Christophel Fine Art/Getty Images

Medeltidens mode

Under medeltiden och renässansen var överklassen besatt av att framhäva att den hängde med i tiden.

Båda kyrkan och kungen försökte kontrollera hur människor klädde sig, men det hjälpte inte – överklassen ville gå i omöjliga skor, framhäva sitt underliv och droppa gift i ögonen.

Här får du en överblick över medeltidens klädstilar, då alla modefenomen skulle provas.

Förvuxen haklapp

Pipkragen ­gjorde det svårt att äta

När spanjorerna lär sig stärka sina kläder hittar de på ett av 1500-talets största modefenomen.

Pipkragar användes ursprungligen av den spanska adeln som ett slags haklapp, som skyddade deras dyra kläder, när de åt. Men kragarna såg stiliga ut vid alla slags tillfällen, och från mitten av 1500-talet ­började de bli ett vanligt modefenomen i Europa.

Därefter började pipkragen bli större, så att den stack ut omkring 25 centimeter från halsen och hölls uppe av ståltråd.

Det vållade dock ett problem – pipkragarna var nu så enorma att de blockerade gaffeln, när den skulle in i munnen. Detta fanns det lyckligtvis en lösning på, och särskilda bestick med extra långa skaft började bli populära.

Kragarna försvann som modefenomen i mitten av 1600-talet, men används än i dag av danska präster.

Bröllop inom adeln var en skog av ­pipkragar på 1500-talet.

© Rijksmuseum

Från bonde till kung

Kläderna angav ståndstillhörighet

På medeltiden var kläder inte bara en fråga om pengar. Tydliga lagar angav vad de olika klasserna fick lov att ha på sig, så att alla kunde se vem som var kung och vem som var bonde.

© SOP90

Grovt, ofärgat ylle och linne

Bönderna utgjorde 80–90 procent av befolkningen. Vardagen bestod av hårt arbete utomhus, så kläder var praktiska och billiga.

Huvud: Från 1300-talet och framåt var struthättan populär bland manliga bönder. Hättan hade en strut som hängde ner på ryggen och kunde användas som exempelvis börs.

Kropp: Bönder bar vanligen enkla och billiga kläder av ylle eller linne.

Fötter: På fötterna bar bönderna skor av läder eller bara en läderbit som fästes runt vristen med remmar. I Nederländerna, Belgien och Frankrike var träskor, sabots, också populära.

© SOP90

Tjänade Gud i grannlåt

Kyrkans tjänares klädsel reglerades i en lag från 1215. Munkar och präster skulle till exempel bära enkla kläder, men högre upp i hierarkin blev kläderna finare.

Huvud: Munkar hade slätrakad hjässa, så kallad tonsur, som symboliserade att man lydde under Gud och kom sig av att slavars huvud ofta rakades.

Kropp: Munkar bar långa yllekåpor som symboliserade deras fattigdom. Biskopar klädde sig däremot i påkostade kläder, som ofta hade guld och silver invävt i tyget.

Fötter: Många munkar gick barfota, medan högt uppsatta personer inom kyrkan bar sidenskor.

© SOP90

Färger visade rikedom

Adeln var samhällets elit, vilket framgick av kläderna. I synnerhet siden och sammet i klara färger var populärt, men modet växlade ofta och vissa lånade svindlande summor för att upprätthålla fasaden.

Huvud: Hatten, som var en statussymbol, blev alltmer extravagant från 1300-talet. De pryddes med bland annat pärlor, ädelstenar och spännen i guld och silver.

Kropp: Kvinnorna bar klänningar och kjolar, medan männen bar en kåpa eller rock. De var i klara färger som blått, rött eller gult, vilket skilde adeln från de lägre samhällsskikten.

Fötter: Snabelskor var populära bland män, men det fanns även mer praktiska skor av läder, sammet eller siden.

© SOP90

Kungar bar guld och päls

Kungligheter satt i samhällets topp, men adeln kunde ofta överträffa dem i rikedom. För att understryka skillnaden i klass införde många regenter därför lagar som till exempel slog fast att vissa plagg eller färger var förbehållna kungligheter.

