Fågelsjö, 18 mil från hemförsamlingen i Mora, bildade finnarna en egen religiös sammanslutning. Men två gånger om året, vid jul och påsk, sökte de upp sin egentliga kyrka i Mora. De skidade om vintern över väglöst land, ett helt byalag kom i karavan, beskriver Gottlund.
De kunde ha med sig ett dussin lik inbäddade i granris och ett tjog okristnade barn. ”Det var som berättelsen om troll och stigmän i sagan.”
Raffinerad huutha-svedjning
Svedjebruket har ofta beskrivits som en primitiv form av jordbruk, men i dag vet man att finnarnas så kallade huuhta-svedjning var en mycket raffinerad odlingsteknik. På bara några år kunde man omvandla en tät granskog till en för sin tid fruktbar spannmålsodling.
Konkret var arbetsgången att först fälla skogen tidigt på våren, sedan låta den ligga i två år innan man brände den under sommaren det tredje året. Så fort askan kallnat sådde man råg vilken kunde skördas år fyra.
Det gick därefter att odla råg i ytterligare ett år innan det blev dags att flytta odlingen till en ny svedja. Rågen man använde var särskilt lämpad för att tillvarata kvävet efter bränningen, så kallad tuvråg.
I det inre av Finland räknas huuhta-svedjandet i dag som en bärande förklaring till 1500-talets stora befolkningsexpansion.
Efter odlingen blev den svedjade marken utmärkt både som betesmark för kreatur och som jaktmark för storvilt. Väldiga landarealer koloniserades med hjälp av svedjandet. Forskningen har visat att svedjebrukarnas ekonomi inte behöver ha stått de svenska böndernas efter. De hade ofta gott om kreatur.
Finnstuga i Värmland. Litografi av Joseph Wilhelm Wallander ur Svenska folket sådant det ännu lefver vid Elfvom på Berg och i Dalom (1858).
Bodde i pörten utan skorsten
Bostäderna var med svenska mått originella. Svedjefinnarna bodde i så kallade ”pörten”, sotiga stugor uppvärmda med rökugnsteknik. Liknande byggnader finns i Ryssland, Finland och Estland.
Stugorna hade högt i tak och saknade skorsten – röken från elden i stugans mitt lade sig under takåsen och släpptes ut via en glugg i taket. Pörtena var en sorts allaktivitetshus som på vintern förutom människor kunde husera höns, hundar, katter och ibland en häst eller en gris. Det var svart på väggar och tak av inbränd sot.
Ett stort antal pörten finns ännu bevarade i finnmarkens olika hembygdsgårdar, och också på Skansen i Stockholm. I Kroktorp i Dala-Järna finnmark finns en komplett finngård bevarad med såväl pörte som torkria (för torkning av spannmål) och bastu.
Att finnar invandrade till Sverige var i sig ingen nyhet för fyrahundra år sedan. Redan under medeltiden hade hantverkare och arbetare från västra Finland emigrerat västerut. De bägge länderna var ju i mer än sjuhundra år delar av samma rike.
Ändå kom skogsfinnarna att stå för en helt ny typ av invandring. De kom från det inre av Finland, från de stora skogarna längs ryska gränsen och de var inte arbetssökande. De var svedjebrukare på jakt efter land.
Tog fart efter klubbekriget
De första immigranterna anlände till Sverige redan på 1570-talet, men invandringen accentuerades under 1500-talets sista år i samband med nederlagen vid klubbekriget i Savolax, ett misslyckat bondeuppror mot marsken Klas Flemming.
Invandringen antas frånsett detta ha haft en mängd orsaker; krig (gränskrig mot Ryssland med väldiga konsekvenser för de bofasta – plundringar, nedbrända bostäder, våldsdåd et cetera), höga skatter och faktiskt överbefolkning – svedjebruket fordrar gles bosättning. Man vet också att en del finnar emigrerade för att undfly knektutskrivning.
Flytten till Sverige kan egentligen ses som en naturlig fortsättning på den ödemarkskolonisation som kontinuerligt hade ägt rum i östra Finland. Att just Sverige blev ett lämpligt mål för finnarna kan delvis ha berott på ”den senmedeltida agrarkrisen”, då mängder av svenska marker låg öde och lediga efter pestens härjningar under 1300- och 1400-talet.
Medeltidshistorikern Janken Myrdal räknar med att hälften av gårdarna i den svenska skogsbygden ödelades.
I de skorstenslösa rökstugorna huserade förutom människor även höns, hundar och katter, och ibland även hushållsgrisen.
Karl IX välkomnade finnar
Men inflyttningen hade också en politisk förklaring. Under 1500- och början av 1600-talet välkomnade både Gustav Vasa och Karl IX arbetskraftsinvandring från Finland.
Man sökte också underlätta för de bönder som ville röja ny mark eller återuppta ödehemman. Det handlade om att säkra landets skatteintäkter. Men också om vikten av
att ha befolkade gränsbygder i händelse av anfall och krig.
Hertig Karls (senare Karl IX) löfte om sju års skattefrihet för alla som tog upp torp, anförs ofta som en anledning till den finska migrationen. Skattefriheten gällde emellertid alla människor, inte bara finnar. Ändå vet man att hertigen i andra sammanhang särskilt efterfrågade finska yrkeskunskaper och ville locka över duktiga hantverkare, exempelvis skeppsbyggare, till Sverige.
De första skogsfinnarna som kom slog sig ner i Sörmland, Tiveden, Sydöstra Värmland och södra Ångermanland. Men de sökte sig snart även till Gästrikland och till det inre av Dalarna och Hälsingland. De största och mest orörda skogarna var ofta allmänningsskogarna vid gränsen mellan två landskap eller mellan Sverige och Norge.
I den skogsfinska kulturen var nyttjanderätten av marken viktigare än äganderätten. Blev skattetrycket för högt lämnade man helt enkelt platsen.
Skogsfinnarna behöll sedvänjor
Det sammanlagda antalet skogsfinnar i Sverige var kanske inte så stort. Men den kulturella betydelsen blev desto större, eftersom skogsfinnarna fick total dominans över stora landarealer i Sverige, och eftersom de levde så isolerat från övriga landet att sedvänjorna kunde behållas nästan intakta under mycket lång tid.
Ända in på 1900-talet fanns det en helt finsktalande befolkning i delar av Värmlands finnskogar, trots att migrationen alltså hade ägt rum trehundra år tidigare.
Många finnar försvenskades under uppbyggnaden av skogsindustrin. De sålde sin mark och blev helt enkelt kolare eller arrendebönder. Finnbygderna avfolkades och idag påminner finskklingande namn på berg, myrar och andra företeelser i naturen om inflyttarna som kom från öster.
Publicerad i Släkthistoria 2/2014