Rosa var en av de mest maskulina färgerna på 1700-talet.

© Musée Louvre, Bridgeman, Shutterstock & Magnum/Polfoto

Män bar rosa kläder och strumpbyxor

Under historiens gång har könen bytt klädstilar, yrken och fritidsintressen med varandra så ofta att vi har glömt hur det hela började – till exempel att rosa var en manlig färg.

23 juni 2017 av Trine Roslev

Rosa gav soldaten status

På 1700-talet var det väldigt vanligt att se unga män spankulera omkring i rosa sidenplagg dekorerade med blommiga broderier. 

Den rosa nyansen kom nämligen av den maskulina färgen röd, som betraktades som passionerad och krigisk.

Även unga kvinnor kunde dock klä sig i rosa, eftersom ­färgen samtidigt utstrålade ungdom och hälsa. Enligt Jo B. Paoletti, professor i klädedräktens historia, kommer denna uppfattning från uttrycket ”in the pink”, vilket betyder att en person är i ”mycket gott skick fysiskt och psykiskt”.

På 1700-talet hade därför inget av könen ensamrätt till färgen. Faktum är att det var först på 1940-talet som rosa blev enbart en flickfärg. 

Enligt Paoletti var uppdelningen ett resultat av klädbutikernas marknadsföring av barnplagg. 

Man gjorde oftast reklam för ljusblå plagg till pojkar och rosa till flickor.

Klänning praktiskt för pigga pojkar

Tunikor och klänningar fanns under större delen av medeltiden i kläd­skåpet hos många män och pojkar. I början av 1600-talet började vuxna män välja bort de långa plaggen – men de allra flesta föräldrar fortsatte att klä sina pojkar i klänningar.

Med en sådan på var det lätt att byta blöjor, och senare kunde pojkarna utan större besvär klara toalett­bestyren på egen hand. 

Pojkar gick därför i klänning fram till sexårs­åldern. Klänningar var fortfarande populära långt in på 1800-talet, då en byxdräkt som kallades skeleton alltmer tog över hos pojkar mellan tre och sex år.

I början av 1900-talet började klädtillverkarna emellertid använda ett antal nya material, som gjorde att byxor blev lättare att tvätta och ­stryka, och det innebar i sin tur att alla pojkar snart sprang ­omkring i byxor.

När unga pojkar på 1600-talet fyllde sex år hölls ofta en ceremoni, då de fick sina första byxor samt ett tillhörande svärd i barnstorlek

© Getty images & Snaphaunce

Hejarklack var höjden av amerikansk manlighet

Amerikanska pojkar var beredda att göra nästan vad som helst för en plats i hejarklacken, när sporten dök upp i slutet av 1800-talet. 

Den gymnastiska show­dansen betraktades nämligen som lika manlig som den brutala amerikanska fotbollen. 

Under andra världskriget tog kvinnorna emellertid över platserna i klacken, medan männen stred. 

Efter kriget blev den tidigare så maskulina grenen i allt högre grad feminin, präglad av pomponger och allt kortare kjolar.

Låt bäste man sticka

Under medeltiden var stickning ett manligt yrke, som reglerades av skrån, vars medlemmar var högt respekterade medborgare liksom skräddare och smeder. 

Under den industriella revolutionen på 1800-talet övertog maskiner mycket av arbetet, och männens intresse för stickandet försvann.

Efter det blev sysslan en hobby för framför allt kvinnor.

Att vara duktig på att sticka betraktades på 1800-talet som utpräglat manligt.

© Topfoto/Polfoto & Shutterstock

Kakaodrycken var endast för manliga krigare

Från början kommer chokladdrycken från Syd- och Centralamerika, där maya, olmeker och azteker drack den. 

I synnerhet aztekerna tyckte om drycken. På 1500-talet påstås härskaren Motecuhzoma II Xocoyotzin ha druckit 50 guldtäckta bägare med choklad per dag. 

Dessutom förkunnade han att kakao var en dryck enbart för rikets krigare, det vill säga männen)

När de spanska erövrarna på 1600-talet tog med sig kakaobönorna till hemlandet, spreds de snabbt till hela Europa. 

