Genom historien har kvinnor i flera kulturer burit benkläder.
Kvinnor i det gamla Kina bar till exempel byxliknande plagg, och grekiska krukor från omkring år 470 före Kristus har avbildningar av kvinnliga krigare i byxor.
Byxor var populära bland nomadfolk som levde på hästrygg, bland annat de iranska skyterna.
I västvärlden fanns byxor i kvinnors garderober först i mitten av 1800-talet.
Då propagerade kvinnosakskämpen Amelia Jenks Bloomer för en klädreform och ansåg att kvinnor borde befrias från bland annat korsetter och långa, tunga klänningar, som hämmade kvinnors frihet.
”En kvinnas klädsel bör följa hennes önskemål och behov”, menade hon.
Uppmaningen följdes av ett stort antal av hennes anhängare, som under åren kring 1850 sydde olika typer av benkläder.
Populärast var så kallade bloomers, uppkallade efter Amelia Jenks Bloomer. De bestod av ett par lösa byxor efter turkiskt snitt med en kort klänning över.
Även Amelia Jenks Bloomer började bära de nya byxorna och talade varmt om dem inför sina många anhängare.
Sommaren 1851 spreds det nya modet som en löpeld i USA och beskrevs som ett uppror mot traditionellt parisiskt mode.
Trots den stora uppmärksamheten var emellertid motståndet mot bloomers stort och byxor blev inte socialt acceptabla för kvinnor förrän i mitten av 1900-talet.