Mord och likskändning gav perfekta tänder

Passformen är obefintlig

På 1700-talet var konstgjorda tänder den stora flugan hos Europas adel och övre borgarskap. Tänderna var modeattribut precis som peruker och fina kläder. Och dessutom fyllde de ut insjunkna kinder.

Det växande intresset för konstgjorda tänder uppstod inte av en slump. I ­kölvattnet av de stora upptäckts­resorna på 1500-talet började stora mängder ­socker exporteras till Europa från kolonierna.

Sockret blev populärt i kungahus och hos överklassen, och tandproblem var snart en vanlig ­åkomma. Till exempel hade drottning Elisabet I ständig tandvärk och på äldre dagar tappade hon flera tänder.

"Drottningen är fortfarande pigg och glad, om än hennes ansikte visar tecken på ett visst förfall vilket hon försöker dölja när hon framträder offentligt genom att stoppa munnen full med fina trasor för att fylla ut kinderna", berättade fader Rivers, en jesuitpräst som var bosatt i London år 1602.

Att fylla munnen med trasor var varken en hållbar eller moderiktig lösning och snart började överklassen hitta andra metoder. Bryggor i form av tänder som sattes fast med guldband mellan de befintliga tänderna hade använts sedan antiken, men sedan 1500-talet hade man kunnat skaffa sig en hel protes.

I en schweizisk grav har arkeologer bland annat hittat en komplett över- och undermun som knutits ihop med snöre.

Tänderna kan knappast ha varit speciellt behagliga och kan heller inte ha lämpat sig för att äta med. Troligtvis har de endast använts som utsmyckning vid särskilda tillfällen.

Under 1600- och 1700-talen steg efterfrågan på proteser på grund av den stora sockerkonsumtionen och tand­läkarna upp­muntrade ivrigt sina kunder.

"Konstgjorda tänder som passar så bra att man kan äta med dem och som skulle kunna förväxlas med naturliga", lovade en annons i den engelska tidningen The Ladies Daily år 1711.

De levde dock långtifrån upp till löftena. De första konstgjorda tänderna skars ut av elfenben och tänder från valrossar och sattes fast på en protes gjord av flodhäst­tänder. Men eftersom allt material var organiskt bröts tänderna snabbt ner av saliv och bakterier i munhålan.

Ätande var uteslutet för de allra flesta då löständernas passform var riktigt dålig. Vissa tandläkare använde vax för att gjuta av patientens munhåla men materialet var för grovt för att ge ett bra resultat.

Istället mätte tandläkaren patientens munhåla med en passare eller tecknade en skiss på fri hand på ett papper som sedan användes för att tillverka protesen.

Andra var inte så noga med pass­formen. Personer som bodde för långt från en tandläkare eller inte vågade göra beställningen personligen kunde köpa konstgjorda tänder per postorder.

"Detta görs genom att skicka ett mönster enligt närmare anvisningar som kan fås genom att skicka ett brev och pengar med posten eller på annat vis", skrev tandläkaren Gamaliel Voice i en annons.

Flytande tänder rör sig i munnen

Oavsett hur dålig passformen var såg tyngdlagen till att underkäken satt på plats och i värsta fall fyllde tandläkaren protesen med lite bly. Patienter utan tänder i överkäken hade det värre eftersom det då behövdes krokar.

Konstruktionen var dock stel och oflex­ibel vilket gjorde det svårt att prata. Vissa valde därför att leva utan tänder i överkäken, men inte de franska kvinnorna. Några gick så långt som att låta tandläkaren borra i gommen och sätta in krokar som man kunde hänga tänderna i, ungefär som örhängen.

"Flytande ­tänder" kallades lösningen som tillät ­tänderna att "lyda alla impulser från tungan och från den luft som passerar in och ut genom munnen", som den parisiska tandläkaren Pierre Fauchard beskrev det.

"Jag hörde talas om en dam som var utrustad med en sådan och som inte upplevde något annat än smärta tills ett lyckligt hostanfall kastade de besvärliga tänderna i elden", skrev Fauchard. Tandläkaren var så chockad att han istället uppfann en anordning som höll ihop tänderna med hjälp av platta stålfjädrar.

Nackdelen var att ägaren var tvungen att använda muskelkraft för att hålla munnen stängd. Men både över- och undertänder satt åtminstone på plats.