Det var framför allt överklassens kvinnor som tog drycken till sig, vilket gjorde att den snabbt miste sin status som en dryck för män.

Strumpbyxor gjorde mannen stilig

Den sena medeltidens mode föreskrev att män skulle bära en kort tunika. Till det krävdes det snygga ben, vilket var problematiskt, eftersom männens håriga lemmar betraktades som osköna. 

Lösningen blev ett par hosor – de snäva benbeklädnader som är snarlika dagens strumpbyxor och leggings. 

När hosorna på 1930-talet klev in i butikerna igen tog kvinnorna över dem, och 1956 såg de moderna strumpbyxorna dagens ljus.

Medeltidens hosor tillverkades av ylle, siden eller sammet.

© Kunsthistorisches Museum Wien

Datornördar kom från köket

När några av de första dator-programmerarna skulle anställas på 1940-talet föll valet på sex kvinnor. 

De anställdes vid University of Pennsylvania, där världens första elektroniska dator, ENIAC, väntade på dem.

Manliga fysiker hade konstruerat datorn, men eftersom universitetet såg utvecklingen av dess mjukvara som en lätt och därmed feminin tjänst fick kvinnorna detta ansvar. 

Att det var rätt att välja kvinnor bekräftade datorforskaren och amiralen i U.S. Navy Grace Hopper i en intervju med Cosmopolitan Magazine (1967):

”Programmering är som att förbereda en middag. Du måste tänka i förväg och ­planera, så att allt är klart, när du behöver det. Kvinnor har därför en naturlig fallenhet för datorprogrammering”.

Kvinnor fortsatte att vara vanligast som programmerare fram till 1960-talet, då arbetsgivarna började välja män för jobbet. 

En teori är att arbets­givarna började efterfråga män, när de insåg vilket komplicerat arbete programmering egentligen är.

Världens första elektroniska dator, ENIAC, hanterades av kvinnor.

© Getty Images & Shutterstock

Tuffa killar hade lätt för tårar

Antikens män skämdes inte för att gråta. 

Det uttrycks i bland annat Homeros berättelse Iliaden, där ­självaste Zeus – gudarnas konung – gråter tårar av blod över att hans son Sarpedon ska dö. Gråten var inte enbart manlig i sig, den var även ett uttryck för att den gråtande förtjänade den förlåtelse som han bad om.

Sedan 1500-talet har frågan dock varit oklar. 

Olika ­religiösa åskådningar har gjort att samhällets inställningar till gråtande män har förändrats flera gånger.

  • 0–1500: Tårar var vanliga bland antikens män. Ända fram till 1500-talet var det ingen som skämdes för att gråta – det visade tvärtemot manlighet.

  • 1500–1680: Vid medeltidens slut skulle de mäktiga uppvisa självbehärskning. Kunde en man tygla sitt lipande kunde han även härska över andra, ansåg man. Borgerskapets män hulkade dock vidare och hänvisade till Jesus, som gråter i Bibeln.

  • 1680–1750: I slutet av 1600-talet gjorde de brittiska anglikanerna uppror mot de religiösa tårarna, som de fann fanatiska och oanständiga.

  • 1750–1800: Tack vare de fromma metodisterna gjorde gråten comeback i samhällseliten, där den på nytt betraktades som en helig handling.

  • 1800–1960: Ville en man uppfattas som maskulin på 1800-talet, skulle han bete sig som en soldat under Napoleonkrigen, då tårar inte var välkomna.

  • 1960–2016: Med hippierörelsens intåg och uppkomsten av ”den mjuke mannen” visade männen ännu en gång sina känslor. 

Författaren Henry Mac­kenzie gav 1771 ut boken The Man of Fee­ling, som handlar om en man som gråter varje gång han hör en sorgsen historia.

© Bridgeman & Shutterstock

Män tog sexlusten från kvinnorna

Att kvinnans behov av sex är större än mannens påstods av bland andra den grekiske läkaren Galenos. 

På 200-talet efter Kristus förklarade han att kvinnans livmoder av naturen är kall, och att den innehåller en kvinnlig säd, som stelnar om den inte hålls varm. 