Huvud: Kungen bar endast sällan kronjuvelerna, utan följde i stället samma hattmode som adeln.

Kropp: Kläderna var som adelns, men tillverkades av de finaste tygerna, bland annat guldbrokad. Mantlar av exotisk päls, exempelvis leopard, var vanliga. Endast kungligheter fick lov att bära dem.

Fötter: Fina skor av till exempel guldvävt siden var en tydlig markering av kungens rikedom och status. Adeln fick inte lov att bära dem.

Clownskor

Snabelsko var snubbelsko

Snabelskor var medeltidens hetaste mode för män.Skorna hade överdrivet långa tåspetsar, som pekade uppåt. Hur långa och spetsiga de var avgjordes av bärarens status.

En man ur de lägre klasserna bar skor som inte var mycket längre än hans fötter, medan en prins eller adelsman kunde ha skor som var över en halv meter långa.

För att hålla formen fylldes den långa spetsen med ull, hö, gräs, mossa eller hår. Vissa snabelskor hade så långa tåspetsar att ett snöre knöts runt knäet och höll upp spetsen för att ägaren inte skulle snubbla.

Kyrkan avskydde de långa skorna. För det första hade männen svårt att böja sig ner när de skulle be och för det andra var de ett hån mot föreställningen om fromhet.

En engelsk munk skrev att skorna var djävulska och ”passade bättre som klor till demoner än till män”. Kyrkans misstycke spelade emellertid ingen roll. Skorna var moderna från 1100- till 1400-tal.

© Marieke Kuijjer

Provokation

Blottat bröst förfärade hovet

Även medeltiden hade sina trendsättare. Franska Agnès Sorel var 1400-talets Kim Kardashian.

Hon var älskarinna till den franske kungen Karl VII och hade inte bara stort inflytande över honom, utan även på tidens mode, där hon ständigt utmanade könsnormerna.

Sorel älskade att provocera och införde bland annat pälsbräm i hovets kvinnomode, något som tidigare varit förbehållet män och kungligheter.

Hon plockade också helt bort sina ögonbryn och gav perukindustrin ett uppsving när hon gjorde det modernt att gå med falsk chignon, uppsatt nackhår.

Hennes mest provocerande påfund var att gå på hovtillställningar med ena bröstet blottat, så att alla kunde se det.

I det avseendet delade hon det franska hovet i två läger, med både imitatörer och fördömanden, men hon skyddades av kungen, som avgudade henne.

Han kunde dock inte rädda Agnès Sorel från döden, som avled plötsligt, endast 28 år gammal. Enligt vissa historiker blev hon förgiftad av sina fiender vid hovet.

Inte alla medeltida kvinnor gick skylda från topp till tå.

© The Holbarn Archive/Bridgeman Images

Kriminell klädsel

Florens hade egen modepolis

Sedlighetslagar som reglerade klädseln fanns i hela Europa, men var särskilt vanliga i norra Italien.

I Florens infördes exempelvis 135 lagar om kvinnors klädsel och 25 lagar om mäns klädsel mellan åren 1281 och 1497.

I Florens kunde särskilda tjänstemän undersöka kvinnors klädsel om de ansåg att den stred mot lagen.

© The Yorck Project

Makthavarna ansåg att om kvinnor fick lov att klä sig som de ville så skulle det snabbt leda män i fördärv.

Enligt vissa historiker infördes lagarna emellertid av män som var trötta på att betala för sina fruars lyxiga mode.

© The Yorck Project

Dyrt mode gav färre äktenskap

När antalet äktenskap minskade i den norditalienska staden Padua ansåg makthavarna sig veta skälet: kvinnor var för dyra i drift.

I en introduktion till en lagtext från 1504 beskrevs kvinnans skuld:

”Det kvinnliga könets natur, full av fåfänga och lättja, samt de skadliga utgifterna för deras nya moden och överflödiga ornament stör många äktenskap, som kunde ha ingåtts, om det inte hade varit för denna galna och överdrivna lyx”.

