Niagara Falls drog till sig våghalsar från hela världen

1883: Britten Matthew Webb var sjökapten och mästersimmare.

År 1875 blev han den förste att simma över Engelska kanalen – på bara 22 timmar.

När han var 35 höll världen på att glömma bort honom.

Britten bestämde sig då för att vinna tillbaka sin berömmelse vid Niagarafallen.

Webb hoppade i vattnet från en båt nedanför vattenfallen, iförd sin karaktäristiska röda sidenbaddräkt.

Det gick bra, men efter en kvarts utmattande simning genom de fruktade strömfallen sögs Webb in i flodens stora virvelström och försvann.

Hans armar syntes vid ytan en sista gång, innan han sögs ned igen. Kaptenens döda kropp hittades först tre dagar senare.

Polis vann 100 dollar efter en tur i helvetesströmmarna

1886: Ryktet om kapten Webbs olycka spred sig och de följande äventyrarna var inte lika dumdristiga.

Efter ett vad försökte emellertid William Kendall, en 24-årig polis, klara av att slutföra kapten Webbs bedrift och simma från vattenfallen ned till strömvirvlarna.

Innan Kendall hoppade ned i de dånande vattenmassorna satte han klokt nog på sig en korkväst.

Trots flytvästen sögs Kendall upprepade gånger ned i strömmen.

När han till slut återfanns, efter en omtumlande färd i virvelströmmarna, var han medvetslös.

Några timmar senare kunde han dock stolt njuta av ett glas whisky och inkassera 1 000 dollar från vadet.

På styltor över den rytande floden

1859: Ett nio cm tjockt rep var allt som skilde Charles Blondin från Niaga­ras skummande vattenmassor 50 meter under honom.

Året var 1859 när fransmannen klev ut på det 335 meter långa repet för att bli den förste som gick på lina från den amerikanska till den kanadensiska sidan.

Många av de 25 000 åskådarna som samlats hade satsat stora pengar på att han skulle falla.

Blondin var dock inte rädd. Utan säkerhetsnät trippade han över floden, utförde en liten dans och skyndade sig tillbaka.

Några veckor senare upprepade han bragden, nu med en liten het spis på ryggen.

Halvvägs stekte han två omeletter som han firade ned till en turistbåt på floden.

Lindansaren tjänade storkovan på sina trick och fortsatte sina konster på styltor, med en skottkärra – och även med sin agent på axlarna.

När Blondin gav sin sista föreställning år 1896, hade han korsat Niagara omkring 300 gånger.

1860: Efter Charles Blondins fantastiska bedrifter var det inte lätt att imponera på publiken.

Men en som lycka­des var amerikanen William Hunt, vars artistnamn var ”Den store Farini”.

I början utförde han akrobatiska trick på linan: stod på huvudet, lade sig på rygg eller hängde i tårna.

Sedan annonserade Farini om ”det största vågstycket i historien”.

Han gick ut till mitten av linan, spände fast ett rep och firade sig ned på ett ångfartyg som väntade på floden.

Där drack han ett glas vin med passagerarna och drog sig sedan 46 meter rakt upp igen.

Farini fortsatte över på andra sidan och gick sedan med ögon­bindel tillbaka över floden.

Farini försökte överträffa Blondin på alla sätt.

Fransmannen hade gått över Niagara med en liten spis.

Farini tog i stället med sig en enkel tvättmaskin på ryggen och tvättade sina näsdukar mitt ute på linan.

Farini blev aldrig lika berömd som Blondin, och blev senare spion för nordstaterna under det amerikanska inbördeskriget.

Den första kvinnan besegrar Niagara

1876: Efter Blondin och Farini fick publiken vänta ända fram till år 1876 innan en ny lindansare vågade utmana mästarna.

Denna gång var det en ung vacker kvinna med italienska rötter.

Den 23 år gamla Maria Spelterini – som tidningarna beskrev som ”fantastiskt byggd” – blev den första kvinna som mätte sina krafter med Niagaras.

Spända åskådare strömmade till för att se om hon kunde matcha männens bedrifter.

Spelterini överträffade alla förväntninga. Hon klev graciöst ut på linan med ett par fruktkorgar fastspända på fötterna.

En liten stund senare gick hon över med bindel för ögonen och slutligen till och med baklänges.

Efter tre veckors succé försvann hon ur historien, och alla försök att senare spåra henne har varit förgäves.

Den första tunnfararen

1886: En varm sommardag drog en liten båt ut en två meter lång trätunna mitt på Niagarafloden och släppte den där.

Som en kork dansade och hoppade tunnan genom floden och vidare ned till den stora virvelströmmen.

Männen i båten tittade oroligt på, inne i tunnan låg nämligen en tunnbindare från England: Carlisle Graham.

