Medeltidens mode – snabelskor och blygdkapslar

Under medeltiden och renässansen var överklassen besatt av att framhäva att den hängde med i tiden. Både kyrka och kungamakt försökte kontrollera människors klädsel, men förgäves – överklassen ville gå i snubbelskor, framhäva sitt underliv och hälla gift i ögonen.

Under medeltiden och renässansen var överklassen besatt av att framhäva att den hängde med i tiden. Både kyrka och kungamakt försökte kontrollera människors klädsel, men förgäves – överklassen ville gå i snubbelskor, framhäva sitt underliv och hälla gift i ögonen.

Christophel Fine Art/Getty Images

Pipkragen gjorde det svårt att äta

När spanjorerna lär sig stärka sina kläder hittar de på ett av 1500-talets största modefenomen.

Pipkragar användes ursprungligen av den spanska adeln som ett slags haklapp som skyddade deras dyra kläder när de åt.

Kragarna såg emellertid stiliga ut vid alla slags tillfällen. Från mitten av 1500-talet började de bli ett vanligt modefenomen i Europa.

Därefter blev pipkragen allt större, så att den stack ut omkring 25 centimeter från halsen och hölls upp av ståltråd.

© Rijksmuseum

Det vållade dock ett problem. Pipkragarna var nämligen nu så stora att det var svårt att få in gaffeln i munnen.

Detta fanns det som tur var en lösning på: särskilda bestick med extra långa skaft, som snart blev populära.

I mitten av 1600-talet försvann pipkragarna som modefenomen, men de används än i dag av danska präster.

© Marieke Kuijjer

Snabelsko var snubbelsko

Snabelskor var medeltidens hetaste mode för män.

Skorna hade överdrivet långa tåspetsar, som pekade uppåt. Hur långa och spetsiga de var avgjordes av bärarens status.

En man ur de lägre klasserna bar skor som inte var mycket längre än hans fötter, medan en prins eller adelsman kunde ha skor som var över en halv meter långa.

För att hålla formen fylldes den långa spetsen med ull, hö, gräs, mossa eller hår.

Vissa snabelskor hade så långa tåspetsar att ett snöre knöts runt knäet och höll upp spetsen för att ägaren inte skulle snubbla.

Kyrkan avskydde de långa skorna. För det första hade männen svårt att böja sig ner när de skulle be och för det andra var de ett hån mot föreställningen om fromhet.

En engelsk munk skrev att skorna var djävulska och ”passade bättre som klor till demoner än till män”.

Kyrkans misstycke spelade emellertid ingen roll. Skorna var moderna från 1100- till 1400-tal.

Inte alla medeltida kvinnor gick skylda från topp till tå.

© The Holbarn Archive/Bridgeman Images

Blottat bröst förfärade hovet

Även medeltiden hade sina trendsättare. Franska Agnès Sorel var 1400-talets Kim Kardashian.

Hon var älskarinna till den franske kungen Karl VII och hade inte bara stort inflytande över honom, utan även på tidens mode, där hon ständigt utmanade könsnormerna.

Sorel älskade att provocera och införde bland annat pälsbräm i hovets kvinnomode, något som tidigare varit förbehållet män och kungligheter.

Hon plockade också helt bort sina ögonbryn och gav perukindustrin ett uppsving när hon gjorde det modernt att gå med falsk chignon, uppsatt nackhår.

Hennes mest provocerande påfund var att gå på hovtillställningar med ena bröstet blottat, så att alla kunde se det.

I det avseendet delade hon det franska hovet i två läger, med både imitatörer och fördömanden, men hon skyddades av kungen, som avgudade henne.

Han kunde dock inte rädda Agnès Sorel från döden, som avled plötsligt, endast 28 år gammal.

Enligt vissa historiker blev hon förgiftad av sina fiender vid hovet.

I Florens kunde särskilda tjänstemän undersöka kvinnors klädsel om de ansåg att den stred mot lagen.

© The Yorck Project

Florens hade egen modepolis

Sedlighetslagar som reglerade klädseln fanns i hela Europa, men var särskilt vanliga i norra Italien.

I Florens infördes exempelvis 135 lagar om kvinnors klädsel och 25 lagar om mäns klädsel mellan åren 1281 och 1497.

Makthavarna ansåg att om kvinnor fick lov att klä sig som de ville så skulle det snabbt leda män i fördärv.

Enligt vissa historiker infördes lagarna emellertid av män som var trötta på att betala för sina fruars lyxiga mode.

© The Yorck Project

Dyrt mode gav färre äktenskap

När antalet äktenskap minskade i den norditalienska staden Padua ansåg sig makthavarna veta varför: Kvinnorna var för dyra i drift.

I en introduktion till en lagtext från 1504 beskrevs kvinnans skuld: ”Det kvinnliga könets natur, full av fåfänga och lättja, samt de skadliga utgifterna för deras nya moden och överflödiga ornament stör många äktenskap, som kunde ha ingåtts om det inte vore för denna galna och överdrivna lyx.”

Lagen gjorde det förbjudet att bära kläder som var värda mer än 25 gulddukater samt olagligt att ha klänningar tillverkade av mer än två meter tyg.

