Skottlands nationaldräkt kilten kan spåras tillbaka till 1500-talet, då män i Skotska högländerna gick klädda i féileadh mór, ett filtliknande ylletyg som sveptes runt kroppen och hölls på plats med ett bälte.
Tygets nedre del hängde ner till knäna, medan den övre delen användes som en mantel.
Plagget, som skyddade mot väder och vind och gav god rörelsefrihet i oländig terräng, bars enbart i högländerna.
I de progressiva lågländerna i söder, där männen bar byxor, ansågs feileadh mhòr vara ett tämligen primitivt plagg som ingen ville bli sedd i.
Läs också:
Den moderna, korta kilten har sitt ursprung i det traditionella ylletyget och föddes på 1720-talet, då den engelske affärsmannen Thomas Rawlinson drev ett järnverk i staden Inverness.
Rawlinson var trött på skottarnas féileadh mór, som han tyckte var ”klumpig och ohanterlig”. Hans lösning blev att klippa av dräkten på mitten, så att arbetarna bara behövde bära den nedre delen. Rawlinsons påhitt fick fäste bland de lokala klanerna och spreds snart till hela höglandet.
År 1746 förbjöds kilten och andra skotska symboler av britterna, som hade kuvat skottarna.
Porträtt av Georg IV under hans besök i Edinburgh 1822. Festligheterna i samband med besöket gjorde det skotskrutiga mönstret till landets nationalsymbol.
När förbudet togs bort i slutet av århundradet gick kilten från ett primitivt plagg till en nationalromantisk symbol som enade skottarna.