Apotekare uppfinner porslinständer

Visserligen kunde personen med fjädrar i käken tala utan problem, men att ta sig igenom en måltid var svårare. Tänderna rörde sig i sidled och var därför svåra att tugga med. Ägaren var tvungen att ta ut tänderna och sätta in dem igen efter maten.

I mitten av 1700-talet ersattes de platta fjädrarna av spiralfjädrar. Thomas Berdmore skrev att de nya fjädrarna "fyller alla funktioner som naturliga tänder gör, och kan tas ut, rengöras och sättas in av patienten själv med största lätthet".

Renlighet var mycket viktigt enligt boken "Vård av konstgjorda tänder" som gavs ut år 1851.

"Tändernas yta ska borstas väl med lite pulver från krita en eller två gånger dagligen och efter borstning skrubbas väl med en torr, mjuk handduk", rekommenderade boken.

Inget kunde dock hindra tänderna från att förstöras med tiden. Redan efter ett år började tänderna lukta.

"Föreställ Er 2 000 människor på operan och att åtminstone 200–300 av dem har en liten bit flodhäst i munnen. Tänk Er alla dessa tänder i förruttnelse och Ni kommer att se ett skelett av djuret som, om det ställdes på scenen, skulle få alla i publiken att lämna salen av avsmak", sa Geoffrey, ­ordförande för Kungliga medicinska sällskapet i Paris.

Också missfärgningar var ett ständigt problem. Män som gjorde misstaget att sätta in tänderna efter middagen, men före besöket i herrummet, upptäckte snart att portvin gjorde elfenben flera nyanser mörkare.

För den franska apotekaren ­Alexis Duchâteau var missfärgningen särskilt besvärande. Apotekarens arbete med att blanda medikamenter krävde att han smakade på olika kemiska substanser, vilket satte sina spår.

Kemikalierna fick med tiden fransmannens flodhästtänder att anta alla regnbågens färger med en övervikt på grönt, rött och blått. Skamsen försökte Duchâteau hitta något medel i laboratoriet som kunde rengöra tänderna. Det lyckades han aldrig med.

Duchâteau hade dock lagt märke till att porslin stod emot färgpåverkan och det slog honom att samma material måste kunna användas för att tillverka konstgjorda tänder. Men porslinsfabriken som skulle bränna de konstgjorda tänderna hade svårt att hålla den exakta temperatur som krävdes för att få rätt passform på protesen.

Först efter ett stort antal försök lyckades apotekaren framställa en protes som satt bra i munnen. Duchâteau tyckte dock att tänderna såg onaturligt vita ut och han fick därför fabriken att blanda ned lite gult i porslinet.

Då fabriken brände de nya tänderna gick det fel igen då protesen hade krympt. Först när han fick kontakt med tandläkaren Nicholas de Chemant lyckades det. Tillsammans upptäckte de att tänderna fick en någorlunda naturlig färg om de tillsatte kaolin (en fin och mycket ren, vit lera).

Porslinständerna var en stor förbättring, inte bara för att de varken luktade eller missfärgades, utan också för att de inte samlade sjukdomsframkallande bakterier på samma sätt som proteser gjorda av djurtänder.

de Chemant berättar i sin bok "Avhandling om konstgjorda tänder" utgiven 1797 om hur hans tänder hjälpte en äldre herre som hade blivit "en börda för sig själv och alla som kom i hans närhet på grund av stanken från hans andedräkt". de Chemant tog ut mannens gamla tandprotes.

"Då jag hade avlägsnat orsaken till infektionen och sjukdomen tillverkade jag en komplett uppsättning porslins­tänder till honom och hade nöjet att se honom återfinna sin hälsa på mycket kort tid", skröt de Chemant.

Berättelsen var troligtvis en överdrift, men de flesta användarna uppskattade tänderna. Och uppskattningen blev troligtvis än större då den italienska tandläkaren Guiseppangelo Fonzi år 1808 lyckades konstruera individuella porslinständer.

Tidigare hade porslinsprotesen bränts i ett stycke och mellanrummen mellan tänderna hade målats dit. Nu gjordes tänderna en och en, och sattes därefter fast med små metallkrokar eller öglor som satt fast i porslinet. Tänderna var avrundade framtill och helt flata på baksidan vilket gjorde att de liknade en genom­skuren böna. Därför kallades de "böntänder".

