Musikhistoria: Ett enda musikstycke kostade en förmögenhet
Idag betraktar de flesta musik som ett gratis och lättillgängligt nöje. Men för 400 år sedan skulle man betala lön till 90 musiker om man ville höra ett musikstycke. Följ med på en musikalisk resa genom historien.
Många trombonister och flöjtister kan tacka Ludwig van Beethoven för jobbet i symfoniorkestern. Om det inte vore för hans speciella krav på instrumentering skulle de inte ha suttit där de sitter i dag.
Orkestern tar form
I dag består en symfoniorkester av cirka 90 musiker men så har det inte alltid varit. Orkesterns storlek och klang har förändrats genom århundradena, och musikinstrument med unika egenskaper har kommit till Europa från alla världens hörn. Oboen kom t.ex. från Jerusalem, och pukorna spelades ursprungligen av militärer.
De första orkestrarna bestod av små grupper av kringvandrande musikanter som anlitades för en spelning i taget. Under medeltiden lyssnade varken adeln eller allmogen på musik – de dansade till den.
Först under renässansen (1400–1600) började musiken få ett egenvärde, då furstarna ville ha elegant taffelmusik under sina måltider och musik vid viktiga händelser, till exempel bröllop.
För att få musik behövdes en hovensemble som under renässansen bestod av högst tio musiker. Under barocken (1600–1750) blev orkestrarna större. Kompositören Bach hade till exempel 18 musiker till sina stora kyrkoverk, och Händel hade cirka trettio. Samtidigt blev det ordning i musiksektionerna: blås-, stråk-, tangent- och stränginstrument satt nu indelade i grupper.
Under upplysningen (1700–1800) blev verk av Mozart och Haydn populära i hela Europa och varje furste med självaktning ville att musiken skulle låta lika bra som vid grannens hov. För att det kravet skulle kunna uppfyllas måste orkesterns storlek och instrumentering standardiseras.
Under 1700-talet ville borgerskapet härma furstarnas smak och byggde därför konsertsalar med plats för många åhörare. De stora salarna fick nya krav på ljudstyrka och instrument. Så småningom ledde de konstnärliga kraven, de fysiska ramarna och de ekonomiska begränsningarna till att symfoniorkestern fick cirka nittio medlemmar indelade i fyra instrumentsektioner.
Bleckblås skapade dramatik
Orkestern utökades med trumpet och horn som kunde illustrera dramatiken i operorna. Men först måste trumpeten byggas om rejält.
- Valthornet var ursprungligen ett signalhorn vid jakt. De tre eller fyra ventilerna spelas med vänster hand, höger hand stoppas in i klockstycket för att forma ljudet.
- Trumpeten var från början bara ett långt rör med tratt, och den användes under militära slag. På medeltiden var trumpetarna särskilt skyddade; de var livsviktiga eftersom de förmedlade order till arméns olika enheter. Instrumentets ljud brukade liknas vid en åsnas skriande. Först under renässansen började den användas till musik, men den kunde inte ge ifrån sig helt rena toner förrän på 1800-talet då den fick sina tre ventiler.
- Tuban uppfanns i Tyskland år 1835. Den skulle användas i militärorkestrar, och ersatte snart ofikleiden (ett bashorn). I dag finns tuban i flera storlekar: den största är 2,5 meter hög och alltså betydligt större än musikern som spelar på den.
Trumpeten var länge illa sedd av kompositörerna; de jämförde ljudet med en åsnas skriande.
Klarinetten föddes ur en blockflöjt
Klarinetten är en vidareutveckling av blockflöjten och kallades först skalmeja. En tysk instrumentmakare försåg den med klaffar år 1700. Klarinetten var född. Först använde man otät filt på klaffarna, och inte förrän en rysk klarinettist år 1812 satte på läder i stället kunde klarinetten hålla tonen.
Oboen kallade judarna till bön
I Bibeln nämns det oboeliknande instrumentet chalil, som kallade till bön i templet och hördes över hela Jerusalem. Under medeltiden uppstod bl.a. skalmejan, som Ludvig XIV:s hovkompositör Lully vidareutvecklade till en oboe.
Pukan lyftes ned från kamelens rygg
Pukorna kommer ursprungligen från Mellanöstern där de spelades av kamelryttare.
De europeiska korsfararna tog till sig idén och flyttade över pukorna på hästar; då kunde soldaterna marschera till taktfasta pukslag. Liksom trumpeten tog sig pukan in i symfoniorkestern via militären.
Araberna använde pukan till att mana på sina soldater på slagfältet.
Xylofonen fick en chans
Troligen föddes xylofonen i Asien och kom därifrån till Afrika cirka 500 f.Kr.
I Europa blev xylofonen populär i polsk och tysk folkmusik under 1400-talet. Den skaffade sig en plats inom konstmusiken i slutet av 1800-talet och är därmed en av de yngsta medlemmarna i symfoniorkestern.
Violinen gick rakt in i hjärtat
Under renässansen växte violinen fram ur den något större violan. Med sina hantverksknep lockade instrumentbyggarna fram största möjliga klang ur det lilla instrumentet, som snart blev orkesterns mest populära. Med sin finstämda ton och sitt stora register kunde violinen bättre än något annat orkesterinstrument härma den mänskliga rösten, och violinisterna blev snabbt allt fler.
Harpan var en egyptisk pilbåge
Forntidens egyptier upptäckte att strängen på deras pilbågar kunde avge en ton – och så föddes den första harpan. Även greker och turkar blev så småningom förtjusta i harpan, och i Irland var den nationalinstrument redan för tusen år sedan.
Harpan utvecklades vidare. År 1697 fick den pedaler som ändrade strängarnas tonhöjd – och därefter flyttade den in i symfoniorkestern.
De äldsta harporna är drygt 5 000 år gamla och kommer från Egypten.
Jakten på kammartonen
A-et är den ton som ska få den stora symfoniorkestern i perfekt samklang. Före konserten stämmer alla musiker sina instrument efter oboens a, stämtonen.
Förr i tiden kunde detta a ha väldigt olika tonhöjd på olika ställen i världen. Britterna använde t.ex. en särskild stämflöjt som angav a till 380 Hertz (svängningar per sekund), medan a i de tyska orglarna låg på 480 Hz. Skillnaden mellan det brittiska och det tyska a var med andra ord mer än två heltoner. För att bringa ordning i kaoset uppfann den brittiske musikern John Shore år 1711 stämgaffeln, som låg på 423 Hz.
År 1859 klagade franska operasångare över att stämtonen smugit sig upp till hela 452 Hz på grund av de italienska soprandivornas inflytande. Den franska regeringen införde snabbt en lag mot italienarnas inflytande genom att sänka stämtonen till 435 Hz. Under decennierna därefter anammade även Spanien, Österrike, Ryssland, Storbritannien och Italien den franska le diapason normal – standardtonhöjden.
Men harmonin sprack på 1920-talet då amerikanska instrumentbyggare började höja a-et igen. Inte förrän 1939 enades världen om en stämton, vid en kongress i London där även det krigiska Nazityskland röstade för att lägga stämtonen a på 440 Hz.
Men debatten fortsatte. År 1989 klagade bl.a. tenoren Pavarotti hos den italienska regeringen över det för höga a, som han kallade hälsovådligt.
Noter banade väg för örhängena
År 1050 uppfann benediktinmunken Guido från Arezzo ett system som gjorde att kompositörer kunde skriva ned sin musik och sprida den bland musiker. På fem notlinjer kunde han exakt ange ton, rytm och pauser.
Varje notsystem i ett partitur inleds med en så kallad klav, t.ex. en g-klav. Startpunkten i spiralen anger hur noterna ska läsas – d.v.s. var tonen g är placerad på linjerna.