© The Yorck Project

Huden skulle döljas

Sedlighetslagar mot att visa hud var mycket vanliga i Italien.

I staden L’Aquila föreskrev en lag från 1375 till exempel att män inte fick lov att bära en jacka ”så kort att könsdelarna förblir otäckta”. År 1491 slog Bergamo fast att kvinnor skulle bära kläder så högt ”att deras bröst är och förblir helt täckta”.

Italien var dock samtidigt en av de platser där nytt mode uppstod, så när makthavarna stiftade lagar mot ett fenomen gick i synnerhet kvinnorna snabbt vidare till nästa.

© The Yorck Project

Statligt anställda vakade över sedligheten

Framför allt i Florens togs sedlighetslagarna på allvar.

Från 1330 hade staden en särskild tjänsteman som tillsammans med sex assistenter såg till att lagen efterlevdes.

Modepolisen gick både runt på gatorna och gjorde hembesök på jakt efter eventuella syndare.

Stadsstatens klädlagar var ytterst specifika och föreskrev exempelvis att kvinnor fick ha högst fyra klänningar – och endast en röd.

Det fanns även regler för hur många ringar kvinnor fick bära, vilket material de fick vara gjorda av och även hur vida kvinnornas ärmar fick vara.

Borgerskapet fick klä sig i ylle

Under 1200- och 1300-talet blev borgerskapet, bestående av framför allt köpmän och hantverkare, rikare.

De fick även större inflytande i städerna, särskilt när de organiserade sig i så kallade skrån.

Den höga statusen skulle naturligtvis avspeglas i kläderna, och adelns pråliga mode med siden och sammet kopierades av borgarna.

Adeln, som utgjorde samhällets elit, kunde emellertid inte acceptera att personer ur de lägre stånden plötsligt överträffade deras kläder.

I stora delar av Europa infördes därför lagar som definierade vem som fick bära vad. I många fall förbjöds borgerskapet att bära siden och sammet.

Borgerskapet började då använda ylle. Materialet var bra att göra vackra kläder av, eftersom det var lätt att färga och det därför gick att efterlikna adelns exklusiva utstyrslar.

Framför allt gröna färger var populära inom borgerskapet, eftersom de var för dyra för personer ur lägre stånd. Dessutom bar adel och kungligheter sällan grönt.

Om ylleplaggen skulle göras ännu finare användes päls och skinn för att pryda kanterna. Överklassen införde dock begränsningar av vilka typer av päls som borgerskapet fick använda på sina plagg.

I såväl England som Frankrike var det enbart kungen och hans familj som fick lov att bära vit hermelinpäls. Därför använde borgerskapet huvudsakligen räv- eller kaninpäls.

Borgarnas ullkonsumtion gav upphov till en enorm ullmarknad i Europa, som framför allt England blev rikt på.

När handeln kulminerade omkring år 1300 exporterades 40 000–45 000 stora säckar med ull från England till övriga Europa varje år.

Ullhandeln var så lönsam att skatterna från den räckte för att betala för många av Englands krig under 1200- och 1300-talet.

© Shutterstock

Gift gjorde ögonen större

I 1500-talets Italien började kvinnor använda saft från örten belladonna för att göra sina pupiller större.

De vidgade pupillerna skulle få det att se ut som om kvinnorna var permanent upphetsade.

Förföriskt stora ögon på kvinnor betraktades nämligen som höjden av skönhet. Det var bara ett problem: belladonna är oerhört giftig.

För att få den åtråvärda effekten hällde kvinnorna endast en droppe i varje öga, men det räckte för att ge grumlig syn och förhöjd hjärtrytm.

Det kunde även medföra rodnad kring ögonen. Somliga betraktade emellertid det som bara ännu vackrare.

Vid långvarigt bruk riskerade kvinnorna att drabbas av hallucinationer, hjärtattacker eller permanent blindhet.

Elisabet I av England kan ha varit en storkonsument av venetianskt vitt.

© National Portrait Gallery

Kvinnor dog för ett vitt ansikte

På 1500-talet blev det populärt bland kvinnor att ha en extremt vit kulör. Därför smorde kvinnor in huden med så kallat venetiansk vitt, ett blekmedel som var en blandning av vatten, vinäger och bly.

Dessvärre orsakade preparatet ofta blyförgiftning, vilket ledde till sårbildning och hårförlust. Vid långvarigt bruk kunde mixturen vara dödlig.

En av dåtidens stora modeikoner, italienska Isabella d’Este av Mantova, var storkonsument av blyvitt och åldrades snabbt av det giftiga blyet.

När hon var 59 år gammal beskrev den italienske författaren Pietro Aretino hur hon hade ett ”insmort ansikte”, som var ”oärligt fult och ännu mer oärligt konstgjort”.

© Torún Regional Museum

Knappar enbart för prydnad

Knappar blev vanliga på 1200-talet, men de användes sällan för att knäppa kläder.

De användes som dekoration och ansågs vara alltför lätta att öppna – ingenting som anständiga personer använde. Det var bara bönder och prostituerade som knäppte sina kläder med knappar.