Lagen gjorde det förbjudet att bära kläder som var värda mer än 25 gulddukater, samt olagligt att ha klänningar tillverkade av mer än två meter tyg.

© The Yorck Project

Huden skulle döljas

Sedlighetslagar mot att visa hud var mycket vanliga i Italien. I staden L'Aquila föreskrev en lag från 1375 till exempel att män inte fick bära en jacka ”så kort att könsdelarna förblir otäckta”.

År 1491 slog Bergamo fast att kvinnor skulle bära kläder så högt ”att deras bröst är och förblir helt täckta”.

Italien var dock samtidigt en av de platser där nytt mode uppstod, så när makthavarna stiftade lagar mot ett fenomen, gick i synnerhet kvinnorna snabbt vidare till nästa.

© The Yorck Project

Statligt anställda vakade över sedligheten

I synnerhet i Florens togs sedlighetslagarna på allvar. Från 1330 hade staden en särskild tjänsteman, som tillsammans med sex assistenter såg till att lagen efterlevdes.

Modepolisen gick både runt på gatorna och gjorde hembesök på jakt efter möjliga syndare.

Stadsstatens klädlagar var oerhört specifika och föreskrev till exempel att kvinnor fick ha fyra klänningar – och endast en röd.

Det fanns även regler för hur många ringar kvinnor fick bära, vilket material de fick vara gjorda av, och även hur vida kvinnornas ärmar fick vara.

Klasskamp

Borgerskapet fick klä sig i ylle

Under 1200- och 1300-talet blev borgerskapet, bestående av framför allt köpmän och hantverkare, rikare.

De fick även större inflytande i städerna, särskilt när de organiserade sig i så kallade skrån.Den höga statusen skulle naturligtvis avspeglas i kläderna, och adelns pråliga mode med siden och sammet kopierades av borgarna.

Adeln, som utgjorde samhällets elit, kunde emellertid inte acceptera att personer ur de lägre stånden plötsligt överträffade deras kläder.

I stora delar av Europa infördes därför lagar som definierade vem som fick bära vad. I många fall förbjöds borgerskapet att bära siden och sammet.

Borgerskapet började då använda ylle. Materialet var bra att göra vackra kläder av, eftersom det var lätt att färga och det därför gick att efterlikna adelns exklusiva utstyrslar.

Framför allt gröna färger var populära inom borgerskapet, eftersom de var för dyra för personer ur lägre stånd. Dessutom bar adel och kungligheter sällan grönt.

Om ylleplaggen skulle göras ännu finare användes päls och skinn för att pryda kanterna. Överklassen införde dock begränsningar av vilka typer av päls som borgerskapet fick använda på sina plagg.

I såväl England som Frankrike var det enbart kungen och hans familj som fick lov att bära vit hermelinpäls. Därför använde borgerskapet huvudsakligen räv- eller kaninpäls.

Borgarnas ullkonsumtion gav upphov till en enorm ullmarknad i Europa, som framför allt England blev rikt på.

När handeln kulminerade omkring år 1300 exporterades 40 000–45 000 stora säckar med ull från England till övriga Europa varje år.

Ullhandeln var så lönsam att skatterna från den räckte för att betala för många av Englands krig under 1200- och 1300-talet.

Borgerskapet hade mer pengar och fler rättigheter än bönderna och ville naturligtvis markera distans till de lägre klasserna. Men inte alla plagg var tillåtna, så borgarna klädde sig i det bästa de fick: ull.

SOP90

Hattmodet växlade ofta och en ny hatt var ett bra sätt att visa att man hade fingret på pulsen. Fjädrar i hatten blev populärt på 1500-talet, då européerna upptäckte allt fler exotiska fåglar i Amerika.

SOP90

En jacka eller tunika av ylle med hög krage täckte mannens överkropp. Särskilt fina sådana dekorerades med komplexa mönster i olika färger, till exempel blommor eller blad.

SOP90

En lång kåpa av ylle, smyckad med fina mönster, bars som ett ytterplagg både inomhus och utomhus för att skydda mot kylan.