De nya "mineraltänderna", som porslinständerna också kallades, väckte stort intresse över hela Europa. Perfekta var de dock inte. Porslinständerna hade exakt samma nyans och verkade överdimensionerade.

Dessutom hade de en tendens att förstöra de tänder som fanns kvar vilket var ett problem om patienten till exempel behövde nya tänder i endast underkäken.

"De apparater som vi kallar mineraltänder eller judetänder framställs nu av porslin i stora mängder, men de liknar alltid det de är och kan aldrig förväxlas med riktiga tänder. De fungerar vidare som en brynsten på de naturliga tänderna och slipar snabbt bort dem", varnade en tandläkare.

Dessa nackdelar fick flera patienter att fortsatt välja elfenben som förblev ett populärt material i många år. Så sent som år 1875 marknadsförde sig den välrenommerade firman Claudius Ash i London som försäljare av elfenbensblock för framställning av konstgjorda tänder.

Likplundrare stjäl tänder

Vad gällde ­naturligt ­utseende kunde inget slå människo­tänder. ­Tänderna kom från fattiga som tvingades låta dra ut friska tänder för att tjäna en slant.

Även döda män­niskor blev av med sina tänder. Brittiska tandläkare hade hjälp av en grupp organiserade gravplundrare, de så kallade resurrectionists – som fritt översatt betyder "de återuppståndna".

Ligorna hade bildats under 1700-talet då läkarnas intresse för att studera män­niskans anatomi växte. Myndig­heterna gav läkarna tillåtelse att använda lik från avrättade fångar, men det räckte knappast för att tillgodose efterfrågan på människokroppar för dissektion.

Läkarna anlitade därför folk för att skaffa fram lik. Gravplundrarna grävde upp liken eller stal dem före begravningen.

Ligorna befann sig i en gråzon då de döda kropparna inte tillhörde någon och därför i princip kunde stjälas utan påföljd.

Respektabla människor såg dock ner på lik­plundrarna vars rykte inte blev bättre av att de utan betänkligheter använde ofina metoder som att låta kvinnliga ­bekanta ta på sig rollen som sörjande i kapell eller på sjukhus för att sedan få den döda med sig.

Stölderna var dock inkomst­bringande och genom att leverera tänder till proteser kunde ligorna skaffa sig ett ordentligt extraknäck.

Enligt utsagor från 1800-talet kunde inkomsterna från ­tänder från en enda grav uppgå till mellan 20 och 30 brittiska pund. Jämförelsevis tjänade en utbildad arbetare, till exempel en timmerman, ungefär 13 pund om året.

En annan källa till tänder var 1800-talets slagfält. De allra flesta som omkom var unga och friska män.

Exempelvis dog 30 000 soldater i slaget vid Waterloo och deras tänder var en efterfrågad vara. De äkta tänderna bröts inte ner så fort som djur­tänderna och de såg också av förklarliga anledningar helt naturliga ut. Däremot kände inte då­tidens tandläkare till vikten av att desinficera tänderna först och bakterierna från de döda resulterade ofta i infektioner.

Människotänderna tappade i popularitet under 1800-talet men var fort­farande vid århundradets slut en ganska vanlig vara som kunde stå med i kataloger med tandläkartillbehör. Vid 1860­-talets mitt fick människotänderna ännu ett uppsving då de massiva förlusterna i det amerikanska inbördeskriget ledde till ökat utbud.

Magasinet Pall Mall Gazette kunde år 1865 berätta att tandläkare i London inte längre tillverkade konstgjorda tänder, utan använde naturliga som de fick från de många tandutdragarna som följde de amerikanska styrkorna på slagfälten. Tänderna anlände till England i stora tunnor med ångfartyg.

Vid denna tidpunkt hade protesens popularitet nått nya höjder. De stora smärtorna i samband med att tänder drogs ut hade hittills fått många att tveka inför att få sina sista tandrester utdragna för att istället skaffa löständer.

Det blev det ändring på då den amerikanska tandläkaren William Morton den 16:e oktober 1846 i Boston lät en patient andas in eter varefter Morton smärtfritt kunde operera patientens käke. Upptäckten resulterade i en våg av tandutdragningar och inköp av konstgjorda tänder.

Användarna fick dock nöja sig med det hårda, ohygieniska och dyra elfen­benet som tänderna satt fast i. Men detta ändrade den amerikanskfödda tandläkaren Thomas W. Evans på år 1848. Han började då använda så kallat vulkaniserat gummi till tandproteser.

