Rolling Stones tog världen med storm

Tjugo poliser väller in i huset och letar igenom möbler och mattor på jakt efter droger, som ligger lite varstans i små påsar. Richards och hans gäster kroppsvisiteras, och ur Jaggers ficka fiskar polisen upp fyra amfetamintabletter. Innehav av narkotika är straffbart, och även om poliserna inte hittar några droger på Richards, gör kommissarien honom uppmärksam på att även han riskerar fängelse för att ha tillåtit användning av droger i sitt hem.

När poliserna har gett sig av, och ruset har klingat av, inser Jagger och Richards att de antagligen sitter rejält i klistret. De är världens nya stora rockstjärnor, men de engelska myndigheterna ser med oblida ögon på bandets provokativa framtoning och utmanande scenframträdanden – och nu har de kanske fått en möjlighet att sätta dit dem. Det omfattande missbruket hotar både bandets och medlemmarnas överlevnad.

Bandet bildades i en svinstia

Fem år innan polisens razzia i Redlands var det ingen som kände till Mick Jagger eller Keith Richards. År 1962 pratade England bara om The Beatles, som precis hade slagit igenom med sina trallvänliga melodier och texter. Medan britterna nynnade på Love Me Do, satt Jagger och Richards och jammade blues med sin vän Brian Jones.

De tre delade en sliten tvårumslägenhet i utkanten av London. Vattenledningarna läckte, de trasiga tapeterna var fulla av mögelfläckar, och taket var svart av sot från stearinljus. Överallt i lägenheten låg det smutstvätt och odiskat porslin. De unga killarna såg själva ut som något katten släpat in, och grannarna förstod ingenting av vad de höll på med.

En av de andra hyresgästerna berättade senare:

”Vid nästan alla tider på dygnet kom det märkliga ljud från deras lägenhet. Vi trodde först att de var ett gäng gangstrar, även om de verkade väldigt trevliga, när man stötte på dem i trapphuset. Många av grannarna var rädda för dem på grund av deras långa hår och ovårdade utseende.”

I denna mögliga misär bildade de avvikande hyresgästerna bandet The Rolling Stones – namnet tog de från en låt skriven av en av deras stora förebilder, bluesgitarristen Muddy Waters. De tre vännerna spelade amerikansk blues, och snart fick de lov att uppträda på jazzklubben The Ealing Club, som låg i en oansenlig källare i närheten av ändstationen för en av Londons tunnelbanelinjer.

”Fukten därnere är nog det värsta jag har varit med om. Man vadade i vatten bland alla elektriska installationer. Att ingen dog av en stöt därnere är ett mirakel”, berättade Richards många år senare.

Klubben var en av de få i London vars publik var öppen för blues – även om en del av de äldre gästerna klagade på bandets ”ovårdade och smutsiga utseende”, som gjorde att de liknade ”en flock djur”. Andra, i synnerhet de yngre, var tokiga i gruppens rebelliska stil, Jones och Richards gitarrspel och Jaggers vickande höfter.

Vintern 1962–1963 kom basisten Bill Wyman och trummisen Charlie Watts med i bandet, och allt fler började prata om det nya bandet, som allt oftare fick uppträda även på andra klubbar.

”De här unga killarna verkar leva i sin egen värld, när de pumpar ut sin vilda och extatiska musik och skickar som elektriska stötar genom hela salen. Den unga publiken har aldrig upplevt något liknande”, sa en konsertarrangör.

Ett genombrott verkade nära.

The Beatles gav bort hitlåt

The Rolling Stones spelade fortfarande endast coverversioner av andras låtar. Även om deras konserter fick den unga publiken ”att släppa hämningarna”, som en recensent skrev, saknade bandet en hit, en ny låt, som ingen hade hört tidigare.

Om det var någon som kunde prestera hits så var det The Beatles, och lyckligtvis för Stones fick de i maj 1963 The Beatles tidigare PR-ansvarige Andrew Oldham som manager. En sommardag sprang Oldham på John Lennon och Paul McCartney och berättade att hans nya, populära band saknade ”en bra låt”.

”Vet du, vi gillar Stones, och vi har faktiskt en låt som passar dem betydligt bättre än oss”, mindes McCartney senare att han sa.

The Rolling Stones var i färd med att spela in ett album, så samma eftermiddag dök Lennon och McCartney upp i studion och satte sig i ett hörn och skrev färdigt ”I Wanna Be Your Man”, medan medlemmarna i Rolling Stones imponerade tittade på.

”Den är strålande”, utbrast Brian Jones entusiastiskt. Men Stones ville inte låta som The Beatles, och när låten skulle spelas in var alla medlemmarna eniga om att ”den skulle låta mycket skitigare”, enligt Wyman.