SOP90

Gifta kvinnor satte upp håret och täckte huvudet med exempelvis ett flor för att markera sin status och täcka det förföriska håret.

SOP90

Halsskärningen på kvinnornas klänningar började under 1200-talet bli alltmer öppen. Halsen hade tidigare varit helt täckt, men nu dikterade modet att nyckelbenen skulle visas upp. Inom kyrkan väckte detta anstöt.

SOP90

Dådyrøjne

Gift gjorde ögonen större

I 1500-talets Italien började kvinnor använda saft från örten belladonna för att göra sina pupiller större.

De vidgade pupillerna skulle få det att se ut som om kvinnorna var permanent upphetsade.

Förföriskt stora ögon på kvinnor betraktades nämligen som höjden av skönhet. Det var bara ett problem: belladonna är oerhört giftig.

För att få den åtråvärda effekten hällde kvinnorna endast en droppe i varje öga, men det räckte för att ge grumlig syn och förhöjd hjärtrytm.

Det kunde även medföra rodnad kring ögonen. Somliga betraktade emellertid det som bara ännu vackrare. Vid långvarigt bruk riskerade kvinnorna att drabbas av hallucinationer, hjärtattacker eller permanent blindhet.

© Shutterstock

Skyhöga klackar

Kvinnor föll på styltskor

Dagens platåskor är inget jämfört med de styltskor som kvinnor i Venedig gick med på 1400–1600-talet.

De kallades chopines och kunde vara över en halv meter höga. Benförlängarna hade två syften: de skyddade kvinnans fötter på de våta och leriga gatorna och underströk samtidigt hennes höga sociala status.

Det var oerhört svårt att hålla balansen i de höga skorna, och trots att adelskvinnorna hade en tjänare att stödja sig mot, föll många på de ojämna gatorna.

Utanför Venedig ansåg de flesta att modet var fullkomligt vansinnigt, men till skillnad från många andra modefenomen kritiserades styltskorna inte av kyrkan, sannolikt för att de hindrade kvinnorna från att dansa, vilket ­betraktades som en ännu större synd.

Chopines fanns i många storlekar. De växte sig riktigt höga slutet av 1500-talet.

© Brooklyn Museum Costume Collection & Livrustkammaren

Giftigt smink

Kvinnor dog för ett vitt ansikte

På 1500-talet blev det populärt bland kvinnor att ha en extremt vit kulör. Därför smorde kvinnor in huden med så kallat venetiansk vitt, ett blekmedel som var en blandning av vatten, vinäger och bly.

Dessvärre orsakade preparatet ofta blyförgiftning, vilket ledde till sårbildning och hårförlust. Vid långvarigt bruk kunde mixturen vara dödlig.

En av dåtidens stora modeikoner, italienska Isabella d’Este av Mantova, var storkonsument av blyvitt och åldrades snabbt av det giftiga blyet.

När hon var 59 år gammal beskrev den italienske författaren Pietro Aretino hur hon hade ett ”insmort ansikte”, som var ”oärligt fult och ännu mer oärligt konstgjort”.

Elisabet I av England kan ha varit en storkonsument av venetianskt vitt.

© National Portrait Gallery

Medeltida maskulinitet

Ädlare delar skulle synas - resning dagen lång

Mäns byxor under medeltiden bestod oftast av två separata ben, så kallade hosor, som knöts ihop.

Om mannen särade för mycket på benen, riskerade han att blotta sin lem. Därför uppfanns blygdkapseln, som var ett stycke tyg som fästes mellan benen för att skydda mannens anständighet.

Från 1400-talet började blygdkapslarna emellertid även bli en del av modet. Nu skulle de vara större och understryka bärarens virilitet genom att få det att se ut som om han hade en permanent erigerad penis.

Därför stoppades kapslarna med till exempel ull, så att de stod rakt upp i luften, och många dekorerades med guld eller ädla stenar.

Blygdkapslar var till en början ett sätt att skyla mannens penis från nyfikna blickar, men utvecklades med tiden till en enorm potensförstärkare.

