Postens historia: Från brevduvor till livsfarliga postflygningar

Perserna red från post till post

500 f. Kr.

Den grekiske historikern Herodotos beskrev omkring år 450 f.Kr. det väl fungerande persiska postväsendet: ”Hästar och män är stationerade längs vägarna med en dagsresas mellanrum.”

Postväsendet grundades på ett äldre system som gick ut på att beridna spejare höll kungen informerad om vad som hände i riket.

Den persiska centraladministrationen var år 500 f.Kr. så pass utbyggd att spejarna fick en annan funktion.

u kunde de hämta och leverera meddelanden mellan kungamakten och ämbetsmännen i mycket avlägsna delar av riket.

Längs Perserrikets 55 mil långa huvudled, Kungsvägen, låg poststationer där en utvilad häst och en ny budbärare väntade på att överta bulletiner som skulle föras vidare så snabbt som möjligt. Breven var skrivna på torkade lertavlor med täta rader av kilskrift.

Den bevingade budbäraren

3000 f. Kr.

Redan under forntiden använde man brevduvans välutvecklade sinne för att hitta hem till boet.

Enligt 3000 år gamla­ källor använde perserna duvor för att skicka meddelanden som snabbt skulle nå fram.

Andra länder i Medelhavsområdet kopierade idén. Bl.a. användes duvor när grekerna ville förmedla vem som hade vunnit olympis­ka spelen till sina sport­intresserade landsmän.

Fåglar har också använts under senare tid. År 1860 hade nyhetsbyrån Reuters 45 duvor som levererade nyheter.

Augustus grundade Roms postväsen

Cirka år 1

Kurirerna från romarrikets kejserliga postväsen hade alltid företräde på vägarna. Det var mycket viktigt för postväsendets grundare, kejsar Augustus, att nyheter skulle levereras blixtsnabbt.

Omkring 2000 poststationer låg med ca två mils avstånd längs de viktigaste vägarna i imperiet.

Stationerna var utrustade med hästar, reservdelar till vagnarna samt en man som skötte djuren och försåg kurirerna med mat och dryck.

Stationen kunde också erbjuda mulor och oxkärror för större försändelser.

Ryttarna fick hela tiden utvilade hästar längs vägen och kunde tillryggalägga upp till 15 mil per dygn.

Romarnas postväsen och ”budfirma”, cursus publicus, var också det första i historien att dela ut vanliga medborgares post.

Mongoliska budbärare reste 30 mil om dagen

1180

När Marco Polo stiftade bekantskap med det mongoliska post­väsendet på 1270-talet blev han imponerad.

Den italienske upptäcktsresanden skrev att en utkikspost blåste i ett horn strax innan budbäraren kom fram till poststationen.

Då kunde en tjänare stå redo med en utvilad häst så att budet kunde rida vidare på en gång.

Polo beskrev också hur ryttarna utan att stanna hoppade över på en ny häst och galopperade bort i ett moln av stäppdamm utan att förspilla en enda sekund.

Den mongoliske härskaren Djingis khan (1162-1227) hade upprättat sitt kurirsystem, kallat örtöö, efter kinesisk förebild:

I Kina låg 1400 poststationer med en dagsresas mellanrum utspridda över det väldiga landet. De hade 50000 hästar, 6700 mulor, 1400 oxar, 400 vagnar och 6000 båtar till sitt för­fogande.

Djingis khan och hans efterträdare upprättade tusentals poststationer med omkring 20 mils mellanrum.

På stationerna byttes ryttaren ut. Mellan de större stationerna låg flera mindre stationer där bud­bäraren kunde byta häst. På så vis kunde kurirerna till­ryggalägga upp till 30 mil om dagen.

Stationerna användes också av militären, ämbetsmän och utländska diplomater. En av dem var Marco Polo.

I Anderna byggde inkafolket 4000 mil vägar för sina brevbärare

1200

Inkakulturens imperium omfattade runt tre miljoner kvadratkilometer och stora delar av territoriet låg i de höga Anderna.

Inkafolkets härskare behövde snabb och pålitlig information för att kunna regera sitt enorma rike.

Därför byggde inkafolket under åren 1200 till 1500 ett 4000 mil långt vägnät som sträckte sig över svårforcerade berg, brusande floder, genom täta djungler och över steniga öknar.

Vägarna anlades med stora, platta, noggrant avpassade stenar som man lade på mindre stenar och grus.

Över floder och raviner byggde man hängbroar – vid de allra mest svårgenomträngliga drogs härskarens budbärare, chasquin, över i en stor korg.

Det var alltså chasquierna som sprang genom riket med meddelanden från Inkarikets ­ledare.

Längs de allra viktigaste vägarna låg vägstationerna med 6-9 kilometers mellanrum.

Varje station var utrustad med minst en utvilad chasqui som snabbt kunde ta över ett meddelande och föra det vidare till nästa budbärare.

De vältränade löparna kunde med gemensamma krafter föra ett meddelande upp till 16 mil per dag. De fina vägarna användes dessutom för att transportera soldater och varor.