Britten hade säkrat sin farkost med extra ballast och luftventiler för att inte kvävas, men vågornas stötar slog honom gul och blå under de nio minuter som färden pågick.

Triumferande men mörbultad kunde Graham gå i land. Kort därpå upprepade han bedriften – denna gång med huvudet utanför tunnan.

Tog med sig katten

1901: Den första som skulle överleva en tur nedför Niagaras vattenfall var varken en urstark kapten eller en ung fantast.

Det blev i stället den 63-åriga lärarinnan Annie Taylor, en förnäm och berest dam, som iförd finaste söndags­stassen klämde sig ned i en 130 kilo tung tunna med sin kattunge Henry.

Den tusenhövdade publiken drog efter andan när tunnan i rasande fart försvann ned för Horseshoe Falls.

När den dök upp igen efter flera minuter var det en blå­slagen men levande dam och en vettskrämd katt som tog sig ut.

”Detta bör inte någon någonsin göra om”, lät det bestämt från lärarinnan.

Kungen av Niagara fick en ömklig död

1911: Det skulle bli kronan på verket för Bobby Leach.

Efter att tidigare ha lyckats med en simtur genom Niagaras stora strömvirvel och ett fallskärmshopp från hängbron över floden tänkte den brittiske värdshusvärden, tredje gången gillt, fullborda projektet genom att åka utför vattenfallet i en tunna av järn.

Leach hade druckit inför sin bedrift, men avslappningen hjälpte honom inte nedför vatten­fallet.

Fallet var så våldsamt att han bröt käken och krossade knäskålarna. Men han överlevde.

Niagaras störste våghals halkade 15 år senare på ett apelsinskal, bröt benet och dog av kallbrand.

Bara armen fanns kvar

1920: Charles Stephens lämnade två telegram på sitt hotellrum inför färden i en tunna genom fallen.

Det ena brevet skulle skickas till tidningarna om bedriften lyckades.

Det andra var till hans hustru och elva barn om han skulle drunkna.

Stephens hade bundit fast ett städ vid fötterna och armarna hölls fast av två remmar.

Städet gick dessvärre rakt genom tun­nans botten under fallet.

Räddningsmännen som snabbt tog sig fram till den krossade tunnan hittade bara Stephens avslitna arm.

På den stod det tatuerat: ”Glöm mig aldrig, Annie.”

Sköldpaddan det enda vittnet

1930: Aldrig tidigare hade en så stor tunna setts på Niagara, som den greken George Stathakis år 1930 försökte forcera vattenfallen i.

Trätunnan var tre meter lång och vägde nästan ett ton.

Inuti låg Stathakis inklämd intill sin 105-årige vän, sköldpaddan Sonny Boy: ”Om jag dör kan sköldpaddan berätta färdens hemligheter när tiden är inne”, för­klarade den grekiske kocken.

Stathakis gjorde färden för att finansiera ett storverk om mänskligheten.

Boken gavs aldrig ut eftersom Stathakis dog när hans tunna fastnade bakom vattenfallet i över 20 timmar.

Sonny Boy överlevde visserligen, men teg om hemligheterna med den dramatiska resan ända tills han dog av hög ålder.

Rekordmannen fick handbojor

1975: Det hann gå nästan hundra år innan någon kom i närheten av 1800-talets stora lindansares be­drifter ovanför Niagara.

År 1975 tog fransmannen Henri Rechatin chansen.

Rechatin var en beryktad rekord­man, som tidigare hade tillbringat hela 213 timmar på en kabel som spänts högt över Loiredalen i Frankrike.

Nu ville han även slå rekord över Niagara.

Myndigheterna hade förbjudit alla vågstycken ovanför floden och Rechatin hade inget tillstånd när han med en specialbyggd motorcykel tog sig ut på kabeln till linbanan över Niagaras stora virvelström.

En vän körde fordonet medan Rechatin själv balansera­de på en metallställning ovanför motorcykeln.

Hustrun hängde med huvudet nedåt på en ställning under dem.

Fem meter från målet på andra sidan klev Rechatin av och promenerade sista biten.

Välkomstkommittén utgjordes av poliser som genast satte handfängsel på fransmannen.

Färre än hundra personer har varit tillräckligt djärva – eller fullständigt galna – för att mäta sina krafter med Niagara­fallen sedan Sam Patch som den förste tog språnget år 1829.

Av de 15 som valde att färdas ut över vattenfallen omkom fem.

Ytterligare fyra våghalsar dog i samband med andra konstycken på floden. Våghalsarna hade för avsikt att överleva och bli berömda.

En annan och mycket större grupp har också avslutat sina liv på denna vackra plats.

Över 5 000 personer har begått självmord i Niagarafloden sedan år 1850.