Historic Images/Imageselect

Syfilis var vanligt bland överklassens män. Bandagen på penis doldes i blygdkapseln.

Historic Images/Imageselect

Inte alla tyckte att de erigerade blygdkapslarna var ett uttryck för maskulinitet. År 1534 gjorde den franske renässansförfattaren och humoristen François Rabelais narr av modet, som han ­kallade:

”De skenheliga blygdkapslarna för idioter och slösaktiga, som är fyllda med inget annat än luft – till det ­kvinnliga könets stora irritation”.

Underlivet skulle framhävas på slagfältet

Modet med de styva blygdkapslarna spred sig även till rustningarna.

Till och med kejsare skulle skryta med sin stora ­maskulinitet genom att ha ett uppåtriktat metallhölje mellan benen, när de skulle ut i krig.

De iögonfallande prydnaderna var dock opraktiska, eftersom de gjorde rustningen ­mindre flexibel i de nedre regionerna.

© Cultural Archive/Imageselect

Statussymbol

Knappar enbart för prydnad

Knappar blev vanliga på 1200-talet, men de användes sällan för att knäppa kläder.

De användes som dekoration och ansågs vara alltför lätta att öppna – ingenting som anständiga personer använde. Det var bara bönder och prostituerade som knäppte sina kläder med knappar.

Som dekoration var de emellertid populära. Knapparna kunde vara gjorda av allt från trä, ben och horn till silver och guld och användes som statusmarkörer.

Därför infördes även regler för vem som fick lov att bära vilka knappar och hur många.

Knappar av guld, silver och elfenben var reserverade för kungligheter och högadel.

Att det inte fanns några regler för kungligheter utnyttjade Frans I av Frankrike när han 1520 lät sy en svart sammetsdräkt med 13 600 guldknappar.

© Torún Regional Museum

Djävulens plagg

Ränder kunde ge dödsstraff

Ränder blev högsta mode på 1400- och 1500-talet, men hade varit strängt förbjudna några hundra år tidigare.

Ränder betraktades som djävulens signum och fick endast användas av samhällets utstötta. Hovnarrar bar ränder, och i många europeiska länder skulle bland annat pros­tituerade och bödlar bära randiga plagg.

Historiker tror att aversionen mot ränder kan ha kommit från Tredje Mosebok: ”Du skall inte bära kläder som är vävda av två slags garn”, som kan ha tolkats som Guds motstånd mot kläder i flera färger.

Att klä sig i djävulens tyg kunde vara en allvarlig sak. När en fransk skomakare en dag år 1310 gick i randiga kläder fängslades han och dömdes till döden.

Även efter att ränder blivit lagliga förknippades de med djärvhet och mod och bars i regel av provokatörer, charmörer och legosoldater.

© Charles Phelps Cushing/Classicstock/Getty Images

Nattens kvinnor

Prostituerade skulle visa hår

Medeltidens mode kretsade ofta kring hår, särskilt kvinnors. Långt, fladdrande kvinnohår betraktades nämligen som väldigt sexualiserat.

Från 1100-talet och framåt satte gifta kvinnor därför anting upp håret eller täckte det för att inte verka lockande.

I många länder skulle prostituerade å andra sidan gå med håret fritt, så att det var uppenbart vilket yrke de hade.

I 1300–1500-talets Frankrike uppmanades prostituerade rentav att klä sig vågat i extravaganta klänningar och smycken.

Det var också olagligt för dem att bära slöja som en respektabel kvinna.

I 1400-talets Skottland var det bara prostituerade som fick klä sig över sitt stånd. Regler som dessa var ett försök från stat och kyrka att avskräcka respektabla kvinnor från att klä sig alltför överdådigt och vågat, eftersom de då löpte risk att förväxlas med prostituerade.

Ofta började kvinnorna dock bara använda ett nytt mode för att på så vis skilja sig från de prostituerade.

Prostituerade fanns i de flesta städer på medeltiden, men ofta tilläts de bara arbeta på vissa gator.

© Gerrit van Honthorst/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix