Skogsfinnar kom redan på 1500-talet
Många är släkt med de finnar som bosatte sig i de svenska skogarna redan på 1500-talet. Deras språk och kultur levde kvar in i förra seklet.

Svedjebruk.
När sörlänningar ska på skidresa till Vemdalsskalet avslutas färden med tretton mil tät skog: Orsa finnmark. Ett motorstopp här och man skulle behöva vandra i veckor med dunken – känns det som.
Men dessa storskogar var precis vad svedjebrukarna från det inre av Finland en gång eftertraktade. Här fanns skogsområden stora nog för svedjebruk.
Långt ifrån varandra bosatte man sig, gärna vid en sjö och ofta i söderläge om ett större berg (porlande vatten och mindre frostrisk). Klassisk är historien om skogsfinnen som fick höra att en ny bosättare slagit sig ner på en halvmils avstånd: ”Va, har jag fått en granne på förstutrappen?”
Precis som hos svenskarna i Minnesota fick de nya boplatserna namn från hemtrakterna, från Savolax och Tavastland. Orterna Hukkamäki, Pilkalampinoppi och Paljakka ligger alla i Orsa finnmark.
Gottlund skrev om skogsfinnarna
I början av 1800-talet blev skogsfinnarnas liv mustigt nedtecknat av den finländske lektorn Carl Axel Gottlund från Helsingfors universitet. Gottlund ägnade en sommar åt vandring i ett väglöst land bland skogsfinnar i Sverige. Liksom dem gick han klädd i näverskor.
Det var en nästan ofattbar värld som Gottlund målade upp av halm- och barkbrödsätande människor i backstuguliknande kojor. Skogsfinnarnas kläder var av vadmal och näver, underkläderna kunde vara sydda av hampa eftersom lin var svårodlat i finnmarken.
Avstånden mellan människorna tycks ha varit närmast skräckinjagande. Gottlund gick vilse vid ett par tillfällen:
”Runtikring mig, så långt ögat sträckte, såg jag den omätliga skogen, likt ett svart hav som omgav mig. Det var en nedslående känsla att på denna terräng av flera mil ej se ett spår av mänsklig odling, inget torp, inget sädesfält, ingen enda ljus fläck avbröt denna mörka tavla; och intet människoljud uppnådde mitt lyssnande öra.”