Oxford University var plantskola för imperiets elit
I nästan tusen år har Oxford University varit en plantskola för några av historiens mest berömda statsmän, imperiebyggare och nobelpristagare. Men bakom universitetets fasader döljer sig mörka historier med brutala mord och blodiga revolter.
I Oxford Universitys vapensköld syns en uppslagen bok, i vilken det sedan 1600-talet har stått ”Dominus illuminatio mea” (på svenska: Herren är mitt ljus).
En kylig oktoberdag år 1555 befinner sig en stor folkmassa utanför Balliol-fakulteten på universitetet i Oxford.
Två år tidigare har Maria I – Henrik VIII:s katolska dotter – intagit Englands tron och påbörjat utrensningar inom rikets protestantiska elit. Nu står biskoparna Hugh Latimer och Nicholas Ridley på tur.
De båda männen binds fast vid en påle och får var sin säck med krut hängd om halsen. Ris och ved läggs ut runt omkring dem, och därefter får bödeln tecken att tända bålet.
”Gläd dig, mäster Ridley, och håll huvudet högt”, ropar Latimer när lågorna tar fart. ”I dag skall vi tända ett sådant ljus här i England att det vid Guds nåd aldrig skall slockna!”
Det blev Latimers sista ord. Några sekunder senare nådde elden krutpåsen och sprängde biskopens överkropp i luften. Ridley hade inte samma tur.
Hans svåger kastade desperat mera ved på bålet för att lågorna snabbare skulle nå även Ridleys krutpåse och göra slut på hans lidande. Men vedklabbarna kvävde i stället lågorna och Ridley brändes långsamt till döds medan han vrålade: ”Elden vill inte ta fart!”
Avrättningen av de båda biskoparna var långtifrån den enda brutala händelsen i Oxforduniversitetets historia. Ända sedan unga män började komma till Oxford för att få undervisning hos de lärde i slutet av 1000-talet hade det pågått en kamp mellan ortsborna och studenterna.
Åren 1228, 1236 och 1298 slutade de blodiga striderna med dödsfall, men den största katastrofen inträffade i februari 1355 då ett slagsmål på ett värdshus urartade till regelrätta strider. Efter tre dagars kamp låg 63 studenter döda på gatorna i Oxford.
Kung Edvard III blev ursinnig på Oxfordborna när han fick höra talas om morden. Sedan universitetet i Paris år 1167 förvisat engelska studenter hade kungahuset betraktat Oxford som en lovande plats att samla och utveckla landets skarpaste hjärnor på.
Som straff för blodbadet befallde Edvard III att Oxfordborna årligen skulle betala 63 silvermynt till universitetet som bot för de dödade – ett straff som inte upphävdes förrän år 1825.
Oxford stödde kungen
Den goda relationen mellan kungahuset och universitetet i Oxford underströks ytterligare på 1530-talet då Henrik VIII beordrade sina skatteindrivare att hålla fingrarna borta från universitetets pengar: ”Inga utgifter är en bättre investering än dem som satsas på våra universitet. Genom att stödja dem ser vi till att vårt land får ordentliga ledare långt efter att vi själva har förmultnat.”
Drygt hundra år senare återgäldade Oxford University det kungliga stödet. Under ett inbördeskrig mellan Karl I och parlamentet tog universitetet kungens parti. Han blev så exalterad över stödet att han tågade in i Oxford i oktober 1642, installerade sitt hov och utnämnde Oxford till sin nya huvudstad.
Lärare och studenter beordrades gräva skyttegravar, och i universitetsbyggnaderna tillverkades krut och uniformer. Snart blev i stort sett all undervisning inställd när studenterna vräktes från sina bostäder för att ge plats åt soldaterna.
Men trots Karls I:s ihärdiga kamp föll Oxford för parlamentstrupperna år 1645. Staden låg nästan i ruiner efter en mångårig belägring.
En student skrev att ”byggnaderna var fallfärdiga på grund av soldaternas härjningar, universitetets förmögenhet var försvunnen och flera bibliotek hade plundrats. Fakulteterna var förstörda och det fanns nästan inget universitet kvar”.
År 1605 skapade den berömde brittiske kartografen John Speed en karta över Oxford, där staden och universitetet fortfarande omgavs av en mur.
Icke-kristna var inte välkomna
Under århundradena därefter avhöll sig Oxfords universitet från att blanda sig i politiska strider och började sakta men säkert att återhämta sig. Men även om universitetsledningen höll sig utanför politiken hade den inga problem med att bekänna religiös färg.
Oxford och ärkerivalen Cambridge University hade länge haft monopol på att utbilda präster till den anglikanska kyrkan. Den kopplingen medförde att bland andra katoliker, judar, baptister och ateister under flera århundraden var utestängda från universitetet.
Inte förrän år 1854 införde parlamentet ett antal reformer som tillät religiösa minoriteter att studera vid Oxford. Men alla som inte bekände sig till den anglikanska tron var fortfarande förbjudna att undervisa här – ända fram till 1871.