Som dekoration var de emellertid populära. Knapparna kunde vara gjorda av allt från trä, ben och horn till silver och guld och användes som statusmarkörer.

Därför infördes även regler för vem som fick lov att bära vilka knappar och hur många.

Knappar av guld, silver och elfenben var reserverade för kungligheter och högadel.

Att det inte fanns några regler för kungligheter utnyttjade Frans I av Frankrike när han 1520 lät sy en svart sammetsdräkt med 13 600 guldknappar.

Ädlare delar skulle synas – resning dagen lång

Under medeltiden hade mäns byxor oftast två separata ben, så kallade hosor, som knöts ihop.

Om mannen särade för mycket på benen riskerade han att blotta sin lem.

Därför uppfanns blygdkapseln, ett stycke tyg som fästes mellan benen för att skydda mannens anständighet.

Från 1400-talet började emellertid blygdkapslarna också bli en del av modet. Nu skulle de vara större och understryka bärarens virilitet genom att få det att se ut som om han hade en permanent erigerad penis.

Därför stoppades kapslarna med exempelvis ull, så att de stod rakt upp i luften. Många dekorerades även med guld eller ädla stenar.

Det var inte alla som tyckte att de erigerade blygdkapslarna var ett uttryck för maskulinitet. År 1534 gjorde den franske renässansförfattaren och humoristen François Rabelais narr av modet, som han kallade: ”De skenheliga blygdkapslarna för idioter och slösaktiga, som är fyllda med inget annat än luft – till det kvinnliga könets stora förtret.”

© Cultural Archive/Imageselect

Underlivet skulle framhävas på slagfältet

Modet med de styva blygdkapslarna spred sig även till rustningarna.

Till och med kejsare skulle skryta med sin stora maskulinitet genom att ha ett uppåtriktat metallhölje mellan benen när de drog i krig.

De iögonfallande prydnaderna var dock opraktiska, eftersom de gjorde rustningen mindre flexibel i de nedre regionerna.

Prostituerade fanns i de flesta städer på medeltiden, men ofta tilläts de bara arbeta på vissa gator.

© Gerrit van Honthorst/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Prostituerade skulle visa hår

Medeltidens mode kretsade ofta kring hår, särskilt kvinnors. Långt, fladdrande kvinnohår betraktades nämligen som väldigt sexualiserat.

Från 1100-talet och framåt satte gifta kvinnor därför anting upp håret eller täckte det för att inte verka lockande.

I många länder skulle prostituerade å andra sidan gå med håret fritt, så att det var uppenbart vilket yrke de hade.

I 1300–1500-talets Frankrike uppmanades prostituerade rentav att klä sig vågat i extravaganta klänningar och smycken.

Det var också olagligt för dem att bära slöja som en respektabel kvinna.

I 1400-talets Skottland var det bara prostituerade som fick klä sig över sitt stånd. Regler som dessa var ett försök från stat och kyrka att avskräcka respektabla kvinnor från att klä sig alltför överdådigt och vågat, eftersom de då löpte risk att förväxlas med prostituerade.

Ofta började kvinnorna dock bara använda ett nytt mode för att på så vis skilja sig från de prostituerade.

© Charles Phelps Cushing/Classicstock/Getty Images

Ränder kunde ge dödsstraff

Ränder blev högsta mode på 1400- och 1500-talet, men hade varit strängt förbjudna några hundra år tidigare.

Ränder betraktades som djävulens signum och fick endast användas av samhällets utstötta.

Hovnarrar bar ränder, och i många europeiska länder skulle bland annat prostituerade och bödlar bära randiga plagg.

Historiker tror att aversionen mot ränder kan ha kommit från Tredje Mosebok: ”Du skall inte bära kläder som är vävda av två slags garn”, som kan ha tolkats som Guds motstånd mot kläder i flera färger.

Att klä sig i djävulens tyg kunde vara en allvarlig sak. När en fransk skomakare en dag år 1310 gick i randiga kläder fängslades han och dömdes till döden.

Även efter att ränder blivit lagliga förknippades de med djärvhet och mod och bars i regel av provokatörer, charmörer och legosoldater.

Chopines fanns i många storlekar. De växte sig riktigt höga slutet av 1500-talet.

© Brooklyn Museum Costume Collection & Livrustkammaren

Kvinnor föll omkull på grund av sina styltskor

Dagens platåskor är ingenting jämfört med de styltskor som kvinnor i Venedig gick med på 1400–1600-talet.

De kallades chopines och kunde vara över en halv meter höga. Benförlängarna hade två syften: De skyddade kvinnans fötter på de våta och leriga gatorna och underströk samtidigt hennes höga sociala status.

Det var väldigt svårt att hålla balansen i de höga skorna, och trots att adelskvinnorna hade en tjänare att stödja sig mot föll många av dem omkull på de ojämna gatorna.

Utanför Venedig ansåg de flesta att modet var vansinnigt, men till skillnad från många andra modefenomen kritiserades styltskorna inte av kyrkan, sannolikt för att de hindrade kvinnorna från att dansa, vilket betraktades som en ännu större synd.