Några månader senare gavs låten ut som singel och blev nummer tolv på den brittiska topplistan. Plötsligt var Rolling Stones känt i hela landet, men Oldham var fast besluten att de inte bara skulle vara The Beatles med lite längre hår. Jagger, Richards, Jones, Wyman och Watts skulle hålla fast vid sin opolerade image och råa spelstil, så att de framstod som motsatsen till de väluppfostrade pojkarna från Liverpool.

Unga flickor älskade de ovårdade rockstjärnorna

Med Oldham som manager nådde Stones nya höjder, inte minst efter att han lanserat dem som ”Englands fulaste band”. Medlemmarna skulle vara provocerande och framstå som de farliga killarna på den brittiska musikscenen – vilket föll sig ganska naturligt för dem.

”De som inte gillar oss kan dra åt helvete”, sa Mick Jagger, som även förkunnade att ”vi tänker inte klippa håret kort bara för att någon pedantisk idiot tycker att vi ska göra det”.

Tanken var att den extroverta stilen skulle få föräldragenerationen att avsky bandet, för då skulle deras barn tycka att Stones var ännu mer spännande. Oldham skapade bandets provokativa image och kom även på parollen: ”Skulle du låta din dotter gifta sig med en Rolling Stone?”

Väldigt få föräldrar ville ha någon av bandmedlemmarna som svärson.

”De måste vara de mest ouppfostrade av alla band som dykt upp på sistone”, skrev en ilsken tittare efter ett tv-framträdande. En annan skrev i en insändare:

”Jag har i dag upplevt den mest avskyvärda syn jag kan minnas under alla mina år som tv-entusiast – Rolling Stones.”

Medan föräldrarna helst stängde av tv:n eller radio, när Stones spelades, älskade de unga bandets ohyfsade framtoning. Under konserterna rusade Jagger och bandet runt på scenen, så att svetten stänkte på de extatiska fansen.

Ibland hamnade bandet i bråk med konservativa, unga män, som ansåg att musikerna skulle klippa sitt hår. Under turnén i Storbritannien i januari 1964 avbröt polisen vid flera tillfällen konserterna på grund av att publiken löpte amok – och för att myndigheterna inte tyckte om de uppstudsiga bandmedlemmarna. Men tonårsflickorna älskade bandet.

”De är så fula att de är snygga”, sa en amerikansk beundrare, när Stones 1964 var på turné i USA.

Hemma i England var flickor så tokiga i bandet att de väntade utanför medlemmarnas lägenheter – som vid det här laget var betydligt lyxigare än 1962 – och ristade in sina namn och telefonnummer i dörrar och ytterväggar. Många tonårsflickor sökte sig till nattklubbarna i hopp om att träffa sina idoler. Och stjärnorna umgicks gärna med sina fans – i synnerhet om de såg bra ut.

”Om du var en snygg flicka var det inte särskilt svårt att få träffa Mick Jagger eller Jimmy Page (gitarristen i Led Zeppelin, red.). Du kunde bara gå fram och säga hej till dem”, berättade Pamela Des Barres, som träffade Jagger på en nattklubb i Los Angeles.

Pamela Des Barres blev en av Rolling Stones groupies – unga kvinnor, som följde bandet på turnéer. De umgicks med musikerna backstage och på klubbar och övernattade ofta på hotellet med bandmedlemmarna. Alkohol, droger och sex var en del av livet som groupie, men ofta skötte de unga kvinnorna även praktiska uppgifter som att ordna kläder åt stjärnorna och springa ärenden.

”Det handlade inte enbart om att gå till sängs med dem, det handlade mer om att vara en del av den kreativa kraften”, förklarade Des Barres.

Stones hade blivit gudar för många unga. Men med framgången kom missbruket.

Droger blev vardag

År 1965 sålde Rolling Stones flera miljoner skivor, och musiktidskriften Melody Maker kunde efter en omröstning utse bandet till det populäraste i England före The Beatles, som i gengäld vann kategorin ”Populärast i världen”.

Stones hade börjat göra egna låtar. Deras två första album hade innehållit huvudsakligen coverlåtar, men Oldham hävdade att ”vem som helst kan skriva en populär låt”. När han inte möttes av något större engagemang från Jagger och Richards, låste han in dem i köket och förkunnade att de inte fick komma ut förrän de hade skrivit en låt. Det blev hitlåten ”As Tears Go By”, som inledningsvis gavs åt Marianne Faithfull, som senare blev Jaggers flickvän.

VIDEO: Se de skrikande fansen, när The Rolling Stones uppträder 1964.