Kvinnor ­behöver därför regel­bundna samlag. Annars kommer den stelnade säden till slut att kväva livmodern.

Galenos läroböcker studerades fortfarande under me­deltiden, då den engelske läkaren John of Gaddesden på 1300-talet kom med detta råd till kvinnorna: 

”Om den stelnade säden börjar kväva livmodern måste kvinnan hitta en man. Om hon inte kan hitta någon, om hon är nunna eller är gift med en gammal man, som inte är kapabel att tillfredsställa henne, måste hon lämna landet”.

Var kvinnan förhindrad att resa, skulle hon uppsöka en jor­de­moder, som kunde föra upp fingrar i hennes vagina.

Synen på kvinnans sexlust förändrades på 1530-talet, när läkaren Andreas Vesalius på nytt översatte Galenos verk till latin. 

Under arbetet fann han att den grekiske läkaren bland annat hade fel i sitt antagande att det fanns säd i ­kvinnans livmoder. 

Där­med fanns det heller inget skäl att tro att kvinnor från naturens sida skulle vara mer intresserade än män av sex. 

Den senaste forskningen visar att män i genomsnitt har större sexlust än kvinnor.

Grekerna förklarar

En grekisk myt berättar om gudarna Zeus och Hera. De frågade siaren Teiresias vilket kön som hade störst glädje av sex. 

Teiresias, som hade levt som både man och kvinna, svarade dem att om den sexuella njutningen var uppdelad i tio delar, skulle endast en del ­tillhöra mannen.

Kvinnor bryggde ölet

Ölbryggning var långt in på medeltiden en kvinnosyssla. I Sverige hade varje gård ett brygghus, där kläder tvättades och hushållets öl bryggdes. 

Kvinnor kunde även äga och driva större bryggerier – i England kallades kvinnliga bryggmästare för ”alewifes” eller ”brewsters”.

Under 1400-talet trängde männen ut kvinnorna från bryggerinäringen. 

De organiserade sig i skrån och byggde effektiva bryggerier. Kvinnorna fick bara behålla tvätten.

Läkekonsten var för kloka kvinnor

I det gamla Egypten och antikens Grekland fanns det många kvinnor inom läkarskrået. 

Så var det även i medeltidens Europa, där abbedissor och nunnor ofta arbetade med att behandla sjuka.

Kvinnornas dominans upphörde dock 1487, då den katolska kyrkan förkunnade att ”om en kvinna vågar bota utan att ha studerat är hon en häxa och måste dö”.

De nya reglerna uteslöt effektivt kvinnorna från läkaryrket, eftersom de inte hade möjlighet att studera vid Europas universitet

Sekreterarsysslor krävde en man

Egyptens skrivare och medeltidens sekreterare hade ansvarsfulla jobb, som endast en man klarade. 

Med industrialiseringen och den växande handeln i slutet av 1800-talet bytte uppgifterna karaktär – och kvinnorna fick jobbet. 

Många arbetsgivare ansåg även att kvinnor med sina slanka fingrar var bättre på att hantera tangenterna på skrivmaskinen, som precis hade uppfunnits.

Kvinnorna tog över klackarna

Sedan 800-talet hade persiska ryttare burit högklackade skor, så att de inte gled ur stigbygeln, när de red. 

Först i slutet av 1500-talet nådde uppfin­ningen Västeuropa. Där blev skor med höga klackar snabbt en statussymbol hos adelns män, eftersom klackarna gjorde dem längre.

Ensamrätten till höga klackar miste männen dock redan på 1600-talet, eftersom aristokratins kvinnor ville utstråla mer maskulinitet och därför tog efter dåtidens herrmode. 

Samhällstoppens kvinnor fick några extra centimeter, och under århundradet ­började även borgerskapets fruar gå omkring i ­högklackade skor.

Resultatet blev att adelskvinnorna lät tillverka ännu högre klackar för att fortfarande ­utmärka sig. Männen å sin sida valde under ­1700-talet att helt sluta använda skor med höga klackar.

Solkungen Ludvig XIV bar tio centimeter höga klackar för att framstå som längre.

© Getty Images & Ron Wood/Bata Shoe Museum

Kanske är du intresserad av...