Oxford University var plantskola för imperiets elit
I nästan tusen år har Oxford University varit en plantskola för några av historiens mest berömda statsmän, imperiebyggare och nobelpristagare. Men bakom universitetets fasader döljer sig mörka historier med brutala mord och blodiga revolter.

I Oxford Universitys vapensköld syns en uppslagen bok, i vilken det sedan 1600-talet har stått ”Dominus illuminatio mea” (på svenska: Herren är mitt ljus).
En kylig oktoberdag år 1555 befinner sig en stor folkmassa utanför Balliol-fakulteten på universitetet i Oxford.
Två år tidigare har Maria I – Henrik VIII:s katolska dotter – intagit Englands tron och påbörjat utrensningar inom rikets protestantiska elit. Nu står biskoparna Hugh Latimer och Nicholas Ridley på tur.
De båda männen binds fast vid en påle och får var sin säck med krut hängd om halsen. Ris och ved läggs ut runt omkring dem, och därefter får bödeln tecken att tända bålet.
”Gläd dig, mäster Ridley, och håll huvudet högt”, ropar Latimer när lågorna tar fart. ”I dag skall vi tända ett sådant ljus här i England att det vid Guds nåd aldrig skall slockna!”
Det blev Latimers sista ord. Några sekunder senare nådde elden krutpåsen och sprängde biskopens överkropp i luften. Ridley hade inte samma tur.
Hans svåger kastade desperat mera ved på bålet för att lågorna snabbare skulle nå även Ridleys krutpåse och göra slut på hans lidande. Men vedklabbarna kvävde i stället lågorna och Ridley brändes långsamt till döds medan han vrålade: ”Elden vill inte ta fart!”
Avrättningen av de båda biskoparna var långtifrån den enda brutala händelsen i Oxforduniversitetets historia. Ända sedan unga män började komma till Oxford för att få undervisning hos de lärde i slutet av 1000-talet hade det pågått en kamp mellan ortsborna och studenterna.
Åren 1228, 1236 och 1298 slutade de blodiga striderna med dödsfall, men den största katastrofen inträffade i februari 1355 då ett slagsmål på ett värdshus urartade till regelrätta strider. Efter tre dagars kamp låg 63 studenter döda på gatorna i Oxford.
Kung Edvard III blev ursinnig på Oxfordborna när han fick höra talas om morden. Sedan universitetet i Paris år 1167 förvisat engelska studenter hade kungahuset betraktat Oxford som en lovande plats att samla och utveckla landets skarpaste hjärnor på.
Som straff för blodbadet befallde Edvard III att Oxfordborna årligen skulle betala 63 silvermynt till universitetet som bot för de dödade – ett straff som inte upphävdes förrän år 1825.