Nu visste medlemmarna att de kunde göra egna låtar, och med tiden blev deras låtar mindre bluespräglade och mer rockiga. År 1965 hade Stones hela tre egna kompositioner i toppen av hitlistan – bland annat megahiten (I Can’t Get No) Satisfaction.

Bandet spottade ur sig album och var konstant på turné, men livet på vägarna satte sina spår. Stämbanden smordes med Jack Daniel’s, och med tiden blev det vanligt att medlemmarna tog kokain eller amfetaminpiller för att hålla sig igång – förutom de stora mängder cannabis som de rökte.

”Det är en fråga om att klara det till nästa gig. Men när man väl är där börjar det eskalera”, förklarade Richards många år senare.

I synnerhet 23-årige Brian Jones utvecklade ett omfattande missbruk, i takt med att Jagger allt mer tog över gitarristens ursprungliga roll som bandets frontfigur och talesperson. Jones gick på heroin, valium och LSD. I replokalen befann han sig i sin egen värld, om han över huvud taget dök upp. Trots det var han stundtals en briljant musiker.

”Brian låg på rygg någonstans i studion och plinkade på gitarren. Plötsligt, när han hade legat där i nio timmar, seglade han in och lade ett superläckert riff – ett som ingen annan hade kommit på”, berättade Richards, som 1966 själv började ta LSD, eftersom han tyckte att det främjade hans kreativitet.

Richards flyttade in hos Jones, som bodde med sin flickvän, den tysk-italienska skönheten Anita Pallenberg, i en flott lägenhet i London. Där höll paret regelbundet fester för huvudstadens jetset. Höga på LSD dåsade gästerna och värdarna på madrasser, som låg utspridda överallt på golvet i det enorma, av stearinljus upplysta vardagsrummet, medan musik spelade på hög volym. Enligt The Beatles nye PR-man Tony Bramwell hade Jones och Richards förändrats:

”Första gången jag träffade dem var de trevliga, unga killar. Och så såg man de här vraken. De såg ut som 60-åringar. De var gamla män, när de var i 20-årsåldern”.

Jagger och Richards bakom galler

Drogerna bidrog till att bättra på Stones image som rockens bad boys, som aldrig lät sig hunsas. Narkotikapåverkade eller ej kunde de få för sig att förstöra en fotografs kamera bara för att få publicitet.

”De spelade sina roller hela tiden. Och de var medvetna om det. De blev de tuffa killarna, och de utnyttjade det så mycket de kunde”, berättade den amerikanske artisten Rick Derringer, som värmde upp för Stones på bandets USA-turné 1966.

Till skillnad från Jones och Richards hade Jagger emellertid hållit sig borta från tyngre droger, och han ville inte utmålas som en knarkare i medierna. Sångaren blev därför upprörd, när tabloidtidningen News of the World i januari 1967 publicerade en artikel, i vilken Jagger medgav att han hade tagit alla möjliga slags narkotika. I själva verket hade journalisten intervjuat en kraftigt påverkad Brian Jones på en nattklubb och trott att det var Jagger han pratade med.

Jagger hotade att stämma tidningen, och det blev början till en intensiv häxjakt på sångaren.

News of the World kunde inte föreställa sig ett större scoop än att ertappa Jagger med fingrarna i kokainburken, inte minst för att de då skulle undkomma stämningen. Många Stones-fans antog därför att det var tidningen som hade tipsat myndigheterna om att det pågick olagligheter på Richards lantställe i februari 1967.

Richards för sin del var övertygad om att hans langare, som kallades ”Acid King Dave”, samarbetade med myndigheterna och hade arrangerat hela razzian. Det finns indikationer på att det stämmer: Polisen lät bli att undersöka langarens väska, och han fick dagen efter razzian lov att lämna landet, så att han slapp åtal.

Sådan tur hade varken Jagger eller Richards. I rättegången i slutet av i juni 1967 dömdes Jagger till tre månaders fängelse för innehav av de fyra amfetaminpillren, medan Richards fick ett års fängelse för att ha tillåtit att cannabis röktes på hans egendom.

De båda rockstjärnorna kördes direkt till fängelset. De slapp emellertid undan med en enstaka natt bakom galler, eftersom de överklagade domen och släpptes mot borgen. Många misstänkte att natten i fängelse var en hämnd från myndigheternas sida.

VIDEO: Mick Jaggers presskonferens efter att han släppts fri.

”De anser att herr Jagger har fått vad han förtjänar”, skrev The Times redaktör William Rees-Mogg i en ledare, i vilken han kritiserade myndigheterna för att överdriva en obetydlig fråga om innehav av några piller, som Jagger dessutom hade ”köpt fullt legalt i Italien”.

Radarparet Jagger och Richards fick rätt i sin överklagan, så Jaggers dom blev villkorlig, och Richards frikändes helt.

”Oavsett om ni bryr er om det eller ej, så är ni idoler för en stor grupp unga i detta land”, förmanade domaren rockstjärnorna, innan han lät dem gå.

Narkotikarättegången och allt tumult kring den skakade The Stones, och bandet tog en paus från att uppträda live. Konflikterna och rivaliteten i gruppen eskalerade, och situationen förvärrades ytterligare av att Anita Pallenberg lämnade Jones till förmån för Richards. Det brustna förhållandet och känslan av att ha blivit sviken fick Jones att sjunka ännu djupare ner i missbruk, så de övriga i bandet fick ersätta honom med studiomusiker under inspelningen av skivan Beggars Banquet i slutet av 1968.

Ett halvår senare körde Mick Jagger och Keith Richards ut till Brian Jones nya lantställe för att avsluta deras samarbete.

”Det var svårt för Mick och mig att sparka honom, men han kunde nästan inte spela, knappt stå upp, knappt andas. Det enda som var kvar var att säga: ’Ledsen, gamle kompis, du är ute’”, berättade Richards.

Jones dog i ett rus

Sommaren 1969 gjorde de återstående fyra i bandet – och den nye gitarristen Mick Taylor – sig redo att äntligen återvända till konsertscenen efter mer än två års paus. Deras stora comeback skulle markeras med en gigantisk gratiskonsert i Hyde Park inför nästan 500 000 personer.

Men vid midnatt två dagar före konserten ringde telefonen, medan bandet höll på att repa.

”Brian är död”, sa rösten i luren.

Samma dag hade Jones som vanligt tagit en massa droger, när han inhalerade stora doser av sin astmaspray. För Jones var det ingen ovanlig cocktail, men den här gången befann han sig i sin pool, där han tuppade av och drunknade.

Några år tidigare hade Richards sagt till Jones att han aldrig skulle fylla 30 med tanke på hur mycket han missbrukade. Trots det kom nyheten som en chock för bandet.

”Vi ställer in konserten”, utbrast Mick Jagger.

Men Richards och Watts ville genomföra konserten – som en hyllning till deras avlidne vän. När en journalist senare antydde att det var dålig stil att hålla en konsert, innan Jones ens hunnit begravas, blev Richards rasande, gav honom en rak höger och knuffade ner honom för en trappa.

Den 5 juli 1969 genomförde Stones karriärens största konsert i Hyde Park med en pappfigur av Brian Jones på scenen. En nyhet var att bandmedlemmarna hade sminkat sig. Konserten var emellertid inte någon av deras bästa.

”I praktiken var det ingen av oss som visste vad vi gjorde. Vi spelade ganska uselt tills en bit från slutet, för vi hade inte spelat live på flera år. I kölvattnet på Brians död var det bara något vi kände att vi måste göra”, sa Richards.

Video: Bilder från den kaotiska konserten vid Altamont.

Framgångarna fortsatte

Konserten i Hyde Park gjorde att Stones rullade vidare mot nya triumfer. Samma sommar kom skivan Let It Bleed, som av många betraktas som bandets paradnummer. Skivan, som inleds med Gimme Shelter och avslutas med You Can’t Always Get What You Want, gick in som etta på listorna i England.

Hämningslösheten, provokationerna och det hårda festandet gjorde att livet med The Rolling Stones inte var någon dans på rosor, men musikaliskt utvecklades bandet under 1960-talet precis som de önskade.

”Välkomna, världens största rockband!” löd presentationen från 1969 och framåt varje gång bandet gick upp på scenen. Även om The Beatles sålde fler skivor, låg Stones i toppen av försäljnings- och hitlistorna, och få kunde fylla en konsertarena som de rockande stenarna.

Medan The Beatles splittrades 1970 rullade Stones bara på, och med sedvanlig brist på ödmjukhet uppträdde de under de följande årtiondena som musikens kungar. När bandet under enorm massmedial uppmärksamhet anlände för en ny stor turné i USA 1972, sa Jagger med klassisk Stones-kaxighet:

”Beatles? Jag kommer inte ens ihåg Beatles!”

EPILOG

Sextio år efter att bandet bildades existerar The Rolling Stones fortfarande, men Mick Jagger och Keith Richards är de enda av originalmedlemmarna som är kvar. Bill Wyman lämnade bandet 1993, och Charlie Watts avled 2021. Under sin karriär har Stones gett ut 30 studioalbum och 120 singlar och är den fjärde bäst säljande musikgruppen i historien.