Bara med särskilt tillstånd fick ämbetsmän och andra höga medborgare använda vägnätet på sina långa resor.

En enda familj styrde Europas post

1480

Efter romarrikets fall låg postväsendet i Europa nere i tusen år. Post delades ut av bud anställda av städer, kloster eller universitet.

Kungarna använde sig av sina egna tungt beväpnade män för att föra ut förordningar, meddelanden och pengar till olika delar av sina kungariken.

Vanliga människor fick skicka muntliga meddelanden med resande och handelsmän.

Allt eftersom statsadministrationen byggdes ut under medeltiden ökade också behovet av ett organiserat postväsende igen.

Under 1400- och 1500-talen grundades kungliga postväsen i de flesta länderna i Europa.

På 1480-talet fick den inflytelserika tyska fursteätten Thurn und Taxis i uppgift att organisera ett postväsen i den italienska delen av det tysk-romerska kejsar­riket.

Thurn und Taxis fick tillstånd att kräva betalning av sina privata kunder – bara de transporterade den kungliga posten gratis.

Familjen klarade uppgiften så galant att Jeannetto von Thurn und Taxis år 1489 utnämndes till postmästare för hela riket.

Familjens postväsende spreds senare till det område som i våra dagar utgörs av Tyskland, Österrike, Schweiz, Belgien, Holland och Tjeckien.

Femton år senare fick Thurn und Taxis i uppgift att grunda ett nationellt postväsen i Frankrike.

Genom Thurn und Taxis försorg nådde breven utan problem ut till stora delar av Europa.

Familjen hade monopol på all posthantering i Tyskland ända fram till år 1867.

Postlådor saboterades med möss

1653

År 1653 fick parisa­ren Renouard de Valayer en briljant idé: Han satte upp världens första brevlådor runtom i Paris.

Om breven i lådan låg i ett särskilt kuvert, som bara kunde köpas av de Valayer, bar han ut dem.

de Valayers affärer gick strålande – ända tills en konkurrent började använda sig av fula trick. Han lade helt enkelt möss i brevlådorna.

De halvt uppätna breven satte snabbt stopp för de Valayers framgångar.

Även i Tyskland gjorde brevlådorna en mindre lyckad entré: En grupp puritanska medborgare protesterade mot att man satte upp brevlådor.

De be­farade att folk skulle föra en ”hemlig och omoralisk korrespondens” om man kunde posta brev utan att andra såg.

Om breven däremot även i fortsättningen lämnades till en brevbärare var det mindre sannolikt att folk skulle skriva­ oanständiga meddelanden.

Ända in på 1800-talet fick medborgarna hålla utkik efter den så kallade ”klockmannen” om de ville ha posten levererad.

Han gick genom stadens gator och samlade in kuvert och paket, som han sedan lämnade in på postkontoret – som stod för utdelningen.

I Sverige blev brevlådorna vanliga först efter att enhetsporto och frimärken införts år 1855. De första svenska brevlådorna var svarta, ofta med ett emblem som föreställde ett kuvert med lacksigill.

Den första klassiska gula brevlådan designades av Ragnar Östberg år 1912.

Britterna revolutionerade posten

1840

År 1837 föreslog den brittiske eldsjälen och skolledaren Rowland Hill att man skulle införa frimärken.

Nu var det avsändaren som skulle betala för­sändelsen – inte mottagaren som tidigare.

Hills förslag ledde till en postreform som antogs av parlamentet året därpå, och den 1 maj 1840 kunde britterna som de första i historien köpa frimärken.

Det svarta märket med ett porträtt av en ung drottning Victoria kostade 1 pence och fick namnet Penny Black.

Antalet brevförsändelser i Storbritannien ökade explosionsartat. Före reformen skickade britterna 82 miljoner brev per år.

Redan 1841 hade antalet stigit till 170 miljoner. Under de följande 20 åren kopierade de flesta länder Hills idé med att införa frimärken.

Post till utlandet drunknade i komplicerade regler

1863

Under senare hälften av 1800-talet var det besvärligt att skicka utlandsbrev:

Såväl avsändar- och mottagarländer som transitländer hade regler och taxor som skulle följas.

Ville man till exempel skicka ett brev från Norge till Spanien måste man sätta danskt, tyskt och franskt porto på brevet.

Transitländerna bestämde själva villkoren för att vidarebefordra internationella försändelser.

På en internationell postkongress 1863 bestämde man sig för att sluta med byråkratin. Elva år senare avskaffades de komplicerade reglerna.

Ryttare med post tvärs över USA

1863

I mitten av 1800-talet var stora delar av USA ännu oframkomlig vildmark. Järnvägen slutade i Missouri i Mellanvästern, och Klippiga Bergen och Sierra Nevada tornade upp sig som en barriär mellan öst och väst.

Post till det snabbt växande Kalifornien fick därför gå sjövägen runt Sydamerika. Det tog flera månader.