Materialet visade sig vara perfekt. Det kunde lätt formas efter patientens munhåla, de färdiga tänderna satt ordentligt fast och materialet var framförallt billigt.

Patentstrid leder till mord

År 1864 lyckades Josiah Bacon som arbetade på en gummifabrik ta patent på protes­typen. Bacon började direkt kräva tandläkare över hela landet på licens­pengar. Summan för den enskilda tandläkaren var inte svindlande men den tandläkare som önskade fram­ställa tänder enligt metoden fick punga ut med 25–100 dollar om året beroende på omfattning.

Därtill kom en avgift på två dollar för varje protes som tillverkades. Alla som vägrade betala stämdes på praktik, hus och hem.

"Josiah Bacon, den drivande Mefistofeles i detta utnyttjande av tandläkarna", skrev en tidning förargat.

Bacon gick så långt att han använde sig av bulvaner för att avslöja tandläkare som fuskade med licensen.

Den falska patienten var oftast, som det hette i en tidningsartikel, "en ung, vacker kvinna. Hon skulle vända sig till tandläkaren för att få honom att göra en avgjutning till en modell i gummi. Hon var givmild med sina pengar och insisterade gällande gummit." Bacon använde också andra fula metoder.

"Tandläkarnas hushjälp mutades, grannar frågades ut och hot utfärdades", skrev tidningen.

Tandläkarna försökte upprepade gånger stoppa Bacon. Men då högsta domstolen i USA gav honom rätt verkade han vara ostoppbar. Firman hade då tjänat tre miljoner dollar på åtalen.

År 1879 reste Bacon till San ­Francisco där han bl.a. skulle stämma en tand­läkare vid namn Samuel Chalfant. Bacon hade försökt att dra Chalfant inför rätta två gånger tidigare men båda gånger hade tandläkaren friats. Bacon tänkte att det denna gång skulle vara slut med lögn­erna och han var fast besluten om att äntligen sätta dit den envisa tandläkaren.

Till Bacons stora lycka var turen med honom denna gång. Lördagen den 12:e april 1879 fann rätten Chalfant skyldig. Glädjen blev dock kortvarig för Bacon då Chalfant dagen efter letade upp honom på Baldwin Hotel. Den följande morgonen fann en anställd Josiah Bacon död med en kula i magen.

Tänderna exploderar

Stämningarna slutade med Bacons död. Under tiden hade tandläkare desperat försökt hitta något som kunde ersätta det nu mycket dyra gummit. En möjlighet var proteser av celluloid. Den formbara plasten uppfanns av John Wesley Hyatt som också använde materialet för att framställa biljardkulor och kammar.

Eftersom huvudbeståndsdelen i celluloid är bomullskrut, ett explosivt ämne gjort av cellulosa och salpetersyra, var tänderna mycket brandfarliga. New York Times rapporterade om "exploderande tänder" när värme och gnistor från cigarrer eller cigaretter antände rökarnas proteser.

Författaren Compton MacKenzie beskriver i sina memoarer hur Sydney Clark, den aktningsvärda redaktören på The Church Times, med nöd och näppe undvek en katastrof då han slumrade till under en sammankomst.

"Plötsligt hoppade han högt med röken bolmande ur munnen; den tända cigaretten hade satt eld på hans konstgjorda tänder. Jag såg flammorna med mina egna ögon och jag hörde Sydney Clarks förtvivlade skrik då han kom på fötter och rev ut tänderna", berättar MacKenzie.

Som tur var för tandläkare och protes­användare beslutade Josiah Bacons firma att inte förlänga patentet då det löpte ut år 1881, men gummi användes till lös­tänder ända fram till andra världs­kriget.

Under kriget rådde brist på gummi och fabrikanterna började istället använda akryl, ett mycket starkt plast­material som var lätt att rengöra. Det materialet använder tandläkare än idag.

Efter kriget fick människor högre levnadsstandard vilket bland annat innebar att tand­läkarbesök blev rutin för hela befolkningen. Samtidigt var tandläkarnas främsta uppgift nu att bevara patienternas egna tänder och utdragningar sågs som en nödlösning.

Den lilla grupp som behövde löständer kunde ändå glädja sig åt att tandläkarna till slut lyckats framställa de perfekta tänderna.