Ända sedan antiken har filosofer försökt nå in till humorns innersta väsen. Även om Aristoteles inte var särskilt förtjust i skämtande formulerade han riktlinjer för en lyckad vits:
”Om du vill få publiken att skratta, så bygg upp en förväntan, och skaka sedan om dem med något som de inte kunde förutse.”
Skämt består av meningsfulla motsatser och likheter som presenteras på ett oväntat sätt. Immanuel Kant och Søren Kirkegaard kallade växelverkan för ”inkongruens”, alltså en oöverensstämmelse mellan hur vi förväntar oss att en situation ska utvecklas, och vad som faktiskt sker.
Den tidlösa formeln bakom ett skämt kan göra det svårt att gissa vid vilken tidpunkt i historien ett skämt uppstått.