I april 1860 grundades Pony Express Company. Affärsidén var en betydligt snabbare postbefordran.

Ponnyexpressen anlade poststationer längs den 310 mil långa rutten från St. Joseph, Missouri, till San Francisco.

Här kunde ryttaren byta häst efter de 16 km som djuret klarade i full galopp. För var 16:e mil tog en ny ryttare över.

Dag och natt red ryttarna i full galopp – i alla väder och över all slags terräng. På bara tio dagar kunde de korsa hela Vilda västern.

Leveransen av ett enda brev kostade hela fem dollar, vilket motsvarade en halv veckolön för en arbetare.

Det var ganska farligt att vara postryttare. Risken att bli överfallen av rånare eller indianer var stor när ryttaren ensam kämpade sig genom ödemarken.

Ryttarna skulle dessutom vara unga och smärta – en lätt ryttare kunde rida så mycket snabbare.

En postryttare tjänade å andra sidan fyra gånger så mycket som en vanlig arbetare.

Ponnyexpressen rönte stora framgångar men lades ned efter bara ett och ett halvt år, i oktober 1861. Då var den transkontinentala telegrafen klar och ponnyexpressen blev överflödig.

Den industriella revolutionen lägger på ett kol för posten

1830

På 1800-talet hade så­­väl handel som ekonomisk tillväxt skjutit i höjden tack vare den industriella revolutionen. Snabb tillgång till information blev guld värt för tidens industrimagnater.

När järnvägen från och med 1830-­talet växte fram i både Europa och USA var posten något av det första som sattes på spåret.

På 1840-talet utrustades de första segelfartygen med ångmaskiner och kunde då leverera post tvärs över Atlanten. I stället för 30-36 dagar tog ångfartyget bara tolv dagar.

År 1864 införde det amerikanska post­väsendet rullande postkontor. Medan tåget rusade fram sorterades breven i expresstågets postvagnar.

Posten packades i säckar och kastades av i de städer där tåget inte stannade.

Med postvagnarna blev leveransen snabbare. Dock drog tågen också till sig tågrånare, bland andra Jesse James och bröderna Dalton.

Snabbtåget New York–Chicago var särskilt hårt drabbat. Linjens postvagnar armerades med stål och skottsäkra fönster 1870.

Post trots allt

1870

Postens motto har alltid varit att ”breven ska fram” – oavsett väder och vind.

I svårtillgängliga delar av världen har brevbärarna tagit mottot bokstavligt och tagit hjälp av kanoter, kameler, hundslädar, skidor och varmluftsballonger för att få ut posten.

I Landes i Frankrike tvingades brevbärarna gå på höga styltor för att ta sig över de många sump­markerna. Än i dag får havasupai-indianerna i Arizona sin post levererad av mulor.

Den lilla indianstammen bor nämligen vid foten av Grand Canyon och en tio kilometer brant, smal stig är enda vägen ned till deras reservat.

Postorderkatalog uppfyllde böndernas drömmar

1872

De flesta nybyggarna i USA hade inga butiker att handla i. När de äntligen kom till en stad var urvalet litet och priserna skyhöga på grund av bristande konkurrens.

Den kringresande handelsmannen Aaron Montgomery Ward fick år 1872 idén att skicka ut en ”katalog” – på en enda sida – med varor till invånarna på landsbygden i Wisconsin, Illinois, Indiana och Iowa.

Folk kunde beställa varor ur katalogen och få dem levererade med posten till ett rimligt pris. Wards affärsrörelse blev en enorm succé.

Sortimentet utökades med allt från jordbruksredskap till matvaror och klänningar, och katalogen blev allt tjockare. År 1890 innehöll den så kallade ”Drömboken” 540 illustrerade sidor.

Dyr post med riskfyllda flygningar

1918

När det första post­flygplanet lättade från Washington D.C. med kurs mot New York år 1918 var alla mycket entusiastiska.

Posten skulle komma fram mycket snabbare med ett flygplan än med tåg och det blev lättare att nå otillgängliga områden.

Piloterna blev hjältar – en av dem var Charles Lindbergh som 1927 var den förste att flyga nonstop över Atlanten på egen hand.

År 1925 släpptes marknaden fri för flygpost i USA – bland 34 företag rådde en stenhård konkurrens.

Man kunda bara vinna kunder genom att vara snabbare än alla andra, vilket gick ut över piloternas säkerhet.

Nattflygningar blev allt vanligare, trots att det inte fanns några pålitliga höjdmätare och att landningsbanorna bara var svagt upplysta.

Det var inte ovanligt att piloter flög 15 till 18 timmar i sträck. På så vis kunde transporttiden från New York till San Francisco nästan halveras – från 70 timmar till 36, men det var med livet som insats.

År 1934 avslöjades att flygpostfirmorna systematiskt hade fuskat med vikten. Företagen tog nämligen betalt per gram och kilometer.

Flygposten återgick till det statliga United States Postal Service, som satte stopp för Vilda västern i luften.