Grekerna införde skalan
Dagens notsystem kan spåras ända tillbaka till grekernas tankar om musik. Hos grekerna bestod en skala av ett antal toner som steg i tonhöjd med ett bestämt intervall mellan hel- eller halvtoner. Grekernas joniska skala blev till dagens dur-skala, och den eoliska blev till moll. En skala kallas även för oktav och består av åtta toner.
Taktstaven var tung som ett träd
Nu för tiden använder dirigenten en liten tunn pinne, men förr visade han takten med en rejäl käpp. Till exempel använde sig Jean-Baptiste Lully, hovkompositör hos solkungen Ludvig XIV, av en taktstav.
Lully dirigerade sin orkester med en stav som var lång som ett kvastskaft. Han höll den lodrätt och bankade den i golvet för varje taktslag. Men en dag råkade Lully krossa en tå under sitt intensiva dirigerande. Han var fåfäng och ville inte låta läkaren amputera tån – och dog av kallbrand.
Den tyske kompositören Felix Mendelssohn Bartholdy anses vara den som först dirigerade sin orkester med en liten träpinne. Det hände i London år 1829.
Metronomen anger tempot
Musikens tempo angavs ursprungligen med italienska termer: grave för ”mycket långsamt”, adagio för ”lugnt” o.s.v. År 1814 uppfann nederländaren Dietrich Winkel metronomen, som angav takten. Uppfinningen stals av tysken Johann Mälzel och såldes under namnet Mälzels Metronom. När det står ”MM = 60” på ett notpapper betyder det 60 metronomslag i minuten.
Stämgaffeln säger ”aaa”
John Shore, trumpetare och lutspelare vid det engelska hovet, fick idén till stämgaffeln år 1711. Han hämtade inspirationen från en vanlig gaffel och tanken var att det lilla redskapet skulle kunna bidra till en internationell standard för stämtonen a.
Genom att skänka en stämgaffel till sin vän hovkompositören Händel såg Shore till att uppfinningen snabbt fick stor spridning.
Partituret bär kompositörens idé
Under barocken började kompositörerna fundera över hur deras musik lät. De behövde kunna ge dirigenten anvisningar om arrangemang, ljudstyrka, tempo och melodislingan för de viktigaste instrumenten. Informationen skrevs in i partituret.
Mozarts partitur med noter för varje instrumentsektion.
Kniven gjorde pojkar till operans superstjärnor
”Länge leve kniven, den välsignade kniven!”, skrek exalterade kvinnor vid italienska operaföreställningar på 1700-talet. De stjärnor som kvinnorna beundrade var kastratsångarna, som tack vare en livsfarlig operation hos traktens barberare hade kvar gossröstens höga tonregister (sopran och alt).
Effekten var nästan magisk, och kastratsångarna dyrkades – paradoxalt nog – som sexsymboler av kvinnorna. Fenomenet var typiskt italienskt och hörde ihop med katolska kyrkan.
Enligt aposteln Paulus skulle kvinnorna nämligen tiga i församlingen – och på teatern. Där fick i stället kastrerade män sjunga de höga tonerna och kvinnorna älskade dem för det.
Symfoni nr 9 är rena självmordet
Den österrikiske kompositören Gustav Mahler var väldigt skrockfull och hade gjort en skrämmande upptäckt: Flera kompositörer hade dött knall och fall medan de arbetade på sin nionde symfoni – eller strax därefter.
Det mest namnkunniga offret var Ludwig van Beethoven, men även Schubert, Bruckner och Dvorák dog under liknande omständigheter.
Det kunde knappast vara en slump, menade Mahler. Döden väntade på alla som började på sin 9:e symfoni, och därför gjorde han allt för att lura ödet. Först maskerade han sin 9:e symfoni genom att kalla den för någonting annat: ”Das Lied von der Erde”.
Knepet fungerade, konstaterade han lyckligt och började på en ny symfoni. Men då kvicknade liemannen till, och Mahler dog två år senare, 50 år gammal. Det finns dock många exempel på kompositörer som överlevt sin ”nia”. Till exempel skrev Mozart nästan 60 stycken, och finländaren Leif Segerstam har komponerat hela 285 symfonier.