Samma konservatism präglade Oxford när Storbritannien dramatiskt förändrades under den industriella revolutionen och järnvägen började breda ut sig på 1800-talet.
En resa till London med häst och vagn tog omkring sex timmar och lärarna såg ingen anledning till att studenterna skulle kunna ta sig snabbare än så till huvudstadens lockelser.
Därför kämpade de envist mot en modern järnvägslinje i Oxford. När parlamentet trots det beslöt att dra ett spår till staden år 1843 lät universitetet införa en särskild klausul – studenterna kunde förbjudas använda tåget om de inte hade tillräckligt vettiga skäl att resa.
Studenterna borde inte ha ”oinskränkt kontakt med befolkningen. Alla vet hur parisstudenterna uppför sig”, skrev en av professorerna upprört och syftade på de påstått äventyrslystna fransmännen.
Kvinnorna får in en fot
På 1800-talet kom inte bara tågen utan även kvinnliga studenter till Oxford. I mer än 750 år hade universitetet varit stängt för kvinnor, men år 1866 blev lärarnas hustrur och systrar de första kvinnorna som fick delta i föreläsningarna.
Några år senare fick kvinnor även ta examen i vissa ämnen, och år 1878 bildades den första fakulteten för kvinnor. Nu kunde de studera på samma villkor som männen.
Den stora tillströmningen av kvinnor kom emellertid runt 35 år senare då världen härjades av ett krig av aldrig tidigare skådad omfattning. Nästan en hel generation unga brittiska män dog.
Mer än 14 000 studenter från Oxford skrevs ut till krigstjänstgöring under första världskriget, och nästan 3 000 av dem stupade.
I synnerhet de yngsta studenterna blev hårt drabbade, eftersom de ofta utsågs till underofficerare. Deras uppgift blev att leda de brittiska soldaterna upp ur skyttegravarna och gå i första ledet framåt mot fienden.
Bland underofficerarna fanns blivande kända författare, bland andra C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien, som båda stred på västfronten.
Sedan han deltagit i flera slag fick Tolkien skyttegravsfeber, och Lewis skadades svårt i strid vid den franska staden Arras. Båda överlevde kriget, men en hel generation av jämnåriga studentkamrater dog.
”När det blev år 1918 var alla mina vänner döda, alla utom en”, skrev Tolkien senare.
Några år efter kriget återvände Tolkien till Oxford som professor i anglosaxiska, och under den perioden skrev han klassikerna ”Bilbo: En hobbits äventyr” och de första banden av ”Ringarnas herre”.
Även på hemmafronten deltog Oxford University i krigsinsatsen. Den gasmask som ingick i de brittiska soldaternas standardutrustning togs fram av två av universitetets lärare.
Samma män konstruerade även en apparat som användes i vården av de soldater som fallit offer för de fruktade gasattackerna vid fronten.
När ännu ett världskrig bröt ut tjugo år senare kom en ny uppfinning från Oxford att rädda livet på miljontals människor.
Den brittiske patologen Howard Florey och den tyske biokemisten Ernst Boris Chain, som flytt från Nazityskland, forskade kring penicillinet som Alexander Fleming hade upptäckt bara några år tidigare.
Trots år av forskning hade Fleming inte själv lyckats framställa ett praktiskt användbart penicillin, men Chain och Florey tog det avgörande steget. Deras medel testades för första gången på en polisman från Oxford, som var döende efter att ha drabbats av en elakartad infektion.
Som genom ett under tillfrisknade patienten, men Storbritannien var hårt pressat av krigsinsatsen och hade inte kapacitet att själv tillverka tillräckligt av det nya mirakelmedlet. Som tur var gick USA med på att massproducera penicillinet, och det bidrog till att vända krigslyckan för de allierade.
Imperiebygge och världsledare
I dag – nästan tusen år efter att Oxford University grundades – består universitetet av 38 olika så kallade colleges som ligger utspridda i hela staden Oxford.
I århundraden var universitetet hemvist för unga män ur den brittiska överklassen. Efter en grundlig utbildning i de grekiska och latinska klassikerna sändes de ut i världen för att styra det världsomspännande brittiska imperiet.
Efter imperiets fall lockade universitetet allt fler studenter från hela världen, och nu i början av det 21:a århundradet har mer än femtio statschefer och andra ledare haft en koppling till Oxford.
Till och med Adolf Hitler hade ett gott öga till universitetsstaden och skonade den under blitzen år 1940–41. Det sägs att Hitler planerade att Oxford skulle bli huvudstad i ett nazistockuperat Storbritannien – på samma sätt som Karl I gjort Oxford till sin huvudstad 400 år tidigare.
Om Hitler bara hade vetat att några av Tysklands skarpaste hjärnor flydde till Oxford och bland annat knäckte tyska militärkoder och utvecklade penicillin, hade han kanske inte skonat staden.