Porslinsfeber i Europa
När kinesiskt porslin nådde Europa uppstod ett omättligt begär efter de vackra sakerna och pengarna rann iväg åt andra hållet. Det enda sättet att få stopp på utflödet av kapital var att knäcka porslinets gåta.
Handtagslösa kinesiska porslinskoppar var uppskattade i Europa under 1600- och 1700-talen.
På 1600-talet blev porslin en begärlig vara. På valutamarknaden kunde man räkna i guld, silver – eller porslin.
Furstefamiljerna betalade mycket pengar för en vacker servis, en storslagen urna eller en grupp figuriner målade av en mästare. Därför var handel med Kina och Japan bland det mest lönsamma en europeisk affärsman kunde syssla med.
Där tillverkades ”det vita guldet” – och där låg länge dess gåta förborgad. Den som avslöjade den dyrbara hemligheten bakom tillverkningen jagades, fängslades eller dömdes till döden.
I Asien såg man porslin som ett mystiskt och magiskt ämne som gav långt liv, potens och osårbarhet. Européerna, däremot, förvånades över materialets egenskaper. Det var närmast transparent och mycket hårt – den tidens porslin var faktiskt omöjligt att klyva med ett svärd. Samtidigt var ting i porslin sköra och att tappa ett värdefullt föremål i marken kunde sluta i halshuggning.
Tesen att porslin gav ett långt liv bar på en viss sanning. Någon kunskap om virus och bakterier fanns inte, ändå förstod 1600-talsmänniskan att vatten kunde bära på smittor. Te, kaffe och choklad gjordes på kokande vatten och var därför betydligt renare. Om drycken konsumerades i hygieniska porslinskoppar hade konsumenten större chans att hålla sig frisk, resonerade man.
Marco Polo skrev om porslinet
Den första europé som uppmärksammade porslin var den venetianske upptäcktsresenären Marco Polo. Noteringar om detta finns i hans resebok från 1298. Han var också den som namngav företeelsen; porcellana, efter en glänsande snäcka.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
I Europa tillverkades fajans, ett lergods täckt med ogenomskinlig glasyr. Fajans brändes vid lägre temperatur och var tung, porös och inte särskilt hållbar. Dekorationerna var färgstarka och kraftfulla. Porslin däremot var elegant och tåligt. Den subtila skönheten stämde med – och formade – rokokons skönhetsideal.
Man vet att härskarna i Venedig fick porslinspresenter från sina handelskontakter i Egypten. Men materialet lämpade sig dåligt för karavantransporter genom Centralasien och före världsomseglingarnas tid sipprade inte mycket in i Europa.
Stora mängder porslin skeppades från hamnstaden Kanton i södra Kina till Europa.
Macao och Kanton
Portugiserna insåg genast värdet av kinesiskt porslin när de fick kontakt med det stora riket i öster. Handel inleddes 1535 och utgick från Macao, kolonin nära Hongkong och Kanton. Med sig hem hade fartygen siden, pärlemor, lack, te och porslin. Det senare var varken vatten- eller fuktkänsligt och fungerade därför utmärkt som ballast.
När blankvita koppar och fat visades upp i Lissabon blev det en sensation. Redan 1577 hade Filip II av Spanien en samling bestående av flera hundra blåvita pjäser i Mingporslin, beställda från keramikstaden Jingdezhen i södra Kina. Där brann jättelika ugnar dygnet runt. Tio år senare bildades det första ostindiska kompaniet, med säte i Porto i Portugal.
Kineserna vägrade lämna ut en enda detalj om produktionen och inga ”skära” människor fick besöka Jingdezhen. Äkta porslin producerades även i Vietnam, Korea och Japan. När Kinahandeln, genom landets isolationistiska politik, stördes på 1600-talet sökte européerna sig till Japan. Inte heller där lämnade man ut arkanum – de hemliga formlerna.
Kraakporslin i Holland
Vid sidan av den noggrant reglerade orienthandeln fanns en utvecklad piratverksamhet i Nederländerna och England; åtminstone drottning Elisabet I uppmuntrade sådant.
Det holländska ordet för den begärliga keramiken från Asien blev kraakporslin, efter ett portugisiskt fartyg, en karack, som kapats. Porslinslasten auktionerades ut i Amsterdams hamn 1601 och varorna blev mäkta populära. Året därpå bildades Holländska Ostindiska kompaniet och 1615 förde ett enda skepp hem 70 000 porslinspjäser. Med tiden fanns porslin i alla stadens borgarhem.
I porslinsfebern ingick ett omfattande, djupgående Kinasvärmeri. Bilder och reseböcker spreds om det märkliga folket i öster: om sederna, naturen, djuren och arkitekturen. Den tyske filosofen Gottfried Leibnitz hävdade att konfucianismen som ideologi var överlägsen Europas moralfilosofier.
Större byggnader inreddes nu med orientaliska kabinett, ”kinarum”, där porslinet var en viktig del. I adliga hem i Italien användes stora fat som väggprydnader och förmögna familjer i Holland och Sverige placerade porslin på spiselhyllor och i vitrinskåp. Kronan på verket var de överdådiga samlingarna i det bördiga Sachsen i sydöstra Tyskland.
Under 1700-talet blev porslin omåttligt populärt i Europa och ett återkommande inslag i inredningen hos framförallt förmögna familjer. Hela rum dedicerades åt »det vita guldet», som här på Charlottenburgs slott i Berlin.
Behovet tycktes omåttligt. Snart beställdes porslin till möbler, lampor, speglar, parfymflaskor, småskulpturer, tebehållare, handfat, knoppar till spatserkäppar, tekannor (ett europeiskt påfund), pottor, schackspel, pistolkolvar…
Böttger löste porslinets gåta
Kostnaderna var enorma. Pengarna rullade iväg till Kina i rasande fart. Enda sättet att bromsa utflödet var att på vetenskaplig väg lista ut hur porslin framställdes och sedan tillverka det i Europa.
Den som skulle lösa gåtan hette Johann Friedrich Böttger, son till en myntmästare i Magdeburg. Han var en begåvad tonåring som slukade kunskap och ständigt sysselsatte sig med nya kemiska experiment. På en viktig punkt tänkte han dock fel: redan som tonåring påstod han sig kunna framställa guld.
Alkemi var ett farligt område. Många furstar sökte efter nya sätt att finansiera krig eller en slösaktig livsföring. Alkemister kunde få stora förskott – eller hamna i en cell. När ryktet nådde slottet i Berlin att en ung man påstod sig kunna framställa guld skickade Fredrik I genast ut soldater för att fånga honom.
Böttger hann fly till närbelägna Sachsen, men greps där istället av den sachsiske kurfursten August den starkes män. Detta var livegenskapens tid. August ansåg att den vetenskapligt begåvade pojken tillhörde honom och gjorde Böttger till livstidsfånge.
Böttger flyttades till Dresden
Merparten av sitt korta vuxna liv satt Johann Friedrich Böttger inspärrad – oftast utan egentligt sällskap, med igenbommade fönster och under dödshot. Mellan perioder av intensivt arbete sjönk han ner i djupa depressioner, drack häftigt och gjorde regelbundna rymningsförsök. Först ett par år före sin död frigavs han. Guld framställde han förstås aldrig. Däremot porslin.
År 1707 flyttades laboratoriet där han verkade från den ensliga fästningen Königsstein till bastionen Jungfernbastein i huvudstaden Dresden. Området, som tidigare hade varit en avrättningsplats, luktade illa; hettan från ugnarna var bedövande, arbetarna jobbade och sov i samma sotsvarta trasor.
Johann Friedrich Böttger demonstrerar hemligheten bakom porslinstillverkning för August den starke.
Europeiskt porslin 1708
Men Johann Friedrich Böttger arbetade på – envist, kunnigt och metodiskt. Efter varje försök förstod han något mer av processen. Och som förste europé lyckades han, tjugosju år gammal, framställa porslin. På nyårsdagen 1708 plockade han ut tre vita, genomlysta keramikföremål ur ugnen.
Johann Friedrich Böttger trodde att han äntligen skulle bli en fri man. Så blev det inte. August den starke meddelade sin alkemist att han nu ville ha ersättning för alla de investeringar han gjort. Böttger skulle leverera guld värt sextio miljoner thaler – en enorm summa – innan han försattes på fri fot...
Att porslinets gåta fick sin upplösning i Dresden var ingen tillfällighet. Preussen och Sachsen tävlade om makten i det tyskromerska riket. Medan Preussen satsade på det militära kartlade matematikern Ehrenfried Walther von Tschirnhaus resurserna i Sachsen. Hans slutsats blev att det fanns naturliga förutsättningar för kommersiell keramiktillverkning.
August den starke satsade på porslin
Kung August, med en begivenhet på makalösa fester, hade de rätta drivkrafterna för att satsa pengar, tid och ära på porslinsframställning. Han lär ha bytt till sig en porslinssamling – av Preussen – mot ett dragonregemente på 600 man.
Böttgers föremål visades upp under påskmässan i Leipzig 1710. Hit kom förmögna människor för att hitta lyxföremål. En lokal tidning skrev om ”kannor, tekoppar, turkiska kaffekoppar, flaskor och andra ting” med ”en underbar lyster”.
Detta fick produktionen att ta fart. Böttger strävade outtröttligt efter nya dekorer och modeller och en elegant affär öppnade i Dresden. Samma år flyttades tillverkningen till slottet Albrechtsburg i Meissen, två mil bort.
Manufakturen i Meissen är industrihistoria i både sin bästa och sämsta form. August den starke var oändligt stolt över att porslin framställdes i Sachsen. Men hans egna jättebeställningar betalades sällan och finansieringen var ryckig. Pengarna tog regelbundet slut, leverantörerna förlorade tålamodet och svek, de anställda gjorde uppror.
Begäret efter porslin tycktes outtömligt i Europa.
Och alla stal porslin – konstnärer och styrelseledamöter inräknade. Böttger tog personliga lån för att driva verksamheten. De reglerades aldrig. En tid hamnade han på gäldstugan och vid sin död 1719 ägde han ingenting – till och med möblerna var pantsatta.
Meissen ledande i porslinstillverkning
Ett dilemma var att bevara porslinets hemlighet. Fabriksanläggningen i Meissen bevakades strängt och nyckelpersonerna fick inte lämna Sachsen. Ändå sipprade kunskaperna ut. Anställda sålde tekniken till nya manufakturer i Berlin, Nymphenaurg, Wien och Venedig.
Trots det blev Meissen ett av Europas mest framgångsrika företag. Det var unikt i sitt slag, trendledande och mycket lönsamt. Verksamheten mångdubblades i takt med att porslinsfebern kulminerade.
”Porslinsmanufakturen överträffar den från Kina på grund av måleriets skönhet”, skrev reseförfattaren Thomas Nugent i The Grand Tour 1749. Framgången skapades av konstnärliga mästare, alla handplockade som unga. August den starkes megaprojekt – sonens bröllopsfest och porslinsinredningen till Japanska palatset – skapade fantastiska möjligheter.
Schlesiska krigen krossade Meissen
De schlesiska krigen 1740–63, där hela Europa var inblandat, innebar slutet för Meissens porslinsvälde. När den preussiska armén siktades i november 1745 lät fabriksledningen förstöra brännugnarna och all annan utrustning. Fredrik II:s plan var att flytta produktionen till Berlin, men han fick nöja sig med femtiotvå lårar exklusivt porslin för att bättra på krigskassan.
Samma sak upprepades 1756. Allt porslin i landet beslagtogs och auktionerades ut för att få kontanter till kriget. Rivalen Sachsen skulle kväsas och det preussiska artilleriet sparade inte på ammunition. Dresden totalförstördes – slott, kyrkor, residens – och med detta en hel epok.
Meissenfabriken klarade sig, men drivande i porslinstillverkningen var hädanefter Paris och Sèvres. I Storbritannien fick industrimannen Josiah Wegdwood upp farten och började massproducera flintgods, en enklare form av porslin. Det blev snabbt populärt eftersom det var betydligt billigare. Samtidigt blev Europas ekonomi sämre och vid franska revolutionen hade porslinsfebern klingat av.
Meissenfabriken finns kvar – den överlevde 1930-talets depression, andra världskriget och DDR-epoken. Föremålen från 1700-talet säljs till höga priser på auktionshus världen över. Många köpare är japaner och kineser. De anser att Meissen-produkterna är av högre kvalitet än deras eget exportporslin.
Publicerad i Populär Historia 2/2011
1730-talstallrik från den allra tidigaste Rörstrandstillverkningen.
FAKTA: Oäkta porslin dominerade i Sverige
När Sveriges första keramikmanufaktur, Rörstrand, grundades 1726 hade porslinsfebern redan nått höga temperaturer på kontinenten. Årtalet är viktigt. Landets ekonomi skulle dras igång igen efter Karl XII:s krig. Samtidigt beslöt ständerna att återuppta byggandet av Stockholms slott.
Carl Hårleman tog över som slottsarkitekt 1728 och började planera för att fylla byggnadens 605 rum med föremål av hög kvalitet. Allt behövdes: möbler, glas, tyg, silver – och keramik. Slottet blev centrum för 1700-talets konsthantverk.
Rörstrand tillverkade fajans
På herrgårdar och i stadslägenheter betraktade man nyfiket vad som skedde i huvudstaden. Plötsligt skulle alla hem förnyas, vilket skapade ett sug efter Rörstrands föremål. Rörstrand tillverkade dock inget »äkta» porslin, utan enbart fajans.
Serviser ägnade sig fabriken inte heller åt – sådant var billigare att importera från Kina. Svenska Ostindiska kompaniet startades 1731, vilket är sent med europeiska mått. Kompaniet fick monopol på all handel öster om Godahoppsudden och blev ett av Sveriges mest lönsamma företag. Omkring 40 miljoner porslinsföremål fördes hem – kompaniporslin på auktionsspråk – varav en del exporterades vidare.
En porslinsbeställning tog i regel omkring två år och i urkunderna finns vapenserviser till adelsfamiljer som Linné, Taube och Tham. Även Gustav III:s dopservis kom från Kina.
Marieberg producerade flintgods
Kompaniets framgångar fick hovtandläkaren Johan Ehrenreich att 1758 grunda Marieberg. Här tillverkades flintgods, en enklare porslinssort som blivit populär i England och som lämpade sig för massproduktion.
Svenska muséer har åtskilliga vackra föremål från Marieberg. De anses ha högre kvalitet än Rörstrands och stilen svarade bättre mot de rådande modetrenderna.
Suget efter porslin och Kinasvärmeriet gick hand i hand. När drottning Lovisa Ulrika 1753 fick Kina slott i födelsedagspresent av sin make var detta en grandios gest.
Slottet, som ursprungligen byggdes i trä, ligger i samma park som Drottningholms slott. 1763 uppfördes den stenfastighet som nu finns på UNESCO:s världsarvslista. Med detta nådde porslinsfebern sin absoluta topp i Sverige.
Publicerad i Populär Historia 2/2011